KOMPETENSKRISEN
Oroande trenden - branscherna som skriker efter personal
Trots hög arbetslöshet finns det arbetsgivare som skriker efter personal. Lösningarna blir inte sällan internutbildningar eller rekrytering från andra länder. ”Vi lägger extremt mycket tid, pengar och energi på att själva säkerställa den kompetens vi behöver”, säger Linus Flodin på Woolpower i Östersund.
Det finns branscher där det är kronisk brist på medarbetare, trots pandemikris och arbetslöshet. Inte minst gäller det olika hantverksyrken, där utbildningen inte sällan kan fås på yrkesgymnasier. De närmaste 14 åren, fram till 2035, saknas 18 000 elever i förhållande till behovet. Varje år. Det motsvarar 252 000 personer under hela perioden.
Vidgas sökandet är det inte svårt att hitta andra bristyrken inom områden där det inte sällan krävs minst ett par års eftergymnasial utbildning. Där kommer sällan behovet av nya medarbetare upp i samma svindlande summor som i de stora branscherna, men är nog så allvarligt i de nischer där arbetsgivarna verkar.
– Vi kommer att behöva 700 nya kyrkomusiker de kommande tio åren om vi ska fylla behoven. Det motsvarar cirka 30 procent av alla våra anställda musiker idag. Och jag räknar med ett fortsatt stort behov i ytterligare femton år efter det, säger Staffan Plantin, stiftsmusiker i Lunds stift och rekryteringsansvarig för kyrkomusiker i stiftet.
”Drömyrke”
Coronapandemin har slagit hårt mot kultursektorn och förvärrat en redan ansträngd situation för landets musiker. I en situation med minskade anslag till kommunala kultur- och musikskolor, neddragningar i musikundervisningen i skolorna och över huvud taget en situation där många fasta musikerjobb vittrar bort, borde det vara relativt lätt att attrahera unga musiker till kyrkan.
– Det är ju ett drömyrke för en musiker. Kyrkan är en stabil arbetsgivare, vi finns över hela landet, det är ett jobb med egen budget och personal- och repertoaransvar och en möjlighet att arbeta med musik på heltid, säger Staffan Plantin.
Men trots det minskar alltså antalet människor med ambition att arbeta antingen som kantor eller organist i kyrkan och har i princip gjort så de senaste tjugo åren. Till del beror det på att att orgel, som är kyrkomusikernas främsta arbetsredskap, är ett instrument som lockar allt färre att utbilda sig på. Knappt hälften av de cirka 70 som skulle behövas varje år väljer den vägen på Musikhögskolan eller de utbildningar som finns vid olika folkhögskolor. Det gör att Svenska kyrkan tar ett allt större ansvar för att säkra återväxten av organister, bland annat genom sommarkurser. Ett arbete som pågår i samtliga 13 stift runt om i landet.
– Om inte vi gör det, vem ska då göra det? Vi måste också bli bättre på att sprida det faktum att det här är ett brett och inspirerande jobb för en musiker, säger Staffan Plantin.
Finns inga att anställa
”Akut brist på djursjukskötare”. Rubriken är inte ny, den är hämtad från SvD 2016 och skulle i princip ha kunnat återanvändas varje år sedan dess. Inte minst nu under pandemiåret har antalet ”kunder” blivit fler och fler när hund- och kattägarna runt om i landet har ökat med uppemot 17 procent. Samtidigt har bristen på både veterinärer och djursjukskötare rakat i höjden, bara företagen inom branschorganisationen Svensk Djursjukvård behöver drygt 300 djursjukskötare – inom ett år.
När det gäller bristvaran djursjukskötare, det vill säga djursjukvårdens motsvarighet till sjukvårdens sjuksköterskor, har många företag slutat att aktivt söka nya medarbetare eftersom det helt enkelt inte finns några att anställa. Istället får arbetsuppgifterna fördelas om och läggas ut på veterinärer samtidigt som djurvårdarna (djursjukvårdens motsvarighet till sjukvårdens undersköterskor) internutbildas för att ta över mer av jobbet.
– Det gör att vi inte har klara siffror på hur stor bristen verkligen är. I nuläget finns ett undantag som gör att djurskötare kan få ta över en mindre del av det som djursjukskötarna normalt gör. Vidare kan veterinärer från andra länder gå ett snabbspår på sex månader som gör att de kan arbeta som djursjukskötare men trots det ökar bristen, säger Anna Clarin, enhetschef för djurhushållning på Jordbruksverket.
En enda utbildning
Flaskhalsen inom djursjukvården, en näring med stor tillväxt i landet, är utbildningsplatserna. Landets enda utbildning för djursjukskötare finns på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och där är söktrycket hårt. Trots det finns bara 80 utbildningsplatser. Branschen har i många år legat på för att antalet platser ska öka.
– Det börjar nästan bli komiskt att det ska vara så svårt att få fler utbildningsplatser till yrken inom djursjukvården. Vi har ett läge där branschen skriker efter personal med en specifik kompetens. De kan bara utbildas på ett svenskt lärosäte och tillhör utbildningarna med flest sökande per intag. Det är klart att det tar tid att anpassa utbildningarna till behoven, men nu har vi påtalat det här i flera år, ändå händer ingenting, konstaterade Emma Terander branschansvarig för Svensk Djursjukvård på Gröna arbetsgivare i en kommentar till situationen förra sommaren.
”Ruggigt många pensionsavgångar!
– Vi har ruggigt många pensionsavgångar de kommande par, tre åren. Jag räknar med att vi behöver nyanställa ett tiotal personer och det är många för att vara i vår bransch.
Det säger Jörgen Jareteg, vd för Gardinfabriken i Limmared, och påpekar samtidigt att brist på sömmerskor, det är egentligen inget nytt. År 2015 fanns inte en enda utbildad sömmerska att tillgå i Sjuhäradsområdet, den svenska textilbranschens högborg.
Hos Gardinfabriken är det i första hand så kallade industrisömmerskor som behövs. Det är den stora gruppen inom yrket och de arbetar, till skillnad från den klassiska sömmerskan eller skräddaren, till största delen med annat än kläder, till exempel inredningstextil, gardiner och textil för offentliga miljöer, oftast produktion i större volymer.
– Men det behövs sömmerskekompetens och yrkesutbildade också till vävstolarna i industrin, säger Cecilia Tall, generalsekreterare för Sveriges Textil och Modeföretag, Teko, där bristen på medarbetare nu räknas i tusental för de kommande åren.
Egna utbildningar
Även här är utbildningsvägarna en del i rekryteringsproblemet, särskilt när det gäller medarbetare inom textilindustrin.
– I princip finns det ingen utbildning som är direkt inriktad på oss. Vi rekryterar ju inte skräddare eller designers utan medarbetare som arbetar med volymproduktion av textil, säger Linus Flodin, vd på Woolpower i Östersund.
Lösningen där, liksom i Limmared och företag i andra branscher med brist på kompetens, är egna utbildningar.
– Vi lägger extremt mycket tid, pengar och energi på att själva säkerställa den kompetens vi behöver, säger Linus Flodin.
En ljusning för textilföretagen är att det är en bransch som gynnas av invandringen. Många nyanlända har sömnadskunskap med sig från det tidigare hemlandet. Hos både Gardinfabriken och Woolpower är mångfalden bland de anställda bred och de bär med sig textilerfarenhet från bland annat Östeuropa, Mellanöstern och Asien. Men för att säkra den fortsatta tillgången på medarbetare behövs konkreta satsningar på utbildning.
Cecilia Tall igen:
– Vi för kontinuerliga samtal med Skolverket om hur utbildningsbehovet skulle kunna förbättras, framför allt med de som är direkt riktade mot branschen. Sedan måste vi, liksom andra branscher, bli bättre på att berätta om fördelarna i yrket, om alla spännande vägar som finns inom textilier till exempel inom sjukvården.
– Bristen på personal är definitivt ett hinder för tillväxt i branschen.
