EU:S FRAMTID

”Gör som Macron, Ulf Kristersson”

Det är dags att Sverige tar plats. Vi behöver fånga tillfället att påverka EU:s framtida kurs när EU-ordförandeskapet läggs i våra händer. Det skriver Anna Stellinger.

När regeringspusslet läggs och riksdagen återupptar sitt arbete är det dags att blicka framåt mot mandatperiodens stora frågor. En av de första uppgifterna för den nya regeringen blir det kommande ordförandeskapet i EU. Den 1 januari 2023 tar Sverige över ordförandeklubban och ska i ett halvår leda unionen. Det innebär allt från mindre möten i rådets arbetsgrupper, till större informella ministermöten som ska planeras i detalj. Utan att överdriva möjligheterna för ett enskilt land att helt styra EU-agendan ger uppgiften att planera, sätta dagordningen och hålla både i klubba och penna en rejäl chans att påverka.

Därför är det oroväckande att höra de politiker och tjänstemän som envist upprepar att vi enbart ska agera neutrala medlare under vårt halvår. Som svenskar stoltserar vi gärna med rollen som ”honest broker” och berättar för alla som vill höra hur vi ska driva EU-processerna framåt, samtidigt som vi avsiktligt lägger de svenska intressena på hyllan. Ett ordförandeskap ses som ett hedervärt och rätt tidskrävande arbete att lotsa tunga EU-processer framåt. Men utan att tycka till. Utan att driva, bromsa eller påverka lagförslagen. För hur skulle det se ut om ordförandelandet inte var neutralt under sitt halvår med klubban?

Det är oroväckande att höra politiker och tjänstemän som envist upprepar att vi enbart ska agera neutrala medlare under vårt halvår.

Svaret är enkelt. Det skulle se ut som under det franska ordförandeskapet. När Frankrike i våras klev in som ordförandeland var utmaningarna flera. Pandemin hängde kvar, Ryssland invaderade Ukraina och energikrisen växte sig starkare. Trots detta – man måste ändå tillstå att fransmännen har en unik förmåga att kraftsamla när det finns ett politiskt intresse från Paris – lyckades Frankrike hålla högt tryck i alla de frågor som var prioriterade. Såväl minimilöner som klimattullar och sanktionspaket drevs igenom i rasande takt. Det hela kröntes med ett toppmöte i Versailles där Emmanuel Macron bjöd in alla EU:s ledare under kristallkronorna på slottet. Resultatet? En nytt fokus på tillväxt, med franska undertoner av centralstyrning.

Nåväl. Frankrike är Frankrike och Sverige är Sverige. Men utan att köra en fransk manöver, är det svenska ordförandeskapet ändå ett gyllene tillfälle att visa oss själva och EU vad vi faktiskt vill med unionen.

Utmaningar saknas inte. Omvärldsläget kommer oavsett ambitioner att prägla dagordningen. Samtidigt ska ordförandelandet driva på och säkra kontinuiteten. Och visst riskerar ett ordförandeskap som agerar alltför partiskt att tappa både styrfart och förtroende. När strålkastarna för det svenska ordförandeskapet slocknar den 30 juni kommer våra förhandlare ha mycket nytta av det eventuella förtroendekapital man byggt upp.

Det svenska ordförandeskapet är ändå ett gyllene tillfälle för att visa oss själva och EU vad vi faktiskt vill med unionen.

Men när det svenska ordförandeskapet söker nå avslut i viktiga förhandlingar måste resultatet spegla en tydlig svensk målsättning – att besluten bäddar för ett dynamiskt, konkurrenskraftigt EU som tillvaratar företagens egna drivkrafter och förmåga att lösa utmaningar. Lyckas Sverige lyfta betydelsen av konkurrenskraft för vårt framtida välstånd är mycket vunnet. Det är en rimlig ambitionsnivå. Även om man är svensk i ordförandestolen.