ARBETSMARKNADEN I EUROPA

Nya EU-regler bakslag för svensk lönebildning

EU:s direktiv om lönetransparens skulle innebära flera steg tillbaka för svensk lönebildning. Individuella löner på lokal nivå ersätts av centralt satta löner och omfattande byråkrati. ”Om förslaget går igenom slås den svenska modellen sönder”, säger Svenskt Näringslivs John Wahlstedt.

Syftet med EU-kommissionens förslag om ett lönetransparensdirektiv är att öka jämställdheten. Men i Sverige skulle det sätta den svenska modell som tjänat Sverige så väl under 25 år i gungning. Därför vill arbetsgivarna stoppa förslaget.

– Sverige har en mer utvecklad modell för lönebildning där vi går vi långt med att sätta individuella mål som medarbetaren sedan mäts emot, men det är inte tänkbart med det som kommissionen föreslår. Eftersom vi har en modell som avviker från normen drabbas vi mer än många andra länder, säger John Wahlstedt, chefsjurist och arbetsrättschef på Svenskt Näringsliv.

Främst riktas kritiken mot de delar av lönetransparensdirektivet som handlar om att införa gemensamma regler för hur lönebildning ska gå till. Förslaget omfattar införandet av enhetliga objektiva kriterier för hur arbetsuppgifter ska värderas, hur löner ska sättas och vad som ska beaktas vid lönesättning.

Diskriminering motverkas i kollektivavtal

Sverige har redan kommit längre än de flesta länder inom EU när det gäller jämställda löner. Skillnaden i lön mellan män och kvinnor i Europa uppskattas vara omkring 15 procent. I Sverige är den oförklarade löneskillnaden mellan män och kvinnor nu nere på 4,4 procent.

Bakgrunden är att det är parterna som reglerar lönesättningen och motverkar diskriminering i centrala och lokala kollektivavtal.

I Sverige har löneavtalen gått i en tydlig riktning från tarifflönesystem och i stället mot en lokal lönebildning anpassad till marknaden. Nästan alla anställda har lönesamtal med sin närmaste chef. I privat sektor är det bara 12 procent som enbart har centralt reglerade löner. I offentlig sektor förekommer det inte alls längre.

– Med individuell lönebildning på lokal nivå, nära arbetstagaren, får arbetsgivaren ett styrinstrument för att skapa incitament för produktivitet. Samtidigt ger det arbetstagaren möjlighet att påverka sin lön genom en dialog om vad som går att göra för att höja den.

Annan lönebildningskultur i andra EU-länder

När kommissionen föreslår att lönekriterier ska vara objektiva, som exempelvis anställningstid och utbildningslängd, är det utifrån att det i merparten av EU:s länder råder en helt annan lönebildningskultur än i Sverige, förklarar John Wahlstedt.

I Sverige läggs fokus vid lönesättning på varje medarbetares kunskaper, arbetsinsats och prestation. Det handlar mycket om att bedöma hur ett arbete utförs vilket inte alltid går att beskriva objektivt.

– Hur mäter man till exempel samarbetsförmåga? För länder som inte har kollektivavtalande parter är vår modell svår att förstå. Där ligger det ett tungt ansvar på den svenska regeringen att förklara varför det är så viktigt. Om förslaget går igenom slås den svenska modellen sönder.

Han ser inte att Sverige i så fall kan ha kvar dagens lönebildningsprocess. Det vore ett hårt slag både mot kollektivavtalsmodellen som princip, och mot enskilda företags och medarbetarnas möjligheter att påverka lönerna lokalt, konstaterar han.

– I så fall måste vi återgå till en modell som vi lämnat bakom oss för länge sedan. Ett tarifflönesystem eller förhandlingar på central nivå där lönerna sätts över huvudet på medarbetarna och på cheferna som vet hur arbetet utförs.

”Att tvingas offentliggöra sina löner är absurt”

En del av lönetransparensdirektivet handlar också om att information om löner i större omfattning ska vara offentlig. Det innebär till exempel att anställda ska kunna få information om genomsnittslöner för olika kategorier av arbetstagare och att en arbetsgivare tidigt i en rekryteringsprocess är tvungen att informera den arbetssökande om lönespann för tjänsten. Samtidigt ska det bli förbjudet att fråga om vilken lön en sökande har på sin nuvarande arbetsplats.

– Att tvingas offentliggöra sina löner är absurt. Det är ju en konkurrensfråga i förhållande till andra företag och särskilt stora kan problemen bli för små företag som är beroende av sina experter.

En annan del av förslaget handlar om regler som ska öka antalet lönediskrimineringsprocesser i domstol. I många EU-länder ses det som positivt att en domstol dömer i en tvist mellan två parter, till exempel om en individs lön är diskriminerande eller inte. Den möjligheten finns även i Sverige men mestadels hanteras det genom etablerade förhandlingsmodeller, förklarar John Wahlstedt.

– I Sverige är inställningen är att det är effektivare att parterna försöker komma överens och hitta lösningar som båda sidorna kan vara nöjda med.

”Orimligt mycket byråkrati”

Enligt förslaget skulle en arbetsgivare som blir stämd för lönediskriminering behöva betala sin egen och motpartens rättegångskostnad – oavsett hur utfallet blir. De preskriptionstider på upp till tio år eller längre som föreslås ställer krav på att arbetsgivare under lång tid ska spara all information om löneprocesser för arbetssökande, anställda och före detta anställda.

Grundproblemet med hela direktivet är att det innebär ”orimligt mycket” byråkrati, enligt John Wahlstedt.

– Det är en kontinentaleuropeisk administrativbyråkratisk konstruktion där staten och domstolar ska blandas in så mycket som det går. Det införs mängder av detaljerade och oklara regler som slår sönder existerande system utan att någon riktigt vet hur det nya ska hanteras.

Vi begär inte att EU ska anamma den nordiska kollektivavtalsmodellen men vi kräver att EU inte förstör vår modell

Samtidigt som kommissionens ordförande Ursula von der Layen driver på hårt för fler EU-gemensamma regler inom arbetsmarknadsområdet lyfts det i många sammanhang hur bra den svenska lönebildningsmodellen är och att EU inte vill ge sig på den, påpekar han.

– Samma kommission som säger att vår modell är en förebild för andra lägger fram förslag som skulle krossa den från grunden. Kommissionen går över gränsen för vad den enligt fördraget får lägga för förslag.

Sverige ligger långt fram i jämställdhetsfrågor jämfört de flesta andra EU-länderna och John Wahlstedt betonar att det inte finns någon anledning för Sverige att ”ta lektioner från kommissionen i hur man hanterar jämställdhetsfrågor i allmänhet och i all synnerhet när det gäller lönebildning”.

– Vi begär inte att EU ska anamma den nordiska kollektivavtalsmodellen men vi kräver att EU inte förstör vår modell genom att införa de byråkratiska statliga administrativt betungande ordningar som ofta förekommer på EU-nivå.