KRIGET I UKRAINA

”Ett mer permanent krisläge kräver långsiktighet”

Knappt hade världen återgått till ett normalläge efter pandemin så kom kriget. Att krisläge blir allt mer av vår vardag ställer också andra krav på politiken och politikerna, menar Andreas Bergh.

Hann du pusta ut efter pandemin innan Ryssland invaderade Ukraina? I min bekantskapskrets varierar svaret. Pandemin är ju inte över påpekar vissa upprört, andra menar att de knappt påverkades av den. Själv minns jag när jag nöjt konstaterade att borden på fredagsrestaurangen åter stod lika tätt som före pandemin. En svag känsla av normalitet kom smygande, men sex dagar senare invaderade Ryssland Ukraina.

Är krisläge det nya normala? Vad betyder det i så fall för politikens villkor? En god utgångspunkt för dessa frågor är en enkel lärdom från sannolikhetslära: Det är sannolikt att något osannolikt inträffar. Påståendet kan låta paradoxalt, men nyckelordet är "något". Det finns många händelser som var och en är osannolika, men sannolikheten att ingen av dessa händelser ska inträffa under en given tidsrymd är också väldigt låg. Förr eller senare blir det alltså kris på något område. Hur vill vi då att politiker och beslutsfattare agerar?

Välgrundade varningar riskerar alltså att drunkna i olyckskorparnas ständiga kraxande.

Ett första problem är att välja vem och vilka politikerna ska lyssna på. Många kommer att vara mer än villiga att ge rekommendationer och tips. En del av dessa kommer att vara både kunniga och insiktsfulla. Det finns experter som på goda grunder under lång tid har varnat både för viruspandemier och för oroväckande tendenser i Rysslands agerande. Men det finns också gott om olyckskorpar som lika länge har varnat för nästan allt möjligt. Välgrundade varningar riskerar alltså att drunkna i olyckskorparnas ständiga kraxande. Och även experter med goda kunskaper om krig och pandemier kan inte komma med så mycket mer än kvalificerade gissningar om exakt när de ska inträffa och hur länge de ska vara.

Osäkerheten har följder för krispolitiken som kan vara svåra för politiker att acceptera. De är nämligen av fullt begripliga skäl angelägna om att inte verka handfallna eller passiva. Politiker vill "göra något". De vill "vidta åtgärder".

Politikers behov av att visa handlingskraft gör att saker ofta händer snabbt. Det betyder emellertid också att åtgärderna riskerar vara mindre noggrant utredda. Ofta är de dessutom tänkta att vara temporära. Politik som skapas med det vällovliga syftet att minska osäkerheten vid kriser har därför nästan alltid en osäkerhetsökande komponent: Ny osäkerhet skapas om hur länge de temporära krisåtgärderna ska gälla, om det kommer fler samt hur de så småningom ska avvecklas. Vi såg det hända under pandemin, och igen när energi- och bränslepriserna steg.

Politikers behov av att visa handlingskraft gör att saker ofta händer snabbt. Det betyder emellertid också att åtgärderna riskerar vara mindre noggrant utredda.

Vad Sverige behöver är således en krispolitik som inte är snabbt ihopvispad för att mildra konsekvenserna av den senaste krisen som inträffat. Vi behöver politik som gör Sverige bättre rustat inför framtida kriser. Ett gott företagsklimat så att nya verksamheter snabbt kan startas där de behövs. En flexibel arbetsmarknad så att arbetskraft snabbt kan flyttas från de arbetsplatser som drabbas av krisen till de nya företagen.

Dessutom behöver vi trygghet, inte i form av tillfälliga kompensationer av allmosekaraktär, utan i form av socialförsäkringar som går att lita på. Ska människor trivas på en flexibel och mer rörlig arbetsmarknad måste arbetslösheten avdramatiseras. En arbetslöshetsförsäkring som ger god inkomsttrygghet och omfattar alla borde därför vara en självklarhet.

Självklart är det bra om regeringen snabbt kan besluta om akuta frågor som måste lösas när en kris väl har uppstått. Men en ekonomi som kombinerar trygghet med flexibilitet kräver ett genomtänkt och långsiktigt politiskt agerande. På den punkten kan Sverige betydligt bättre.