KLIMATOMSTÄLLNINGEN

Experter: Industrins gröna revolution hotas av elkrisen

Elkrisen kan stoppa en lång rad klimatinnovationer där svensk industri är världsledande, varnar näringslivsföreträdare. Ett nytt ”grönt” kol och klimatsmart metanol kräver snabba åtgärder. ”Näringslivet kan fördubbla klimatnyttan men då måste elsystemet hänga med”, säger Marie Knutsen-Öy, Svenskt Näringsliv.

På en whiteboardtavla målar Nils Hannerz forsknings- och innovationschef på IKEM ett enkelt diagram med två lika höga staplar. Stapel nummer ett, märkt ”idag”, är kolsvart och visar att 85 procent av alla råvaror som används i den kemiska globala industrin kommer från fossilt kol. Stapel nummer två, märkt ”2050”, är grön och representerar framtidens klimatneutrala råvaror.

Med några enkla tuschpennsdrag har Nils Hannerz demonstrerat industrins stora utmaning i Parisavtalets globala klimatmål: Hur ska vi ta oss från stapel ett (fossilt kol) till stapel två (klimatneutrala råvaror) på mindre än 30 år?

En sak är säker, industrin kommer fortfarande att behöva kol för att producera. Däremot måste fossilt kol, som utvinns av olja och gas, helt elimineras.

– Att kol behövs fortsatt är något som inte nämns mycket i samhällsdebatten. Så länge kolen är förnybar eller återvunnet och produktionen sker på rätt sätt, går det att skapa en hållbar industriproduktion, säger Nils Hannerz.

Lyckligtvis finns det redan idag en rad användbara tekniker som kan framställa fossilfritt kol. Det baseras på tre principiella kolkällor: Biomassa, återvunnet material och koldioxid. En annan god nyhet är att svensk industri besitter både kunskap och vilja att utveckla de här teknikerna.

Med hjälp av restprodukter från skogsindustrin jobbar Preem med att framställa bränslen som kan användas som klimatneutral energikälla för fordon och industrin. Via företaget Sunpine, ett samriskbolag där Preem också ingår tillsammans med flera skogsföretag, arbetar man med att förädla tallolja som kan användas i bränsleproduktion. Vidare utvecklar företag som Liquid Wind och Perstorp en CCU-teknik (Carbon Capture Usage) där man avskiljer och återanvänder koldioxidutsläpp för att tillsammans med vätgas framställa den fossilfria råvaran metanol. Dessutom kan den koldioxid som avskiljs och inte används för industriproduktion lagras i marken via en så kallad med CSS-teknik (Carbon Capture Storage).

Ett annat plus är att Sverige ligger långt fram inom alla dessa områden. När det gäller CCS-tekniken har vi till och med varit pionjärland, (den utvecklades av Vattenfall och Chalmers Tekniska Högskola redan i början 2000-talet). Om det här förvaltas rätt, har Sverige goda chanser att inte bara nå sitt nationella mål netto nollutsläpp till 2045, utan också bli världsledande i den fossilfria industrialiseringen.

–Industrin är inte ensamt ansvarig för växtgasutsläppen. Men den står för 40 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Och om vi börjar utveckla klimatneutrala lösningar på industriell nivå finns det goda möjligheter att andra delar av samhället följer efter som till exempel transportsektorn, säger Nils Hannerz.

Men tiden är knapp. 2050 kan låta långt bort, men inom denna tidsperiod rymmer endast en till två investeringscykler för industrin. Faktum är att det avgörande valet att antingen återinvestera i dagens konventionella produktion eller i klimatneutrala alternativ måste ske redan inom några år.

För att företagen ska göra rätt investeringar måste de få tydliga signaler från kunder, regeringar, tillsynsmyndigheter och samhället som helhet.

Vägen till en fossilfri svensk industri kantas av flera utmaningar. En avgörande faktor är övergången till en stabil och fossilfri elinfrastruktur. Elen kommer att vara bärande för att utveckla klimatneutrala tekniker. Elen är också en grundförutsättning för industrins möjligheter att generera klimatneutral högtemperaturvärme till processindustrin och låg- och medeltemperaturvärme till exempelvis värmepumpar. Elen kommer även att vara avgörande för att driva arbetsmaskiner och transporter av råvaror och industriprodukter.

Men detta kan bli en av de stora utmaningarna, menar Marie Knutsen-Öy, ansvarig för energifrågor på Svenskt Näringsliv.

Bristande elnät gör att den el som produceras har svårt att nå viktiga industrikluster. Och den el som ändå kommer industrierna till godo saknar oftast tillräcklig effekt. Många försök till att effektivisera elinfrastrukturen lamslås av tillståndsprocesser och byråkratiska hinder. Resultatet blir skenande elpriser som avskräcker steg mot elektrifiering som därmed hindrar morgondagens storskaliga lösningar för klimatneutrala råvaror.

Utan ett elsystem som säkerställer leveranssäker fossilfri el till konkurrenskraftiga kostnader, riskerar vi att inte nå klimatmålen.

–Svenska företag skapar global klimatnytta mycket tack vare vårt fossilfria elsystem. Näringslivet kan fördubbla den klimatnyttan men då måste elsystemet hänga med. Tiden för tillståndsprocesserna för utbyggnad av nät och produktion, liksom tiden för att få miljötillstånd, måste halveras, säger hon.

Industripolitiken behöver också skapa mer incitament och fler stödåtgärder för finansiering som driver teknikerna framåt och gör dem lönsamma. Annars riskerar teknikerna att fastna som pilotprojekt utan chans till storskalig expansion.

I regeringsinitiativet Industriklivet, som syftar till att på klimatomställningen inom industri, skjuter man till pengar forskning och utveckling av klimatneutrala tekniker. Det är lovvärt att staten satsar på framtidens industri. Men satsningarna är i dagsläget för blygsamma.

Som exempel har regeringen beslutat att skjuta till sex miljarder kronor för att utveckla CCS-tekniken under 2026–2040. Men då utgår man från Energimyndighetens sparsamma kostnadskalkyl som utgör mindre än hälften av den verkliga kostnaden. Om teknikerna ska ta fart i Sverige kommer vi behöva höja tempot rejält, menar Nils Hannerz.

– Om vi i stället använde 23 miljarder kronor som staten får in via koldioxidskatten varje år, hade det räckt för att lagra koldioxid från industrier motsvarande hälften av nettoutsläppen i Sverige, säger han.

På ett internationellt plan är det enskilt effektivaste sättet att komma till rätta med klimatutsläppen att sätta ett pris på dem. Sverige bör därför vara pådrivande för att EU:s system för utsläppsrätter (ETS) utvidgas och inkluderar allt fler länder.

Det blir dyrt för de svenska industrierna att ta fram alternativa råvaror om det fortfarande finns billigare alternativ, menar Nils Hannerz.

– Ett globalt pris på koldioxid är det klart bästa sättet att skapa schysst konkurrens mellan länderna. Det spelar ingen roll om svenska fabriker betalar för förnybart eller återvunnet kol om konsumenten fortfarande kan köpa en produkt från fossilbaserade fabriker i andra länder. Det är en förutsättning för att teknikerna ska få genomslag, säger han.