DEN SVENSKA INTEGRATIONEN
Flydde från Eritrea – nu ystar de ost i jämtländska Skärvången
För de anställda: ett bra jobb, sammanhang och språkpraktik varje dag. För mejeriet: lojala och flitiga medarbetare som gör arbetsplatsen roligare. Alla är vinnare sedan Skärvångens bymejeri anställt tre eritreaner, men resan har också kostat tid och engagemang.
– Det är ett sådant lyft med de här killarna, säger Roland Norrman-Svensson när han rör i den gryniga ostmassan som ska förvandlas till grönmögelosten Ädla.
Roland har två dagar kvar innan han går i pension, men han var med när resan började med de tre eritreanska medarbetarna Kibrom Serts, Mhretab Brhande och Melaki Teklesenbet. Tillsammans med maken och kollegan Tor Norrman hade han köpt ett hyreshus 2012, nära mejeriet i jämtländska byn Skärvången, en dryg timmes bilresa från Östersund. Efter flyktinghösten 2015 erbjöd de plats för nyanlända i lägenheterna. Som mest bodde 14 killar i den ljusgröna tvåvåningsbyggnaden som också är mejeriets butik, och som kom att tjäna som språkkafé för de nya hyresgästerna.
Från oroligt Eritrea till jämtländsk glesbygd
Det har gått några år sedan dess. Idag står en killarna i mejeriets hall. Mhretab Brhande stöder sig på ett kvastskaft och linkar. Han har skadat foten i en volleybollmatch och ska få skjuts till hälsocentralen i grannbyn Föllinge av en kollega.
– Vi är några flyktingar och svenskar som spelar volleyboll varje söndag, säger han.
På frågan om hur han hamnade i Skärvången svarar han ”hemlandet inte okej”. Krig och oro gjorde att han flydde till Sverige för att slippa rekryteras till militärtjänst. Han läste SFI i två år, gjorde praktik på mejeriet och fick fast anställning.
– Jobbet är jättebra! De hjälper oss jättemycket här när vi inte kan, säger Mhretab Brhande.
Samhället slöt upp
Hela det lilla samhället Skärvången slöt upp när Mhretab Brhande och de andra kom dit. Röda korset ordnade språkkafé, och särskilt en av byns kvinnor hjälpte till med skjuts och annat när killarna behövde stöttning. För Roland Norrman-Svensson var det självklart att bidra när de nyanlända kom och frågade om jobb. För de ville verkligen jobba.
– Och det är ju inte så lätt för oss som företag att anställa i glesbygd heller, säger han vid ostkaret och låter förstå att det var en situation som hade flera vinnare.
Språket var så klart en utmaning. Kim Håkansson har varit i mejeriet sedan 1999 och är en av tre nya ägare som tar över när Roland Norrman-Svensson och Tor Norrman går i pension. Hon berättar att det inte alltid har varit lätt att förklara arbetsmoment och veta att informationen gått fram.
– De vill ju vara duktiga, så de kan säga ”ja, ja” som att de har förstått vad de ska göra. Men sen kan det bli tokigt ändå. Vi har fått slänga en del ost, om man säger så, men det har varit värt det, säger hon.
Eftersom Skärvången ligger avsides med gles busstidtabell var det också svårt att få till det praktiskt med SFI-undervisning i kommunens centralort Krokom. Lösningen blev en specialkurs i yrkessvenska som Arbetsförmedlingen erbjöd i samarbete med Hermods.
– De ordnade så att läraren kom hit och hade undervisning en gång i veckan i butikslokalen, under en sommar. Gruppen gick särskilt igenom begrepp och instruktioner som man behöver känna till för att bli mejerist. Det funkade väldigt bra, säger Kim Håkansson.
Flyttade tillbaka från Fagersta
Längst in i byggnaden pågår en intensiv aktivitet när hundratals ostar ska packas och etiketteras för den stundande julhandeln. I det lilla rummet jobbar Kibrom Serts och Melaki Teklesenbet tillsammans med Lilian Kärnlund och Kim Håkanssons delägarkollegor Patrik Östlund och Mathias Gabrielsson. När kameran kommer fram blir arbetet ännu mer fokuserat än tidigare.
– Men vad tysta ni blev, blev ni blyga? Du brukar ju sjunga för oss, skojar Kim Håkansson med Melaki Teklesenbet.
Den unge eritreanen visar sig tycka om Tomas Ledins musik, särskilt ”Sommaren är kort”. Men den passar inte så bra mitt i vintern, förklarar han. Han bor i grannbyn Föllinge och har till och med återvänt till Skärvången efter ett försök att bo söderut.
– Min fru blev stressad när vi bodde här i byn. Hon blev ensam. Vi flyttade till Fagersta, men jag saknade Skärvången och frågade om jag fick komma hit på sommarjobb. Och sen flyttade hela familjen tillbaka, säger Melaki Teklesenbet.
De fick en lägenhet i grannbyn Föllinge, som är större och har service och fler kontaktytor för hustrun som är hemma med deras två små barn. Nu trivs de i Jämtland, och jobbet på mejeriet betyder allt, förklarar Melaki Teklesenbet. Det är livet. Hans landsman Kibrom Serts är lite mer tystlåten, men även han har hamnat rätt.
– Det är jättebra att jag jobbar här, säger han medan händerna arbetar flitigt.
Lilian Kärnlund flikar in:
– Men det är ju du, Kibrom, som håller reda på oss alla andra, skojar hon.
Den fina stämningen är tillbaka med skratt och smågnabb, som i en stor familj. Och det är så Kim Håkansson, Lilian Kärnlund, Kibrom Serts, Melaki Teklesenbet och de andra beskriver hur det är att arbeta ihop, att ”de är som en familj”. De tar hand om varandra, både på jobbet och i livet utanför.
Flitiga och lojala
En stund senare på kontoret berättar Kim Håkansson och hennes delägarkollegor Patrik Östlund och Mathias Gabrielsson att det är ett ansvar som också ger mycket tillbaka.
– Vi kan behöva ta av arbetstid för att hjälpa till att avboka ett besök på hälsocentralen, exempelvis. Men i gengäld är de fantastiska medarbetare, otroligt lojala och flitiga. Det är aldrig problem om vi frågar dem om att byta skift, till exempel, säger Mathias Gabrielsson.
Det kan bli missförstånd ibland. Språkförbistring som leder till konflikt, oftast killarna emellan, när orden inte räcker till eller tolkas fel. Det försöker de hantera vartefter det uppstår, och hålla ganska kort, säger han. Men allt sammantaget mynnar ut i den där familjekänslan, som både laddas under arbetsdagen och under en fisketur eller fikastund på fritiden. Och som blir en skojig kram, en sång eller flams vid ystningskaren i rostfritt.
– Den här arbetsplatsen hade varit mycket tråkigare utan killarna, säger Kim Håkansson.
Fakta
Mer än 1,3 miljoner svenskar har ingen egen försörjning. Endast fyra miljoner är helt självförsörjande. Dessa personer står för sin egen och för övriga samhällets försörjning.
Utanförskapet kostar varje självförsörjande svensk 67 000 kronor per år. Sammantaget handlar det om en samhällskostnad på 270 miljarder kronor årligen.
Arbetslösheten bland utrikes födda är betydligt större än den bland inrikes födda. Bland dem som är utrikes födda är sex av tio självförsörjande jämfört med åtta av tio inrikes födda.
Samtidigt brottas Sverige med en svår kompetenskris. Fyra av fem företag har svårt att hitta rätt arbetskraft, vilket är deras största hinder för tillväxt. Problemen att anställa sker trots att Sverige har en hög arbetslöshet.
Källa: Svenskt Näringsliv