DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

”Det finns inga ursäkter att negligera utanförskapet”

Kritiken mot självförsörjningsmåttet får inte stå i vägen för att ta tag i utanförskapet. Det skriver Sven-Olov Daunfeldt som vill att SCB får i uppdrag att följa hur självförsörjningsgraden utvecklas över tid.

I Sveriges Televisions utfrågning inför riksdagsvalet pressades Ulf Kristersson hårt av programledarna. Bakgrunden var att Kristersson hade hävdat att 700 000 utrikes födda inte var självförsörjande och befann sig ett utanförskap. Men enligt utfrågarna var ju många av dessa studenter, föräldralediga och arbetade deltid. Det går väl inte då att säga att 700 000 utrikes födda befinner sig i ett utanförskap? Återkommande pressade de Kristersson med frågor som: Varför har ni med studenter, är de ett problem? Men studenter, föräldralediga, funktionshindrade, är det personer som ni menar borde arbeta?

Utfrågarna hade rätt i sak. Självförsörjningsgraden är inte är ett mått på utanförskap; det är ett mått på styrkan i arbetslinjen. Entreprenörskapsforum lanserades måttet 2020 eftersom problemen på den svenska arbetsmarknaden underskattas av den offentliga arbetsmarknadsstatistiken. Personer som har gett upp sitt jobbsökande räknas exempelvis inte som arbetslösa eftersom de inte söker arbete aktivt. Det räcker dessutom att jobba en timma under en mätvecka för att klassificeras som sysselsatt, vilket innebär att många sysselsatta kan ha en mycket svag koppling till arbetsmarknaden.

Enligt Entreprenörskapsforums definition är en person självförsörjande om hen har en löneinkomst som överstiger fyra prisbasbelopp, vilket motsvarar en månadsinkomst efter skatt på knappt 13 600 kronor. Beloppet är betydligt lägre än någon av de kollektivavtalade lägstalönerna och sammanfaller med OECD:s gräns för relativ fattigdom. Det som utfrågarna på Sveriges Television uppmärksammade var att de som inte klassificerades som självförsörjande i en viss given tidpunkt kan ha temporärt låga inkomster, till exempel för att de studerar eller är föräldralediga.

De samhälleliga kostnaderna av detta utanförskap är omfattande.

För att beakta den ovanstående kritiken har vi på Svensk Näringsliv fördjupat Entreprenörskapsforums beräkningar genom att exkludera studenter och analysera hur vanligt det är att personer inte är självförsörjande över tid. Detta innebär att vi rensar bort personer som tillfälligt har låga inkomster. Våra resultat visar att 1,3 miljoner individer i arbetsför ålder varken är självförsörjande eller studerande. Detta innebär att en fjärdedel av alla svenskar i arbetsför ålder på ett eller annat sätt måste försörjas av andra.

När vi följer individerna bakåt i tiden visar det sig att 57 procent av de som inte var självförsörjande 2020 inte heller var självförsörjande under något av de fem åren dessförinnan. Detta motsvarar mer än 700 000 individer. Vad som är än mer problematiskt är att nästan en halv miljon svenskar visade sig ha en årlig arbetsinkomst som under varje år understeg ett prisbasbelopp (47 200 kronor, år 2020). Detta innebär att mer än en tredjedel av den totala gruppen icke-självförsörjande i princip inte hade några arbetsinkomster under sex år i följd. Risken är att många av dessa individer aldrig kommer att klara av att försörja sig själva, oavsett vilka reformer som politikerna genomför.

Det hade varit mer klädsamt att lyfta de utanförskapsproblem vi har i Sverige, snarare än att misstänkliggöra ett mått som i hög utsträckning fångar integrationsproblemen och det omfattande utanförskapet på den svenska arbetsmarknaden.

De samhälleliga kostnaderna av att detta utanförskap är omfattande. Enligt tidigare beräkningar uppgår den totala årliga statsfinansiella kostnaden av att 1,3 miljoner individer inte är självförsörjande till cirka 270 miljarder kronor. Den låga självförsörjningsgraden försvårar därmed finansieringen av angelägna reformer eftersom budgetutrymmet minskar när skattepengar går till att försörja människor i arbetsför ålder via ersättningar och bidrag.

Än mer problematiskt är de negativa sociala konsekvenserna av detta utanförskap. Forskning har visat att långvariga perioder i utanförskap leder till ökad risk för psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Utanförskapet har inte bara en negativ effekt för de vuxna som drabbas, utan även för deras barn. Utanförskapet går med andra ord i arv.

När jag i efterhand ser om Sveriges Televisions utfrågning av Kristersson så slås jag av att programledarnas kritik mot självförsörjningsmåttet förminskar den stora samhällsutmaning som utanförskapet på arbetsmarknaden utgör. Det hade varit mer klädsamt om de hade lyft de utanförskapsproblem vi har i Sverige, snarare än att misstänkliggöra ett mått som i hög utsträckning fångar integrationsproblemen och det omfattande utanförskapet på den svenska arbetsmarknaden. De borde snarare ha ställt frågor som: Hur många av de som inte är självförsörjande bedömer ni befinner sig i ett långvarigt utanförskap? Vad är er politik för att fler ska bli självförsörjande?

Statistiska Centralbyrån bör få i uppdrag att mäta och publicera resultat över hur självförsörjningsgraden utvecklas över tid, uppbrutet på inrikes födda och utrikes födda, ålderskategorier, kön och utbildningsnivåer. Detta är adekvata mått på styrkan i arbetslinjen som bör ligga till grund för utvärderingar av den förda arbetsmarknadspolitiken.

Avslutningsvis måste politiken snarast inriktas mot att så många som möjligt ska bli självförsörjande och bidra till vår gemensamma välfärd. Sannolikt är det alldeles för sent att krossa utanförskapet i Sverige, men varje ytterligare person som kan bli självförsörjande är en ren vinstlott för samhället.