DEN SVENSKA KONJUNKTUREN
Så nära är Sverige att falla i den tyska inflationsfällan
Löften om höjda minimilöner, bidrag och ovanligt höga lönekrav innebär att Tyskland häller bensin på inflationsbrasan, menar experter. Medlingsinstitutets Irene Wennemo ser liknande tendenser i Sverige. ”Det är verkligen att leka med elden i ett sådant inflationsläge som vi har nu”, säger hon till TN.
Tyskland har av tradition lagt sig vinn om att bekämpa inflationen. Minnet av 1920-talets hyperinflation, som kastade in tyskarna i fattigdom, ledsagade den tyska regeringens ekonomiska politik. Även den tyska centralbanken var tills ECB tog över känd för att inte vika en tum från att hålla prisutvecklingen i schack.
Men Irene Wennemo, gd på Medlingsinstitutet, är bekymrad över att den framgångsrika tyska modellen är bortglömd av den nya tidens makthavare.
– Det är inte det Tyskland som vi känner sedan tidigare då inflationsbekämpningen var högt prioriterad. Det finns en uppenbar risk att det inte går att få ned inflationen så snabbt i Tyskland, säger hon.
Den tyska inflationen (KPI) låg i april på 7,4 procent, och är till stora delar importerad, precis som i Sverige. Det är främst en så kallad utbudsinflation, det vill säga att det av olika anledningar är svårt att producera och få fram nya varor till kunderna.
Leveranskedjor som påverkas negativt under pandemin är en orsak, precis som bristen på råvaror som orsakats av Ukrainakriget. Men den expansiva penningpolitiken - med bland annat låga räntor – har också bidragit.
Nu riktas världens ögon mot den tyska avtalsrörelsen där det tyska ledande fackförbundet inom verkstadsindustrin, IG Metall, har spänt bågen rejält mot bakgrund av de minskade reallönerna. De tyska metallarbetarna vill se lönelyft på 8,2 procent för att möta de ökade levnadsomkostnaderna.
Samtidigt har de tyska Socialdemokraterna med förbundskansler Olof Scholz i spetsen lovat att kraftigt öka minimilönerna från 9,82 Euro till 12, helst redan i år. Det innebär en 20-procentig höjning.
– Det är en kraftfull ökning. Det var ett av de tyska Socialdemokraternas viktigaste vallöften. Och problemet är att det ska införas mitt i en situation då Tyskland redan har en kraftig inflation. Vissa tycker att det är bra eftersom priserna har gått upp, men risken finns att det påverkar hela lönebildningen, säger Irene Wennemo.
Sex miljoner tyskar skulle direkt beröras av höjningen, eftersom de har löner i nivå med minimilönegränsen. Men samtidigt finns en risk att de fackförbund med kollektivavtal som ligger strax över minimilönegränsen kommer att kräva kompensation under den kommande avtalsrörelsen.
– Jag fick signalen från en del av de tyska facken att de resonerade på det viset, säger Irene Wennemo, som nyligen var i Tyskland för att lära sig mer om den tyska arbetsmarknaden.
– Det fortplantar sig upp i systemet. När vissa får en 20-procentig höjning så tycker andra grupper att de ska ha mer.
”Så går det när politiken lägger sig i lönebildningen.”
Tyskland införde minimilöner 2015, men nivån var så låg att den inte påverkade de kollektivavtalade lönerna i större utsträckning. Den kommission som tillsattes som bestod av arbetsgivare, fack och en opartisk ordförande bestämde en nivå som sedan inte skulle ruckas på, enligt Irene Wennemo. Men så blev inte fallet.
– Olaf Scholz gick till val och vann. Då visade det sig att det löftet var bortglömt, säger hon.
– Så går det när politiken lägger sig i lönebildningen.
Ryska gasen – när klipps den?
Enligt Irene Wennemo blir det oerhört svårt för den tyska regeringen att backa från vallöftet. Hon nämner också andra stimulanser i ekonomin som riskerar att elda på inflationsbrasan som de ökade försvarsanslagen, en särskild kompensation för låginkomsttagare samt kompensation till hushållen för de rusande bränslepriserna.
– Jag tycker att det är rimligt att införa finanspolitiska kompensationer, men problemet är att de nu mixas med minimilönehöjningen. Om man hade gjort det istället för att höja minimilönen så hade det varit helt rätt. Men nu gör man bägge delarna och det är mer bekymmersamt, säger Irene Wennemo, som också pekar på att det är ECB som håller i taktpinnen i finanspolitiken, vilket försvårar den tyska kampen mot inflationen.
Ett annat orosmoln är frågan om den tyska ekonomin klarar av att den ryska gasen stoppas, en åtgärd som skulle slå direkt mot den ryska ekonomin, men samtidigt pressa upp de tyska priserna ytterligare.
Irene Wennemo ser egentligen inga möjligheter att ersätta gasen från Ryssland på kort sikt och varnar för att det kan leda till ransonering.
Vad säger du om tyska IG Metalls krav mot bakgrund av det ökade inflationstrycket?
– Deras krav brukar vara lite högre jämfört med de svenska fackens krav, men 8,2 procent är en rejäl höjning och det finns inget som tyder på att produktiviteten har höjts under den här perioden. Tvärtom har den tyska industrin flera utmaningar framför sig som inte är lätthanterliga, säger hon.
Stort kapacitetsutnyttjande
Även Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, noterar den tyska oförmågan att hantera inflationen. Det är för tidigt att recensera den tyska regeringens ekonomiska politik, menar han, men han håller med om att minimilönelöftet är bekymmersamt mot bakgrund av utmaningarna i ekonomin.
Han pekar också på att den tyska ekonomin och arbetsmarknaden är stekhet med stort kapacitetsutnyttjande i näringslivet, låg arbetslöshet och stor kompetensbrist. Det driver på inflationen ytterligare.
Sven-Olov Daunfeldts största orosmoln är dock kopplat till den tyska avtalsrörelsen. Precis som Irene Wennemo menar han att IG Metall av tradition presenterar höga lönekrav. Det normala är att de där på följande förhandlingarna leder till löner som hamnar på 66 procent av de fackliga kraven.
– Med lönekrav på 8,2 procent blir det högt redan om lönerna hamnar på hälften av det. Om det blir 66 procent så kommer det att hamna väldigt högt. Det är oroande, säger han.
En svag minoritetsregering en riskfaktor
Irene Wennemo anser att Sverige är bättre rustat än Tyskland, men varnar samtidigt för att 70-talets prislönespiral återkommer. Vi är inte ”vaccinerade” mot problemet, som hon uttrycker det.
En svag minoritetsregering som i Sverige är en riskfaktor och hon menar också att det starka ansvarstagande som vi haft i Sverige för en fungerande lönebildning och en ansvarsfull ekonomisk politik till viss del har försvagats.
Hennes uppmaning till de svenska parterna på arbetsmarknaden är att ta ansvar under de kommande avtalsförhandlingarna:
– Det är viktigt att vi försöker bära plågan solidariskt. Om vissa grupper får mer i det känsliga läge vi befinner oss i så har det en tendens att smitta av sig. Och då får vi stora problem, säger Irene Wennemo.
Hon anser att partierna på nationell nivå håller en sansad ton, men på regional nivå är det annorlunda. Hon har sett flera exempel där politiker lovar kompensation till olika grupper.
– Det är verkligen att leka med elden i ett sådant inflationsläge som vi har nu, säger hon.
”Vi får acceptera en sänkning av reallönerna i år. Men det är ett unikt läge.”
Sven-Olov Daunfeldt anser att det är av största vikt att parterna på arbetsmarknaden ser till att hålla nere löneökningstakten under nästa lönerörelse. Det är produktiviteten som ska styra och industrin som ska sätta märket.
– Vi måste fortsätta med den framgångsrika modellen. Vi får acceptera en sänkning av reallönerna i år. Men det är ett unikt läge. Om vi accepterar det i år så finns det goda förutsättningar att få ned inflationen eftersom den främst är utbudsdriven, säger han.
Det värsta som han hända är att en lönespiral tvingar Riksbanken att ytterligare höja räntorna.
– När inflationen är hög så är den också väldigt variabel. Då är det svårt att prognostisera vad den framtida inflationen kommer att bli. Då är det arbetstagarna som förlorar på det med lägre reallöner, säger han.
Han varnar också för att politiken främjar sig från det budgetpolitiska ramverket, till exempel genom att i vårändringsbudgetar dela ut pengar för att tillfredsställa olika väljargrupper. Det har viss betydelse för inflationsutvecklingen, men hans främsta kritik rör oförmågan att hushålla med statens medel.
– Det budgetpolitiska ramverket har tjänat oss så väl på den finanspolitiska sidan. Urholkar man det nu så kommer även nästa regering, oavsett partifärg, att göra det. Det finns en risk att man betalar ut skattebetalarnas pengar för lättviktigt för att köpa röster. Det är en otroligt olycklig utveckling om vi hamnar där, säger han.
