KLIMATOMSTÄLLNINGEN

”Marknaden driver den cirkulära ekonomin framåt”

Omställningen till den cirkulära ekonomin drivs framåt av företagen och marknaden. Därför är det också bra med så lite lagstiftning som möjligt på nationell nivå. Det menar Marcus Wangel, policyexpert miljöpolitik Svenskt Näringsliv.

Cirkulär ekonomi har blivit ett allt mer populärt begrepp på senare år, både i internationella sammanhang och i den svenska politiska debatten. I grund och botten handlar det om att nyttja resurser så effektivt som möjligt och säkerställa att värdet på produkter och material bevaras så länge som möjligt.

Om lagstiftningen är klokt utformad är potentialen för cirkulära affärsmodeller i det närmaste oändlig.

Inom näringslivet och stora delar av forskningen råder närmast konsensus om att omställningen till en cirkulär ekonomi drivs framåt av företagen, på marknadsekonomiska principer och genom fri konkurrenskraft. Det är nämligen ute hos företagen som nya cirkulära affärsmodeller vuxit fram i allt högre takt de senaste årtiondena. Det är där innovationer testas och skalas upp och där arbetstillfällen skapas för nästa generation hållbara samhällslösningar.

Är marknadsförutsättningarna tillräckligt goda och lagstiftningen klokt utformad är potentialen för cirkulära affärsmodeller i det närmaste oändlig, något som Svenskt Näringsliv utvecklade i en gedigen rapport som togs fram i slutet på förra året.

Både principiellt och rent praktiskt finns det ett värde i att försöka minimera nationell styrning och lagstiftning på området till förmån för mer harmoniserade EU-regelverk.

För det svenska näringslivet är det nästan en självklarhet att lagstiftningen för den cirkulära ekonomin bör utformas på så hög nivå som möjligt, oftast på EU-nivå och i vissa fall genom WTO eller andra delar av FN-systemet. På så vis kan vi undvika de i svenska hållbarhets-sammanhang välbekanta frågorna om nationella särlösningar, överimplementering av direktiv och miljöskatter som hindrar cirkulära affärsmodeller.

Både principiellt och rent praktiskt finns det ett värde i att försöka minimera nationell styrning och lagstiftning på området till förmån för mer harmoniserade EU-regelverk som sätter gemensamma spelregler i alla medlemsstater. Sett ur detta perspektiv borde vi vara positiva till den nuvarande EU-kommissionens ambitioner och anslaget i den gröna given och den europeiska handlingsplanen för cirkulär ekonomi.

Dessvärre är verkligheten en annan och här finns en problematik som måste uppmärksammas. Istället för att undanröja hinder och sätta breda spelregler som i sin tur låter marknadskrafter driva omställningen framåt, försöker EU-kommissionen att lagstifta fram en cirkulär ekonomi. I en allt större mängd aktuella filer styr kommissionen mot ytterligare detaljstyrning, omfattande rapporteringskrav, allt fler delegerade akter och en växande risk för både dubbelreglering och icke-harmoniserade regelverk. För många företag och SME i synnerhet blir helhetsbilden av all gällande och kommande hållbarhetslagstiftning och dess effekter allt svårare att utröna.

Sammantaget har vi ändå skäl att vara optimistiska.

Detta är problematiskt. Redan idag läggs ansenlig tid och resurser på att belysa nackdelarna med nationell särlagstiftning och att peka på behoven av att modernisera tillämpningen av befintliga regelverk för ovilliga departement och myndigheter. Vi behöver också fortsätta förklara för EU-kommissionen att det ytterst är marknaden och den fria konkurrenskraften, snarare än lagstiftaren, som driver omställningen mot en mer cirkulär ekonomi. Detta är en uppgift som vi helst hade sluppit men som visat sig vara allt mer nödvändig. Det är ett perspektiv som behöver genomsyra såväl positioner som nästa kommissions agenda.

Hur bör vi göra detta? Ytterst är det en fråga om att fortsätta visa på goda exempel på cirkulära företag som ligger i framkant trots haltande styrmedel och regelverk, men också att belysa de hinder som håller tillbaka potentialen i lovande innovationer och tekniker som företagen tar fram. Rapporten från i höstas utgör en basplatta i detta sammanhang och kommer under kommande år fördjupas ytterligare för att fortsätta mejsla fram hur lagstiftningen och marknadsförutsättningarna behöver förbättras och vilka mervärden det medför för samhället i stort.

Sammantaget har vi ändå skäl att vara optimistiska. Näringslivet har fortsatt taktpinnen i den cirkulära omställningen och över tid kommer lagstiftningen och myndigheterna, i Sverige och på EU-nivå, att komma ikapp. Ju snabbare det sker ju snabbare kan vi lämna den linjära ekonomin bakom oss och ta steget fullt ut mot ett mer konkurrenskraftigt och fossil-fritt EU.