DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Varför blev jag inte slaktare?”

Varför jobbar man med det man gör? Och varför väljer så få praktiska yrken när de verkar trivas med att jobba praktiskt på fritiden? Maria Eriksson undrar om det inte behövs mer av vuxen-prao för att få bättre flöden på arbetsmarknaden.

När jag var riktigt liten ville jag bli sjuksköterska och slaktare. Inspirationen kom nog från en barnbok där förmänskligade grisar och andra djur hade diverse handfasta yrken. Det fanns inga kommunikatörer och systemarkitekter i barnböckerna, åtminstone inte på den tiden.

Sjuksköterska och slaktare. Mina föräldrar skrattade åt det där i flera år. Men kanske var det inte så dumt tänkt? I Arbetsförmedlingens prognoser över var jobben kommer att finnas i framtiden finns båda yrkena med.

Idag är det, som bekant, restauranger som skriker efter personal och ändå står kockutbildningarna tomma. Är det inte lite konstigt? Sverige är fullt av hemmakockar som slår sin egen bearnaise, bakar napolitanska pizzor eller svänger ihop några rätter ur sichuanköket. Åtminstone på Instagram.

Ibland undrar jag varför intresset för praktiska yrken inte är större. Titta på alla dem som tillbringar semestern i sommarstugan med att röja sly, måla hus och snickra lekstuga. En del till och med murar och gjuter en egen ugn som de där pizzorna ska gräddas i. Men plåtslagare, snickare och målare återfinns också på Arbetsförmedlingens listor över bristyrken.

Man undrar ju ändå om inte en del av alla dessa praktiskt lagda människor faktiskt skulle ha trivts med att arbeta som plåtslagare eller pizzabagare?

Självklart måste man inte göra yrke av sin hobby. Det brukar ju till och med sägas att man inte bör jobba med sin hobby – eftersom den då blir ett jobb. Underförstått, välj något som du tycker är lagom tråkigt och därmed inte ”förstör” genom att ha det som arbete. Det verkar vara ett något bakvänt resonemang.

Men man undrar ju ändå om inte en del av alla dessa praktiskt lagda människor faktiskt skulle ha trivts med att arbeta som plåtslagare eller pizzabagare? Vad hindrar dem? Arbete på obekväma tider och lägre löner kan förstås vara en förklaring.

Att praktiska yrken värderas för lågt bidrar sannolikt. På min gymnasieskola kallades den byggnad där de praktiska linjerna höll till för aphuset, av dem som valt en teoretisk dito. Det säger ganska mycket om hur en del såg på dem som valde att bli barnskötare istället för biomedicinare. En generation tidigare kunde en person från arbetarfamilj bli släktens första akademiker och stoltsera med att ha gjort en klassresa. Att jag däremot skulle ha sagt till mina universitetsutbildade föräldrar att jag själv funderade på att bli frisör, kock eller bilmekaniker var så otänkbart att det inte ens föll mig in.

Allt mer standardiserade utbildningsvägar gör det krångligare för den som vill prova på en annan bana.

Med en kraftig expansion av högskolan och allt fler akademiska yrken var ju valet självklart. Vårt moderna informationssamhälle behöver förstås också fler högutbildade. Men så länge både politiker och föräldrar anser att det är mer eftersträvansvärt att studera något teoretiskt än att inte göra det så får man nog räkna med ett visst mått av utbildningsinflation.

Kanske är det också för svårt att pröva på ett annat yrke? Att säga upp sig för att utbilda sig minst ett år till kock eller lastbilschaufför är inget litet steg. Självklart kräver även många praktiska yrken specialkunskaper. Men låt mig sticka ut hakan: det finns en övertro på att man behöver en journalistutbildning för att vara en bra skribent och jag misstänker att samma förhållande kan råda inom andra branscher. Allt mer standardiserade utbildningsvägar till varenda jobb gör det således krångligare för den som vill prova på en annan bana.

I gig-ekonomin har jag hittat ett sätt att kombinera skrivandet med småjobb. Monterat IKEA-möbler och borrat upp gardinstänger. Pyntat julgranar, passat hundar och jobbat på café. Tagit igen de där sommarjobben jag kanske borde ha haft för trettio år sedan. Upptäckt glädjen i att kunna kombinera praktiskt och teoretiskt arbete. Kanske borde vi införa prao för vuxna?