FRAMTIDENS PENSIONER

Förslag: Så kan pensionen förändras – radikalt

Glansdagarna för det hyllade svenska pensionssystemet är över. Den centrala principen att livsinkomsten avgör storleken på pensionen gäller inte längre. Därför vill Pensionsmyndigheten se en översyn av pensionssystemet så att det återigen kan stå för ”finansiell och politisk stabilitet”.

När dagens pensionssystem skapades i mitten av 1990-talet var livsinkomstprincipen, det vill säga att det är ett rakt förhållande mellan inkomst och pension, helt central. Det är den inte längre, mycket beroende på införandet av inkomstpensionstillägget och höjningar av garantipension och bostadstillägg för äldre.

– De senaste två åren har politiken beslutat om flera förändringar som kraftigt har bidragit till att många fler får en likartad allmän pension, oavsett livsinkomst. Därmed skorrar det något falskt att det är ett livsinkomstbaserat allmänt pensionssystem, sa Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten, nyligen vid ett seminarium.

I en ny rapport, ”Ett nytt pensionssystem?”, konstaterar Pensionsmyndigheten att den inkomstgrundade pensionen i stort fungerar väl. Däremot har en annan av systemets grundbultar, respektavståndet, det vill säga skillnaden i pension mellan den som har jobbat hela livet och den som inte har jobbat alls, minskat. Det gör att den allmänna pensionsnivån, inklusive grundskyddet, för en stor grupp pensionärer är relativt lika trots att de har haft väldigt olika inkomster under förvärvslivet.

Därmed har det allmänna systemet i praktiken många likheter med ett folkpensionssystem, med lika pension för alla. Dessutom har pensionsnivåerna blivit lägre eftersom livslängden har ökat utan att pensionsåldern har ökat, enligt Ole Settergren.

– Man hoppades att drivkrafterna med automagi skulle leda till senare pensionsuttag. Det har inte skett och det är inte så konstigt eftersom politiken inte har agerat på de lagregler som finns runt omkring pensionssystemet som har legat kvar på 65 år.

Förändringar kommer försent

Socialförsäkringen har slutat vid 65 års ålder och grundskyddet i pensionssystemet har börjat vid 65. Riksdagen har nu beslutat att ändra detta och höja pensionsåldern successivt. Som ett första steg höjdes riktåldern i år till 66 år.

– Men den här förändringen har kommit alldeles för sent – den borde ha skett 10–15 år tidigare.

En viktig dimension i pensionssystemet är konsumtionsutjämning över livet, och i varje fall för det allmänna systemet även att bekämpa fattigdom, konstaterar Ole Settergren.

– Oavsett var man lägger tyngdvikten så anser vi att dagens pensionssystem inte är effektivt för att åstadkomma vare sig det ena eller andra.

Pensionsmyndigheten presenterar därför i sin rapport två möjliga alternativ som tar sin utgångspunkt i grundskyddet.

Det ena förslaget är en väg som frångår livsinkomstprincipen och i högre grad utgår från fördelningspolitik. Alla skulle få en baspension på 15 000 kronor per månad utan skatt, det vill säga där den relativa fattigdomsgränsen ligger. Den skulle indexeras upp med inkomstutvecklingen i Sverige och ges från riktåldern som för närvarande är 66 år, och vara oberoende av civilstånd, andra inkomster och förmögenhet. Enligt förslaget ska det helt finansieras med statlig skatt.

– Det är en radikal förändring som skulle innebära att hela det inkomstgrundade systemet läggs ner. Dock skulle det föra med sig stora övergångsproblem.

”Man hoppades att drivkrafterna med automagi skulle leda till senare pensionsuttag.”

Förslag nummer två går ut på att livsinkomstprincipen återfår sin tidigare betydelse och att det skapas tydliga mål och principer för grundskyddets roll i pensionssystemet.

Här behålls den allmänna inkomstgrundade pensionen, kompletterat med ett reformerat starkt riktat grundskydd. Dagens grundskydd, inklusive inkomstpensionstillägg, skulle ersättas med en inkomstgaranti till de äldre.

Den skulle vara på 15 000 kronor men lägre för tvåpersonershushåll än för enpersonshushåll. Varje inkomst till hushållet skulle sedan räknas av från skyddet, men det skulle inte finnas någon koppling till förmögenhet.

Även detta grundskydd skulle ges från riktåldern, idag 66 år, finansieras helt med statliga skatter, och räknas upp med inkomstutvecklingen i Sverige.

– Båda alternativen är mycket radikala och de kommer sig av att vi tycker att de har en pedagogisk kraft och att de borde inspirera till en debatt om hur vi vill ha det, säger Ole Settergren.

Efterfrågar utredning

Den stora skillnaden som idag finns mellan princip/retorik och verklighet gör att Pensionsmyndigheten nu efterfrågar en utredning om åtminstone grundskyddets utformning.

– Utgångspunkten för en sådan utredning skulle vara att försöka etablera tydliga mål och principer för att åstadkomma det som var förhoppningen med det pensionssystem som vi i hög grad har lämnat – finansiell och politisk stabilitet, säger Ole Settergren.

Ingvar Backle, pensionsexpert på Svenskt Näringsliv, påpekar att ett allmänt pensionssystem som inte har en tydlig koppling till vad individen själv har bidragit med riskerar att över tid både bli ifrågasatt och underfinansierat.

– Självklart måste det finnas ett grundskydd på en rimlig nivå, men det borde främst vara reserverat för de som under yrkesverksam ålder helt eller delvis saknat arbetsförmåga, säger han.

Ett pensionssystem som det svenska allmänna pensionssystemet bygger dessutom på ett generationskontrakt, vilket innebär att de som lyfter ålderspension får den finansierad via avgifter och skatter från de som idag arbetar. Ingvar Backle är därför kritisk till Pensionsmyndighetens idé om en baspension.

– Ett slags grundpension, i exemplet på 15 000 kronor per månad, lika för alla, skulle direkt leda till ett ifrågasättande och därmed lägre legitimitet från de grupper som är yrkesverksamma och som därmed bidrar med avgifter och skatter. Från i princip alla yrkesaktiva grupper skulle dessutom direkt resas krav på kompletterande tjänstepensioner, säger han.