DEN SVENSKA MODELLEN

Industriavtalet 25 år – succéerna, kriserna och framtidshoten

Industriavtalet fyller 25 år. Under det kvartsseklet har de svenska reallönerna ökat med runt 60 procent. Men i framtiden finns osäkerhet, inte minst efter den senaste tidens turbulens. "Om man börjar fladdra där med en massa kompensationskrav för prisökningar, då är vi riktigt farligt ute”, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson till TN.

Industriavtalet kom till efter ett par turbulenta decennier på svensk arbetsmarknad. Regeringen hade uppmanat parterna att hitta nya arbetsformer för förhandlingar och lönebildning som kunde få löneutvecklingen mer i nivå med övriga Europa. Under en lång tid hade förvisso de nominella lönerna ökat i Sverige, men reallönerna följde inte med utvecklingen, vilket den dåvarande regeringen menade försvagade den svenska konkurrenskraften. Den närmaste bakgrunden var avtalsrörelsen 1995 där lönerna blev högre än i omvärlden och arbetslösheten ökade oroväckande. Alla hade 70- och 80-talen i färskt minne och de misstagen fick inte upprepas.

Avtalet kom till i mars 1997. Facken inom industrin konstaterar på sin webbplats att ”det gjorde slut på en skenande löne- och prisspiral som alla förlorade på, och gav i stället höjda reallöner och en starkare industri”. 25 år senare vet vi att reallönerna, inte bara inom industrin, utan på hela arbetsmarknaden, har ökat med ungefär 60 procent tack vare Industriavtalet och att svenskens köpkraft därmed också har ökat.

Vad har varit det viktigaste resultatet av Industriavtalet?

– Det är kombinationen av bra reallöneökningar och en hygglig kostnadsutveckling för näringslivet samtidigt som det har varit väldigt fredligt på den svenska arbetsmarknaden.

Det säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Hon får medhåll av IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

– Det har gett en stabilitet på arbetsmarknaden och en förutsägbar lönebildning, säger hon.

– Industriavtalet har bidragit till att stärka konkurrenskraften. Det blivit en institution som har stått stabil under flera kriser, säger Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

Han exemplifierar med finanskrisen, där Industriavtalet bidrog till att kunna korrigera de höga nominella löneökningar som hade varit innan Lehmann-kraschen.

– Vi gör det genom att hela tiden fokusera på vad som är konkurrenskraft, säger Per Hidesten.

Överbudspolitik

Marie Nilsson menar att det tidigare förekom en överbudspolitik på arbetsmarknaden där olika förbund låg och lurpassade på varandra. Ingen ville vara först med att teckna avtal, för att det första avtalet blev ett slags golv i lönebildningen.

Samordningarna både inom LO och inom Svenskt Näringsliv har varit viktiga för att få det här att fungera.

Men hon poängterar att det finns ännu fler fördelar.

– Det industriella utvecklingsarbetet som vi gör partsgemensamt har betytt lika mycket för vår del, för vi har gemensamt kunnat kroka arm i viktiga påverkansfrågor, säger hon.

Hon menar att det även om facken och arbetsgivarna är motparter, så skapar de också en samverkan tack vare den förståelse de har för varandra inom Industriavtalet.

– När man löser problem i sammanhang där man har samma mål, så är det också lättare att sedan kunna lösa de där svåra frågorna där man har lite olika syn på vad målet är, säger Marie Nilsson.

Industrins roll ifrågasatt

Men allt är inte perfekt med Industriavtalet. Det har genom åren varit många diskussioner kring om det är rätt att bara industrin ska vara normerande eller om andra branscher också ska vara med och sätta märket.

– Det viktiga är att det som industrin gör upplevs som legitimt. Man kan skapa legitimitet på olika sätt, antingen genom att fler ansluter sig, men också genom interna processer mellan branscher. Men det här är inget stort problem, för avtalet levererar, ju, säger Irene Wennemo.

– Samordningarna både inom LO och inom Svenskt Näringsliv har varit viktiga för att få det här att fungera, säger Irene Wennemo.

Du säger att det har varit fredligt sedan avtalet kom till, men många menar ju att även varslen kostar pengar för företagen och att varsel slår oproportionerligt hårt. Vad tänker du om det?

– I och med att det är fredligt på svensk arbetsmarknad, för det är det jämfört med andra länder, så är näringslivet anpassat till fredligheten. Vi har mycket just in time-produktion och man behöver inte ta höjd för att det dyker upp konflikter. Då blir man också känsligare för varsel, säger Irene Wennemo.

”Rigid” tolkning

Marie Nilsson tycker att det finns en större flexibilitet i avtalet än vad många uppfattar det som och att tolkningen ibland är för ”rigid”.

– Många i omvärlden uppfattar det som att man ska tolka avtalet precis på decimalen. Men en lönenormering anger ju löneökningsutrymmet i samhället i stort. Det innebär att man kan komma överens om att det vissa gånger kan vara en grupp som kan få lite extra.

Per Hidesten håller med Marie Nilsson om att det utrymmet finns, men att det ska vara klart att dessa undantag är just undantag och att det inte går att göra den typen av undantag i varje förhandling.

– Det finns ett utrymme för vissa utvalda grupper och det ska då vara tydligt vilka det handlar om. Men det bygger ju också på att alla är överens, säger han.

Marie Nilsson är också noga med att påpeka att det är viktigt att om det görs undantag måste alla komma överens, så att ingen i efterhand kommer och kräver kompensation för att någon annan grupp har fått ett undantag.

Per Hidesten anser att Industriavtalet är ett kostnadstak. Men han säger också att det kan finnas områden där det är nödvändigt att avvika nedåt.

– Men det är aldrig någon som diskuterar det, säger han.

Kan du komma med ett konkret exempel?

– Det kunde ha varit en sådan situation under pandemin – för till exempel besöksnäringen.

Kriget skapar osäkerhet

Kriget i Ukraina har hastigt skapat större osäkerhet än förväntat även på svensk arbetsmarknad och för svensk konkurrenskraft.

– Historiskt har krig alltid skapat inflationsimpulser. Det blir mer svårhanterligt, men det är inte bara ett svenskt problem, utan det gäller hela västvärlden. Det är en påfrestning, konstaterar Irene Wennemo.

Men samtidigt menar hon att arvet efter det turbulenta 80-talet fortfarande är påtagligt i Sverige.

– Om alla försöker springa åt olika håll för att försöka lösa problemen för sin egen grupp, då har vi stora problem. Men att chocken kommer utifrån gör att det blir lättare att samlas och komma fram till lösningar som fungerar för alla parter.

Hur svårt blir det för svensk arbetsmarknad att på så kort tid anpassa sig till de nya förutsättningarna och att det kommer in nya människor som vi antingen behöver hjälpa eller anställa?

– Det här kommer att vara en påfrestning på många olika sätt, men historiskt har det varit så att enskilda grupper som försöker utnyttja en kris för att skapa fördelar för sig själva finns det en ganska låg acceptans för. Det är ett bra element i det här. Det finns en press i stället på att vi ska lösa det här tillsammans i den här unika situationen, säger Irene Wennemo.

Det är inte som att vi framstår som så himla starka om vi håller på att kivas internt .

Per Hidesten befarar att vi på grund av kriget är på väg mot en negativ tillväxt.

– Det är ett allvarligt läge om ekonomin försämras samtidigt som vi har hög inflation, säger han och konstaterar att det kan bli besvärligt i den kommande avtalsrörelsen.

– Vi måste hela tiden tänka på konkurrenskraften.

Kriget och osäkerheten förändrar villkoren för företagen, menar Per Hidesten.

– I synnerhet för industrin. Då behövs en stabilitet i lönebildningen. Och Industriavtalet är ett sådant område, som har visat sig klara kriser. Blickar vi framåt är det då viktigt att den här modellen får fortsätta för alla i Sverige, säger han.

Vad ser du för hot mot modellen?

– Det finns ett hot från politikerna och från offentlig sektor. Bland annat för att vissa grupper har fått löneökningar som inte är på märket och att det nu finns ett pensionsavtal som är i strid med normeringen. I dessa tider är det en väldigt farlig utveckling. Har vi en säkerhetspolitisk oro, så blir det också en ekonomisk oro, säger Per Hidesten.

Rädd att bakgrunden ska glömmas bort

Just nu är svensk inflation ovanligt hög. Det har föranlett att ett antal fackförbund har krävt att lönenormeringen ska följa inflationen, vilket skulle innebära större procentuella löneökningar än tidigare. Men Marie Nilsson tycker inte att det är rimligt.

– Det är klart att om man börjar fladdra där med en massa kompensationskrav för prisökningar, då är vi riktigt farligt ute, säger hon och är rädd för att bakgrunden till Industriavtalets tillkomst är på väg att glömmas bort.

Att just industrin är den bransch som ensam är normerande på svensk arbetsmarknad har varit omtvistat. Marie Nilsson menar att det inte är omöjligt att fler branscher skulle kunna bli en del.

– Det viktiga är att det är att det är de branscher som är internationellt konkurrensutsatta som är med och utgör normeringen. Men ska man vara med så ska man också köpa hela konceptet med Industriavtalet, det vill säga vara med och ta ansvar, inte bara sätta märket.

Hon önskar till exempel att Pappers, som har stått utanför i närmare tio år, går med i avtalet.

Med de är ju också ett LO-förbund. Du och Pappers ordförande Pontus Georgsson sitter i samma styrelse. Hur går diskussionen?

– Det får du fråga Pontus om. Det är självklart en intern process i deras förbund. De måste göra analysen själva, till exempel om det har gagnat dem när de har gått egna vägar. De har ju ändå fått rätta sig efter den normeringen som blir. Men det hade varit en styrka för oss alla som kollektiv om de hade varit med, säger Marie Nilsson.

Svajig LO-samordning

Genom åren har LO-samordningen varit svajig. Senast det begav sig, inför Avtal 20, valde Kommunal att stå utanför.

Tror du att LO-samordningen kommer att fungera bra i höst?

– Jag tycker att tongångarna låter ganska bra just nu. Jag tror att man kanske har haft de värsta konflikterna bakom sig, säger Irene Wennemo.

Marie Nilsson har förhoppningen att förbunden ska komma överens. Men hon låter mer tveksam än Irene Wennemo.

– Vi måste kunna lita på varandra igen. Nu behöver vi alla ställa upp för att LO-samordningen ska bli trovärdig, säger hon.

Är det en förhoppning eller en uppmaning?

– Det är väl en uppmaning också. Nu får vi fanimig skärpa till oss här! Det är inte som att vi framstår som så himla starka om vi håller på att kivas internt och inte kan komma överens och dessutom gör det inför öppen ridå. Det gynnar inte oss, utan vi borde hålla det i slutna sammanhang, säger Marie Nilsson.