DEN SVENSKA INTEGRATIONEN

Sålde korv i 20 år – nu jobbar Abdul som ingenjör igen

”Som ingenjör är det inte så kul att baka pizza eller sälja korv”, säger Abdul Thamir. Han kom till Sverige för mer än 20 år sedan och köpte en grillkiosk för att försörja sig. Nu har han äntligen fått jobb inom sitt eget yrke.

− Där är tunneln. Där inne gör vi mätingenjörer ett viktigt jobb.

Abdul Thamir pekar stolt mot hålet i berget, det som ska bli Förbifart Stockholm. Som mätingenjör på byggföretaget Implenia gör han mätningar för att säkerställa att de sprängningar som görs i berget blir rätt enligt Trafikverkets ritningar.

Men trots att han utbildade sig till ingenjör redan som ung – och har flera års arbetslivserfarenhet från hemlandet − tog det honom mer än 20 år i Sverige innan han fick ett jobb inom sitt område.

Abdul Thamir är 49 år. Han kom till Sverige år 2000. Livet i Irak var hårt. Efter en lång och krånglig resa via bland annat Turkiet landade han till slut i det som han kallar ”världens bästa land”. Han sökte asyl och efter nio månader här fick han uppehållstillstånd.

Liten chans till ingenjörsjobb

När han kom till Sverige var han 28 år. När han fick sitt uppehållstillstånd började han på SFI, Svenska för invandrare, men han slutade efter två dagar. Han hade insett att chansen att han skulle få sina betyg från Irak validerade och därmed kunna söka jobb som ingenjör i Sverige var väldigt liten. Och Abdul Thamir ville försörja sig själv, inte gå på bidrag.

– Jag startade eget företag direkt, säger han.

Han köpte en billig grillkiosk i Hallsberg. Det var enkelt, menade han.

– Först pratade jag lite engelska med kunderna, men det var genom jobbet jag lärde mig svenska. Jag tjänade bra, köpte bil och egen lägenhet. Efter ett tag gifte jag mig.

Efter fyra år sålde han sin grillkiosk och valde att köpa en restaurang på Östermalm i Stockholm. Tillsammans med en kompanjon drev han sedan fyra restauranger med libanesisk inriktning. Men alla regler som företagare gjorde att han till slut tvingades släppa restaurangerna. Familjen flyttade till Skellefteå där Abdul Thamir köpte en ny grill och pizzeria vid busstorget mitt i stan.

– Vi trivdes där, men min fru blev sjuk, för det var för kallt. Läkaren rekommenderade oss att flytta till ett varmt land, men vi tycker om Sverige, så vi kom tillbaka till Stockholm.

Längtan fanns kvar

Under ett par år jobbade han på lite olika ställen, men längtan till ingenjörslivet fanns fortfarande kvar. Restaurangbranschen var alltid ett slags tillfällig lösning, men det var inte det som Abdul Thamir verkligen ville jobba med.

– Jag gillar ju att jobba som ingenjör och jag hade bra betyg när jag utbildade mig. Som ingenjör är det inte så kul att baka pizza eller sälja korv, säger han.

Samtidigt började hans söner undra varför han inte jobbade med det han var utbildad till. Äldste sonen, Josef, som nu är 17 år, var särskilt upprörd.

– Jag mår illa när jag tänker på vad han sa till mig, säger Abdul Thamir.

Familjen var tydlig. Det viktigaste var inte pengarna. Frun och de tre sönerna ville att Abdul Thamir skulle jobba med det som gjorde honom glad.

Under lång tid kände jag mig som ingenting. Nu känner jag att jag har min plats.

– Och jag hade tur. En kompis till mig, som också är från Irak, hade precis börjat läsa till mätingenjör på Kartotek utbildning. Jag frågade honom om det fanns plats till mig och då fick jag komma på intervju.

Abdul Thamir uppfyllde de krav på kunskaper inom svenska och matematik som krävdes.

– De kollade på mina betyg från Irak och sa att jag inte behöver visa något mer.

Och trots att utbildningen redan hade börjat fick han en plats.

– Nästa dag tog jag min väska, lite papper och pennor och började direkt.

I två år pluggade Abdul Thamir och levde på studiemedel.

– Från början var det svårt, men jag klarade det. Särskilt svenskan var svår, för jag kunde inte de tekniska termerna. Men matematiken var enkel.

I utbildningen ingick två praktikperioder. Under den sista perioden, på tio veckor, hamnade Abdul Thamir på Implenia. Och där blev han kvar. När praktikperioden närmade sig sitt slut sa han till projektchefen att han ville ha ett jobb. Chefen frågade om han trivdes och hade lärt sig något.

– Jag fick prata med huvudkontoret. Och då fick jag jobb.

Tillsvidareanställd

Nu har Abdul Thamir varit anställd på Implenia i sex månader. Äntligen jobbar han på riktigt med det som han vill – praktiskt arbete på en byggarbetsplats. Nyligen fick han besked om att han får en tillsvidareanställning.

– Det var 25 år sedan jag tog min examen som ingenjör, men när man kommer tillbaka till jobbet kommer man ihåg saker direkt. Jag kan det här, säger han.

Vad betyder det för dig att ha det här jobbet nu?

– Jag är mycket glad! Jag har sagt till alla att även om jag skulle få noll kronor i månadslön så skulle jag vara glad.

Abdul Thamir upprepar flera gånger hur tacksam han är för att Implenia vågade satsa på honom.

– Under lång tid kände jag mig som ingenting. Nu känner jag att jag har min plats.

Vad tycker du behövs för att fler som kommer till Sverige ska få jobb inom sitt område?

– Jag rekommenderar alla att lära sig språket och hur samhället fungerar. Jag gjorde fel när jag gick till en annan bransch. Jag kunde inte den, men jag tänkte bara på att jag fick pengar att leva på och då fastnade jag där.

Vad skulle du ha behövt för stöd i början?

– Jag är tacksam för hur Sverige tog hand om mig när jag kom. Men det vore bra om till exempel Arbetsförmedlingen tog reda på människors bakgrund, så att de kan få rätt jobb, och för att inte så många ska gå på bidrag. Man blir sjuk av att inte jobba.

Valt att satsa på mångfald

Joel Rutegård är HR-chef på Implenia. Han berättar att företaget har valt att satsa på mångfald.

– Olikheter gör oss lönsamma, säger han.

– Vi vill ju spegla samhället i stort. Alla tänker inte likadant och alla har inte samma livserfarenhet. Det gör ju att man kan få olika perspektiv i arbetet. Det är så vi driver utvecklingen.

Olikheter gör oss lönsamma.

Abdul Tamir är bara ett exempel på mångfaldsarbetet. Trots att byggbranschen är en traditionellt manlig bransch är 19 procent av de ungefär 470 anställda på Implenia kvinnor. Det är nästan dubbelt så stor andel som branschen i stort.

Joel Rutegård beskriver ett problem som är vida spritt, inte bara i byggbranschen: kompetenskrisen. Det är generellt svårt att rekrytera och han menar att utan mångfalden, så skulle Implenia helt enkelt inte kunna bedriva verksamhet.

– Det är kompetensen eller potentialen hos en individ som är viktiga för oss, säger han.

Hur skulle du vilja att det såg ut för att ni lättare skulle hitta den kompetens som ni behöver – eller för att ni lättare skulle kunna anställa människor som är födda i andra länder?

– Det vi har jobbat mycket med är att använda de tvååriga yrkesutbildningarna, som är en snabbare väg ut i arbete. Där får man väldigt mycket ”hands on” i kombination med praktik. Det är ett väldigt bra sätt att nå den här målgruppen, säger Joel Rutegård.

– Men språket är nyckeln. Vi har komplexa avtal som är på svenska och vi har en farlig miljö på våra arbetsplatser och då gäller det att kunna kommunicera och bli förstådd. Så det är viktigt att man lär sig språket ganska fort, men man behöver inte kunna prata eller skriva perfekt svenska.

Han understryker att mångfaldsarbetet aldrig skulle lyckas om det bara är huvudkontoret som arbetar med frågorna.

– Det här är inget som HR kan göra själva. Det krävs att hela organisationen är inkluderande och har en acceptans. De här individerna måste välkomnas ute i verksamheten och jag upplever verkligen att vi är en tolerant organisation, säger Joel Rutegård.

”Otroligt beklämd”

Elin Kebert är expert på kompetensförsörjning på bransch- och arbetsgivarorganisationen Byggföretagen. Även hon vittnar om den stora kompetenskris som finns i branschen och hon blir beklämd när hon hör att det tog över 20 år innan Abdul Thamir fick jobb inom det yrke han var utbildad för.

– Jag har är glad att han har hittat till vår bransch, men jag blir otroligt frustrerad över att han inte har fått den möjligheten tidigare, säger hon.

– Det är sånt slöseri att han inte har kommit in i branschen tidigare. Vi har inget överskott på ingenjörer, fortsätter hon.

Det finns många yrkesroller där det inte finns några utbildningsvägar alls.

Hon konstaterar att Yrkeshögskolan, som Kartotek är en del av, har lyckats bra med mångfald. Andelen kvinnor som studerar där är nu 32 procent, alltså mycket större än branschen i stort, vilket lovar gott inför framtiden.

Vad betyder det för branschen att de här utbildningarna finns?

– Jättemycket! Inte minst det här att man kan växla bransch senare i livet och inte måste göra rätt val direkt när man är ung.

Men hon menar att det behövs fler åtgärder för att få in fler, som Abdul Thamir, på rätt spår direkt.

Vilket ansvar har branschen själv för att lösa de här problemen?

– Vi har ett stort ansvar. Vi har samarbeten med både facken och Arbetsförmedlingen men det räcker inte. Sverige har ett stort matchningsproblem på arbetsmarknaden, där människor inte hittar till de jobb som finns och arbetsgivare som inte får sökande med rätt kompetens.

Hon menar att arbetstagare och arbetssökande inte har något bra sätt att hitta varandra. Där håller hon med Abdul Thamir om att Arbetsförmedlingen behöver bli bättre på att ta reda på vad människor har för kompetens. Men hon menar att många arbetsgivare har gett upp med att söka personal via Arbetsförmedlingen.

– Här hade vi en person som hade helt rätt kompetens och som med lite hjälp skulle kliva in i en tjänst ganska snabbt. Men även de utbildningar som finns lirar inte alltid med de behov som finns. Det finns många yrkesroller där det inte finns några utbildningsvägar alls, säger Elin Kebert.