DE KRÅNGLIGA MILJÖTILLSTÅNDEN

Expert: Sveriges gruvrenässans kan sinkas av utredningsträsk

LKAB:s fyndighet i Kirunaområdet kan bli vändpunkten för Sveriges framtida gruvindustri. Men vi måste komma bort från utredningsträsket, menar mark- och miljörättsjuristen Pia Pehrson. ”Det finns redan verktyg för att göra betydande förändringar inom ett år”, säger hon till TN.

Det svenska EU-ordförandeskapet rivstartade med världsnyheten om att Kirunaområdet kan innehålla en av Europas största fyndighet för sällsynta jordartsmetaller. Under en högtidlig pressträff påtalade det statliga gruvbolaget LKAB:s vd Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) det som geologer länge hävdat: Att Sveriges unika berggrund har potential att göra oss till ett världsledande gruvland och ett draglok för EU:s självförsörjning av kritiska mineraler, avgörande för den gröna omställningen.

– Det här visar att Sverige har en stolt framtid som gruvnation, sa Ebba Busch.

Men när euforin lagt sig började frågorna direkt hopa sig. När går det bekräfta fyndighetens innehåll? Kommer LKAB kunna säkra tillräckligt med kompetens och resurser för att utvinna mineralerna? Och när kan vi börja se en faktisk brytning?

Tiden är helt klart en avgörande faktor. Särskilt när Putins krig mot Ukraina drivit energi- och klimatfrågan högt upp på EU:s agenda.

Det rimmar dock illa med ett land som är ökänt för att ha en av världens mest segdragna tillståndsprocesser. Snittiden för att ens kunna påbörja gruvdrift i Sverige ligger idag på runt 10–15 år. Tidsfaktorn har en direkt påverkan på LKAB:s fyndighet, vilket gruvchefen Jan Moström var tydlig med under pressträffen.

– Jag skulle säga inom ett antal år. Det kommer vara extremt beroende på tillståndsprocesser.

Nu är det högt tid för en förändring, anser Pia Pehrson, advokat och partner vid Foyen Advokatfirma och ansvarig för avdelningen för mark- och miljörätt.

Nyligen skrev Pia Pehrson i ett debattinlägg att den nya regeringen måste uppfylla sitt löfte i Tidöavtalet att göra tillståndsprocesserna mer flexibla, effektiva och förutsägbara. Hon menar att de absolut inte får göra samma misstag som de två senaste regeringarna och fastna i utredningsträsk som inte resulterar i någon ny lagstiftning.

”De här frågorna har stötts och blötts länge nog.”

– Regeringen måste vara snabb i startblocken. Jag tror att det finns en ambition att få till en förändring. Men det kommer inte att lösas genom att tillsätta nya utredningar. Det handlar om att beta av de många utredningar vi har samlat på hög. De här frågorna har stötts och blötts länge nog, säger hon.

Två raka spår

Rent konkret måste regeringen gå vidare med två parallella spår. Det första är att ändra i lagstiftningen. Redan i dag finns en rad genomförbara lagförslag, redo att sättas i verket.

– Det finns många lågt hängande frukter från befintliga utredningar som Klimaträttsutredningen, Miljöprövningsutredningen, samt utredningen om en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral. Med viss sållning kan man ta fram de bra förslagen och lagstifta om dem relativt snabbt. De viktigaste ändringarna behöver göras i Minerallagen och Miljöbalken. I bland annat Miljöprövningsutredningens slutbetänkande går det att införa tidplaner för miljöprövningar, säger hon.

Det andra spåret är att tillsätta resurser och förstärka kompetensen hos de prövande myndigheterna och domstolarna. Det skulle minska risken för att tillståndsärenden fastnar i maskineriet. I det här fallet handlar det om SGU, Bergsstaten och mark- och miljödomstolarna, som parallellt behandlar bearbetningskoncessioner och miljötillstånd avgörande för gruvdrift.

– Tillståndssystemet innehåller komplexa frågor, särskilt för gruvnäringen som måste genomgå den här typen av dubbelreglering. Då krävs det att det finns tillräckligt med tillgängliga domare och tekniskt sakkunniga som kan täcka upp för pensionsavgångar och tillfälliga personalbortfall, säger Pia Pehrson.

Tyvärr finns det idag fler ansökningar än det finns personal, menar hon.

– På senare år har det bland annat kommit en explosion av vindkraftsansökningar som inte hunnit betas av. De är i sin tur beroende av material från gruvnäringen. Elektrifiering och behovet av metaller hänger ihop, säger hon.

Problemet är inte att Sverige tar hänsyn till miljöfrågor utan att ansökningarna tenderar att överklagas på obestämd tid. En stor tidstjuv är den svenska överimplementeringen av EU-regler, menar Pia Pehrson.

– Vi har i Sverige varit minst sagt ambitiösa med våra implementeringar av exempelvis art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet, ramvattendirektivet och MKB-direktivet. Det innebär inte att det sköts korrekt utan skapar bara mer osäkerhet hur handläggare och domare ska gå vidare med ärenden, säger hon.

Mycket kan uppnås på ett år

Pia Pehrson är övertygad om att regeringen kan göra betydande förändringar inom loppet av ett år. De färdiga lagförslagen kan påskyndas i riksdagen. Resursförstärkningen skulle enkelt kunna lösas med att öronmärka pengar i kommande budget. I slutändan handlar det om prioriteringar.

”Om regeringen menar allvar så finns det verktyg tillgängliga.”

– Om regeringen menar allvar så finns det verktyg tillgängliga. Lyckas vi med det kan vi skapa ett effektivare tillståndssystem med kortare tidshorisonter. Då behöver det inte ta mer än ett och ett halvt år för en ansökan att behandlas i varje instans. Detta kan ske utan inskränkningar i miljöprövningen som är och förblir viktig, säger hon.

Det finns också utmaningar internationellt. Framöver väntas EU rulla ut nya regler som kan både gasa och bromsa gruvnäringens framsteg.

I ett kommande förslag om att ändra utformningen av det befintliga industriutsläppsdirektivet (IED) finns det risk för att reglerna utvidgas till bland annat gruvindustrin. Enligt ett remissvar från gruvnäringens branschorganisation Svemin skulle det nya IED sätta en likformig kravbild på alla gruvverksamheter om vilka tekniker som behöver användas, trots att de arbetar under väsentligt olika förhållanden vad gäller geologi, hydrologi och klimat.

– Industriutsläppsdirektivet har fungerat väl fram till nu, och det är onödigt att man nu vill rucka på systemet, lägga in flera nya strikta krav och inkludera en bransch som har nog med reglering som det är. Då pratar vi bara inte om en dubbelreglering utan en trippelreglering, säger Pia Pehrson.

Efterlängtat EU-förslag

En ljusglimt kan dock vara EU-kommissionens kommande förslag Critical Raw Materials Act som understryker unionens behov av mineraler och metaller för klimatomställningen. När direktivet presenteras i mars hoppas många gruvföreträdare som LKAB och Svemin, att den innehåller åtgärder för minskad överreglering, snabbspår för tillståndsprocesser och en bredare definition av kritiska material.

– Det är såklart positivt att man driver på frågor som gynnar gruvbranschen. Problemet är att EU har många strategier och förslag som skapar en väldigt mångfacetterad kravbild och gör det hela svåröverskådligt. Förhoppningsvis kan unionen välja ett spår som balanserar upp de sämre förslagen, säger hon.

Sverige har vad som krävs för bli en ny maktfaktor i gruvnäringen. Men det får inte längre motarbetas av dagens segdragna tillståndssystem. Annars riskerar allt det som sades på presskonferensen i Kiruna att bara bli vackra, men tomma ord, avslutar Pia Pehrson.

– Vi kan inte längre prata om att det tar 10–15 år att starta gruvor. Om vi tragglar på som vi gör idag, med långa ledtider och bristande förutsägbarhet kommer investerare att tröttna. Flyttbara projekt kommer att etablera sig i andra länder och de sällsynta jordartsmetallerna i Kirunaområdet kommer att stanna i backen.