REGELKRÅNGLET

Målade en vit vägg vit – tvingades betala 360 000

Företagen rasar mot sanktionsavgifter som drabbar dem, ofta för småförseelser. När företagaren Ulrik Wethje målade en vit vägg vit fick han en sanktionsavgift på 360 000 kronor. TN reder ut vad som går snett när den kommunala byråkratin slutar att vara serviceinriktad.

När förskoleföretagaren Maria-Pia Karlsson som driver Solberga förskolor tillsammans med Anna Almlöf förstod att hon hade gjort fel vid etableringen av ny förskola korrigerade hon sitt misstag blixtsnabbt.

Det handlade om ett ärligt misstag - hon hade missförstått reglerna som styr livsmedelsanläggningar på förskolor. Hon hade bara gjort en anmälan fastän även den förskolebuss, som var en del av satsningen, hade ett kök.

Den nya anmälan skickades in och snart kom också en kontrollant som sade att allt var som det skulle i köket. Case closed, alltså, tänkte Maria-Pia Karlsson. Men bara några dagar senare fick hon ett mejl, från Samhällsbyggnad Bergslagen, som är ett kommunförbund där Lindesberg, Nora och Hällefors ingår. I det stod det att Maria-Pia Karlsson måste betala 75 000 kronor i sanktionsavgift för att hon använt det nya köket i bussen utan att göra en anmälan.

Det har nu gått några månader sedan mejlet kom – och beslutet formellt fattades i nämnden. Men hon är lika upprörd idag.

– Man känner sig helt maktlös – man känner sig som den där emojin med huvudet som exploderar – det är fysiskt, det är vansinnigt. Jag kan inte påverka min situation och inte heller få en rimlig förklaring till att det blev så här, säger Maria-Pia Karlsson som nu har valt att överklaga beslutet till förvaltningsrätten.

Maria-Pia Karlsson är inte ensam om sina erfarenheter. Långt ifrån. TN har skrivit om det, lokaltidningar och nättidningar. Företagarna upplever att de blir trampade på och att det inte finns någon rim och reson när kommunen skickar en faktura för en kortare inspektion eller en sanktionsavgift för en smärre förseelse.

Ulrik Wehtje som idag är delägare av Exakta Group, har en liknande berättelse. Men i hans fall handlade det om en sanktionsavgift på 360 000 kronor. Vad hade han gjort? Han hade målat en vit vägg vit. Men mer om det senare.

”Det är ett föråldrat sätt att agera som myndighet, men tyvärr dröjer det kvar i alldeles för många kommuner.”

Till Storgatan 19 i centrala Stockholm där Sveriges mäktigaste näringslivsorganisation har sitt huvudkontor, Svenskt Näringsliv. Här sitter också en grupp tjänstemän som bär en lång tradition på sina axlar. De mäter nämligen hur det lokala företagsklimatet är och utvecklas över tid. De har stenkoll på allt som rör myndighetsutövning och kommunalt krångel.

En viktig del i deras arbete är just att syna bemötandet från politiker och tjänstemän. I många kommuner fungerar det bra, men så finns det de där exemplen då förståelsen för företagande och företagens villkor är liten:

– Just kommunernas myndighetsutövning, som miljötillsyn och liknande, har länge varit en skyddad verkstad där det egna perspektivet helt fått styra. Kommuner har fastställt taxor utifrån vad som är enklast för kommunen, utan att ta hänsyn till företagens perspektiv, säger Daniel Andersson, projektledare inom lokalt företagsklimat på Svenskt Näringsliv.

Resultatet blir att förtroendet mellan kommun och det lokala näringslivet raseras.

– Det är ett föråldrat sätt att agera som myndighet, men tyvärr dröjer det kvar i alldeles för många kommuner. Det företag som har möjlighet att välja plats kommer dra sig för att investera i dessa kommuner, säger han.

Sedan i höstas då Maria-Pia Karlsson fick den ovälkomna sanktionsavgiften har hon funderat en del på vad det är som händer när makthavare i kommuner går från att vara serviceinriktade till oåtkomliga byråkrater.

För det första är hon kritisk mot summan i sig, för det andra är det tillvägagångssättet hon reagerar på. Det hon skulle önska är att kommunens tjänstemän, vid misstankar om att fel har begåtts, tydligt berättar om ärendets gång för företagaren, till exempel i form av en tidslinje, och pekar ut kontaktpersoner så att hen kan hålla sig informerad. Allt måste ske i god tid innan politikerna beslutar i ärendet.

– Om jag hade haft ett datum för nämndens beslut – om det till exempel var två veckor fram i tiden – så hade jag kunnat påverka politikerna i god tid, säger hon.

Som det blev nu var det en slump som gjorde att hon fick reda på tidpunkten för nämndmötet, och då hade hon bara en kväll på sig att agera. Då var det för sent.

– De måste våga prata med företagen, även om det handlar om obekväma beslut. De är ofta på riktigt fysiskt inlåsta bakom en dörr. Och jag kan inte heller ringa, för jag vet inte vem jag ska prata med, säger Maria-Pia Karlsson.

”De som gav oss instruktionerna att bygga uteserveringen från första början är i princip samma personer som bötfäller oss”

Hösten 2020 började Jörgen Engdahl, ägare av restaurangen Harlequin i centrala Umeå, att planera för att sätta upp en uteservering till nästkommande år. Tidigare år hade han haft rätt att sätta upp sin uteservering utan bygglov, men 2020 meddelade kommunen att det framöver skulle krävas ett tillfälligt bygglov. Men det flöt ändå på bra, tyckte Jörgen Engdahl. Man kom till exempel överens om att Harlequin, i väntan på besked om bygglov, kunde sätta upp sin uteservering redan i början av mars. I juni godkändes bygglovsansökan.

Men i slutet av september 2021 kom beskedet. Jörgen Engdahl ålades att betala en byggsanktionsavgift på 90 000 kronor. Detta alltså trots att en tjänsteman från samma kommun hade gett grönt ljus för att han skulle få sätta upp uteserveringen före bygglovet hade godkänts.

– De som gav oss instruktionerna att bygga uteserveringen från första början är i princip samma personer som bötfäller oss. Det är svårt att förstå. Här har det skurit sig rejält i kommunikationen, berättade en upprörd Jörgen Engdahl för TN när det hela uppdagades.

Bygglov skapar irritation

Att bygglovsärenden skapar irritation och frustration hos både företagare och enskilda medborgare är väl dokumenterat, men de höga sanktionsavgifterna för företagare är inte lika kända.

I småföretagarveteranen Ulrik Wehtjes fall handlade det om att han sökt ett bygglov för en ombyggnation; ett så kallat bygglov för ändrad verksamhet. Tanken var att en gammal lagerlokal skulle hyras ut till ett gym. Det krävde omfattande byggnationer.

Men samtidigt som han väntade på besked så tyckte han att det var läge att måla om lokalerna. De hade blivit smutsvita och det kunde väl inte vara några problem att måla den vita väggen vit igen? Alltså inte bygga om, bara måla.

– I och med att man har sökt bygglov så får man inte göra något alls. Jag var visserligen medveten om det. Men att måla min vita vägg som var lite smutsig i samma vita färg ansåg jag inte var att ha påbörjat förändringen av lokalerna. Men så var det, säger Ulrik Wehtje om händelsen som idag har några år på nacken.

Efter att han hade bestridit rimligheten i avgiften halverades beloppet till 180 000 kronor och efter en juridisk process sänktes det lite senare till 80 000 kronor.

– Jag frågade också om jag hade kunnat få förhandsbesked i bygglovsärendet. Om jag hade börjat schakta mark då hade jag kunnat få det, blev svaret. Det är ju otroligt. Hur kan det vara okej med att schakta orörd mark jämfört med att måla vit färg på en vit vägg? Undrar Ulrik Wehtje.

Hoppfulla tecken

Men trots dessa nedslående nedslag i Sverige menar Daniel Andersson att allt fler kommuner har kommit att inse att myndighetsutövning bygger på ett samspel med företagen.

– I grund och botten handlar det om en syn på sig själv: finns kommunen till för att vara en myndighet som står över medborgare och företag, eller finns kommunen till för att stötta medborgare och företag? Ska man kontrollera eller serva? undrar han.

Han exemplifierar med hur Skatteverket arbetar gentemot privatpersoner. Det handlar om att hjälpa dem att göra rätt genom bra service, smidiga e-tjänster och liknande. Resultatet är ökat förtroendet för myndigheten.

– Samma resa har kommun efter kommun påbörjat. De skräckexempel som avslöjas och som sätter en bild av kommunen som företagsfientlig uppstår i kommuner som lever kvar i det förgångna, säger han.

”De är nitiska. Jag gillar det. Det blir ett papper på att vi gör rätt”.

Maria-Pia Karlsson verkar i flera kommuner i Örebro län och kan se att det finns stora skillnader dem emellan. Hon exemplifierar med Sydnärkes kommunalförbund som hon tycker sköter kontakten med företagen på ett bra sätt jämfört med Samhällsbyggnad Bergslagen:

– Där har vi haft täta kontroller, men där ringer de också och talar om vad som ska hända varje gång. Jag möter personer som jag har träffat förut. Det finns en transparens, säger hon.

– De är nitiska. Jag gillar det. Det blir ett papper på att vi gör rätt. Vi kan visa – våra kök håller den här standarden, lägger hon till.

Enligt reglerna som Samhällsbyggnad Bergslagen har att rätta sig efter ska sanktionsavgifterna baseras på företagens omsättning, men det finns ett maxtak, vilket är just den avgift på 75 000 kronor som Maria-Pia Karlsson måste betala. Om kommunen gör fel så kostar det maximalt 40 000 kronor.

– Om 75 000 kronor anses vara proportionerligt, varför ska då kommen betala högst 40 000 kronor? Det kan regering och riksdag titta på, säger Maria-Pia Karlsson.

Hon önskar att de folkvalda i kommunerna oftare vågar utmana tjänstemännen som har för stor makt och vittnar också om att det geografiska avståndet har stor betydelse:

– Hällefors är så långt ifrån mig, så politikerna som beslutar i ärenden vet inte vem jag är. Det gör att jag kan förstå att man slentrianröstar som förvaltningen. Där har politikerna inte heller koll på vad jag gör för samhället i stort, inte som politikerna i min egen stad, säger hon.