DEN SVENSKA MODELLEN

Parterna överens: Här är de största hoten mot den svenska modellen

Arbetsmarknadens parter har stundtals tuffa förhandlingar om villkoren i kollektivavtalen. De är däremot helt eniga om styrkan i den svenska modellen − men nu varnar de för att den är under attack från EU och staten. ”En avgörande fråga för oss är att få stabila spelregler”, säger Torbjörn Johansson på LO.

Den svenska modellen hotas från flera håll, både från EU och från svenska politiker som ”lägger sig i och försvårar parternas arbete”. Det hävdar Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO.

Allra störst är hotet från EU, som ger sig in i allt fler frågor som rör arbetsmarknaden, menar han.

– Det gäller bland annat minimilönerna men EU har dessutom en hel del nya frågor på gång som definitivt utmanar modellen. Vissa av dem skulle vara rent förödande om de infördes.

– Klåfingrigheten från våra inhemska politiker handlar om att de vill lägga sig i lönebildningen och har åsikter om det ena och det andra.

Det håller Mattias Dahl, vice vd på Svenskt Näringsliv, med om.

– Jag önskar att politiken både i Sverige och Bryssel kunde fokusera på att släppa loss den kraft som finns hos människor och i näringslivet för att lösa hållbarhetsutmaningen, säger han.

Han påpekar att den svenska modellen har gett flera intressanta och bra uppgörelser − den senaste om LAS, omställning och trygghet.

– Det visar att parterna är på banan, tar ansvar och hittar relevanta lösningar för näringslivet och för de anställda.

Staten tenderar att backa från ansvar

Diskussionen ägde rum under ett seminarium som Afa Försäkring, AMF, Alecta och Avtalat arrangerade om pandemin och framtiden för kollektivavtalen.

När det gäller trygghetssystemen var LO, PTK och Svenskt Näringsliv eniga om att upplevelsen av att staten tenderar att backa bort från sitt ansvar är ett bekymmer.

– Modellen mår bäst när vi toppar upp med det som staten ger. Staten behöver stå för grundplåten och sedan kan vi göra annat som gör att det fungerar bättre och mer dynamiskt, säger Torbjörn Johansson.

Jag önskar att politiken både i Sverige och Bryssel kunde fokusera på att släppa loss den kraft som finns hos människor och i näringslivet för att lösa hållbarhetsutmaningen.

Som exempel nämner han att när parterna bildade omställningsbolaget TSL, som hjälper uppsagda att snabbt komma tillbaka i jobb, så svarade Arbetsförmedlingen med att ta flera steg tillbaka.

– Arbetsförmedlingen gör egentligen ingenting idag förrän människor har varit arbetslösa i två år. Så när vi skapar sådant som ska göra att det går smidigare och snabbare så backar staten och det ska den inte göra. Staten ska vara garanten.

”Kan inte ta hela ansvaret”

Parternas jobb är att lösa arbetsmarknaden men de har svårt att täcka upp för dem som inte jobbar eller har jobbat, betonar Torbjörn Johansson.

– Vi kan inte ta hela ansvaret. Vi kan bara göra det som vi har ansvar för. Det är en viktig skiljelinje, säger han.

För tjänstemännen är tjänstepensionen ofta viktigare än den allmänna delen och i tjänstepensionssystemet är det viktigt att en krona in i systemet är en krona ut till medlemmarna, menar Martin Wästfelt, Unionen, förhandlingschef och ordförande i PTK:s förhandlingschefsgrupp.

– Så är det tyvärr inte i det statliga systemet. Det kanske inte kan vara så fullt ut men staten har haft en tendens till att backa tillbaka och då blir ansvaret på parterna för stort. Då blir det ett problem för oss att upprätthålla och utveckla de här goda systemen, säger han.

Facklig organisationsgrad oroar

Deltagarna diskuterade även den svenska modellens legitimitet med tanke på att arbetarfackens medlemsantal har minskat under många år samtidigt som fler har anslutit sig till tjänstemannafacken.

LO och arbetarfacken skyller mycket av tappet på att spelreglerna ändrats, bland annat kring a–kassan.

– En avgörande fråga för oss är att få stabila spelregler. Vi måste kunna existera under en lång tid och ge besked till våra medlemmar vilka regler som gäller. Snabba förändringar gör minskad tilltro, säger Torbjörn Johansson.

Martin Wästfelt tror att tjänstemannafackens ökning hänger ihop med att de är partipolitiskt obundna, har ett smalare perspektiv och att de ägnar sig mer åt det som regleras i avtalen och mindre åt allmänt påverkansarbete.

– Det gör att kostnaden för att vara med i ett tjänstemannaförbund är lägre och att det blir lättare för fler att känna samhörighet. Men ökningen beror också på att arbetsmarknaden har förändrats och att antalet tjänstemän i samhället har ökat.

Vill se fler förtroendevalda lokalt

En prioriterad uppgift som PTK tänker jobba hårt med framöver är att öka antalet förtroendevalda ute på arbetsplatserna.

– Om den här modellen ska fungera bra räcker det inte att lösa saker centralt. Det behöver också finnas personer ute på arbetsplatserna som företräder sina kamrater gentemot arbetsgivaren och som är en god och stark part lokalt.

Det är något som Mattias Dahl uppmuntrar.

– Jag tror att en otrolig nyckel är att facken har bra lokal representation på företagsnivå, som inte jobbar mot utan med arbetsgivaren, för att tillsammans skapa en större kaka att dela på.

Den svenska modellen bygger på legitimitet vilket gör frågan om organisationsgrad viktig både för fack och arbetsgivare. Även om organisationsgraden bland företagen är betydligt högre så råkar även arbetsgivarorganisationerna ut för att nytillkomna branscher inte tycker att de är tillräckligt uppdaterade för att möta deras behov.

Men det största problemet uppstår när fackens organisationsgrad är så låg att de inte blir en relevant motpart i en förhandling för att de bara representerar en mindre del av de som jobbar i branschen, konstaterar Mattias Dahl.

Han menar att en av nycklarna till att lösa problemet är att facken, inte minst på arbetarsidan, går tillbaka till att koncentrera sig fullt ut på arbetsmarknadsfrågor och släpper den partipolitiska kopplingen och arbetet. Det skulle göra dem mer relevanta i den svenska modellen, menar han.

– Nu spelar vi i den här modellen och då vill vi att facken är relevanta, trygga och stabila.

Ser ljust på framtiden

Torbjörn Johansson är ändå övertygad om att den svenska modellen överlever och går en ljus framtid till mötes.

– Modellen har mer eller mindre varit på dekis i 30 år men det sker mycket just nu och vi är på väldigt många frågor. Så jag tror att den stärks och går framåt även om inte alla detaljer är på plats och det finns bekymmer.

Martin Wästfelt delar hans bild och tillägger att modellen är starkare än vad den var för 30 år sedan och att den till och med har stärkts under pandemin. Reglerna om korttidsarbete som parterna har arbetat fram kom i bruk första gången under pandemin och har tjänat Sverige väldigt väl.

– Jag tror att vi har goda förutsättningar och att vi kommer att klara det framåt. Men vi måste ständigt kämpa, identifiera och driva frågor och saker tar ofta lång tid – det krävs uthållighet.

Mattias Dahl är också positiv.

– Den svenska modellen har visat sig vara bra för Sverige så den behöver vi värna och utveckla. Vi behöver anpassa den till de villkor som gäller både 2022 och framåt. Vi kommer att ha stora utmaningar men det kommer vi att klara.