OSUND KONKURRENS

Dög inte åt Samhall − nu gör Anna succé som chef och delägare

När Anna Ytell fick beskedet att hon inte hade tillräcklig arbetsförmåga för Samhall tog hon saken i egna händer. I dag gör hon succé som chef och delägare i ett annat företag. ”Det som är störigt är inte att jag blev nekad av Samhall. Det som är störigt är att de inte tar dem som har det svårast”, säger hon.

Anna Ytell har en lång historia av att ha fått en massa olika diagnoser, både fysiska och psykiska. Det började redan när hon var sex år och fick njurproblem och sedan fortsatte det med ”diagnoser hit och dit”, som hon säger, upp i vuxen ålder. Det och det faktum att hon fick barn tidigt gjorde att hon gick hemma arbetslös och senare som sjukpensionär i sammanlagt 18 år.

Har alla diagnoser som du har fått genom åren varit rätt?

− Nej, det har de inte. Om jag ska vara ärlig så tvekar jag fortfarande, men någon gång måste man acceptera den man är och sluta jaga, säger Anna Ytell med ett skratt.

Hon kände inte att hon någonsin hamnade rätt. Och när det första barnet föddes med Downs syndrom när Anna Ytell bara var 18 år blev det ytterligare en tröskel in i arbetslivet.

− Det blir ett speciellt liv, säger Anna Ytell och fyller i att hon var trebarnsmor redan när hon var 21.

− Jag började stoppa i mig medicin för mycket och tyckte det var den snabba vägen. Jag försökte hitta läkare som skrev ut nya mediciner och till slut åt jag mycket mediciner varje dygn – tills jag förstod att jag var beroende av dem. Då slutade jag med en gång.

Hon berättar att hon var sjukskriven länge, för att sedan bli sjukpensionär i 35-årsåldern.

Hur kändes det att bli sjukpensionär som så ung?

− Jätteskönt, kände jag då. Det kändes som att jag var helt körd. Jag fick inte rätt diagnos, jag hade ont i kroppen, jag sov inte. Jag hade barnen och en otroligt ansträngd ekonomi. Jag tyckte att det var skönt att jag då, med sjukpensionen, kunde veta vad jag hade för inkomst, även om den var låg.

Fick tråkigt

Men i takt med att barnen blev större och mer självständiga, så fick Anna Ytell tråkigt.

− Jag är ju egentligen otroligt aktiv och tycker om att göra saker, säger hon och fortsätter:

− Det var då jag började leta mig ut och jag tänkte att jag ju måste kunna jobba med nånting, åtminstone.

Så när hon var drygt 40 år gammal gick hon till Arbetsförmedlingen. Tanken var att försöka få in en fot på Samhall. Anna Ytell tog för givet att det statligt finansierade företaget, som på sin egen webbplats skriver att den som jobbar där bidrar till ”ett samhälle där alla ses som en tillgång på arbetsmarknaden”, skulle vara en bra arbetsplats för henne. Och hon var inte helt utan erfarenhet. Hon hade en utbildning till undersköterska i botten och hade jobbat lite inom kriminalvården.

− Visst, jag har ont i kroppen, men jag trodde ändå att Samhall skulle kunna hjälpa till, så att jag skulle kunna få jobba.

Men hon fick inte ens komma på ett studiebesök.

− Hon på Arbetsförmedlingen sa att ”du har nog för lite arbetsförmåga för Samhall”. Det kändes jättekonstigt och jag blev helt ställd, säger Anna Ytell.

Så hon frågade vad hon skulle göra i stället.

− Hon svarade att jag skulle gå ut och leta själv och att jag hade rätt till lönebidrag. Så jag gick därifrån. Jag hade inte samma ryggrad då som jag har nu, för jag visste ju inte vilken arbetsförmåga jag hade.

Började på HVB-hem

Efter att ha funderat ett tag så började hon leta själv. Ganska snabbt fick hon via en av hennes tidigare lärare på högstadiet ett jobb på ett HVB-hem. Där fick hon, med hjälp av lönebidrag, en deltidstjänst som behandlingspedagog och jobbade med pojkarna som bodde på hemmet.

− Det var jätteroligt!

Men efter ett par år letade Anna Ytell sig vidare. Genom ett inlägg på Facebook fick hon tips om en tjänst. En kvinna på Hushållsfixarna skrev att hon hade ett jobb, förutsatt att Anna kunde ”baka bullar och köra bil”.

− Ja, det kan jag, sa jag. Lätt! Så jag började där på 25 procent och bakade bullar och körde bil.

25 procent blev snabbt 75. Och idag har Anna Ytell varit på Hushållsfixarna, ett arbetsintegrerande socialt företag som arbetar med RUT- och ROT-tjänster samt återvinning, i över ett decennium. Och hennes huvudsakliga arbetsuppgift är inte längre att köra bil.

− Jag är verksamhetschef, säger Anna Ytell och fortsätter.

− Jag är personalansvarig. Jag är vald chef eftersom vi är en ideell organisation, som drivs kooperativt av alla anställda. På årsmötet varje år, så väljs jag till chef. Det är en kvalitetssäkring i sig. Och jag trivs jättebra. Det är precis det här jag ska göra.

Hushållsfixarna är en ideell organisation som alla anställda är medlemmar i. Det gäller även den som har praktik eller arbetstränar.

− Det ska vara helt transparent. Alla som är hos oss ska kunna fråga om ekonomin eller vad vi tjänar. Och så ska man vara delägare när man blir anställd. Man ska förstå de kooperativa principerna när man bli anställd.

Måste man då pytsa in en påse pengar själv?

− Ja. Vi betalar hundra kronor i delägaravgift, säger Anna Ytell med ett skratt.

− Alla ska kunna bli delägare. Ekonomin ska inte vara det stora stoppet, men för att vi ska kunna göra det här och det ska vara lagligt, så måste man göra en ekonomisk insats. Och man måste förstå att vi måste tjäna in pengar till företaget, för vi klarar oss inte bara med de lönestöd vi får.

Tar inte ut vinst

Hushållsfixarna och andra ASF-företag plockar inte ut vinst. Allt de får in stoppas direkt tillbaka in i bolaget.

− Det går till anställningar i första hand. Vi vill ju bli fler för att få bort fler från utanförskap.

Kunderna är till största delen äldre och funktionsnedsatta personer som använder städning i hemmet. De betalar marknadsmässiga priser, men Hushållsfixarna erbjuder en extra bonus, för att deras personal inte kan arbeta i samma takt som de flesta medarbetare i ett företag.

− Kunden får det den vill ha och betalar per timme, men så har vi alltid 20 minuter eller en halvtimme inbokat i schemat där vi kan stanna hos kunden och prata. Det tar vi inte betalt för.

Vill alla kunder ha det?

− Nej, nej, vi tvångsfikar inte, skämtar Anna Ytell.

Själv har hon fullt upp. Inte nog med att hon gör det som hon kallar ”låtsasjobb”, det vill säga kontorsarbetet som inte ger några intäkter, så är hon också ute hos kunder och städar.

− Vi kan inte lägga bördan på varandra. De andra ska inte tjäna in pengar till min lön, för vi har alla arbetshinder.

Blev erbjuden jobb på Samhall

Men hur blev det med Samhall, då? För Anna Ytell har det aldrig blivit aktuellt att gå dit – trots att hon har blivit erbjuden jobb där.

− Det som är störigt är inte att jag blev nekad av Samhall. Det som är störigt är att de inte tar dem som har det svårast.

Idag ringer arbetsförmedlare och jobbcoacher till Anna Ytell och frågar om Hushållsfixarna kan ta emot personer som har för låg arbetsförmåga för Samhall.

− Då vill de skicka dem till oss, som är ett eget företag som inte får betalt för det här, för att Samhall inte tar emot dem som jag tycker att de ska ta emot. Jag blir förbannad.

− Men det händer att vi tar emot personer, för vi vill ju att människor ska komma bort från utanförskapet. Men då vill inte alltid Arbetsförmedlingen betala för det, utan vill att vi ska ställa upp ideellt.

”När personerna efter ett halvår eller så börjar bli arbetsföra, så avbryter Arbetsförmedlingen hos oss och flyttar dem till Samhall, för då har de fått tillräckligt med arbetsförmåga.”

Men efter ett tag, när personen har varit hos Hushållsfixarna ett tag, så blir det andra besked från Arbetsförmedlingen, berättar Anna Ytell.

− När jag har gjort arbetsanpassningarna och hjälpt personen med både det ena och det andra – det kan vara både med Polisen och med barn som de inte får träffa, det kan vara Kronofogden, gå till optikern, you name it – då märker arbetsförmedlarna det. Och när personerna då efter ett halvår eller så börjar bli arbetsföra, så avbryter Arbetsförmedlingen hos oss och flyttar dem till Samhall, för då har de fått tillräckligt med arbetsförmåga.

− Då blir jag pissed off på riktigt.

Hon är starkt kritisk till hur systemet fungerar. Som ASF får de betydligt mindre pengar för att arbetsintegrera en person än vad Samhall får.

− Det ska vara samma peng, tycker jag. Oavsett om en person jobbar på Samhall eller McDonalds, så ska det vara samma peng från staten.

Anna Ytell understryker att för hennes egen del så är det inte längre ett problem att hon aldrig kom till Samhall. Under åren på Hushållfixarna har hon gått många utbildningar för att lära sig att sköta verksamheten och ta hand om de människor som jobbar där. Hon kan sitt jobb, både den delen som handlar om städning och det hon själv kallar för ”låtsasjobb”. Hon har varit anlitad för ett större projekt för att bidra till att utveckla andra ASF-företag och hon har tillsammans med en annan person skrivit en bok.

− Jag som är så dyslektisk har skrivit en bok, säger Anna Ytell.

Hur mår du idag?

− Jag trivs. Jag är jätteglad att jag inte fick komma till Samhall. Det är det här jag ska göra.