DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

Så ska fler svenskar kunna försörja sig själva

Över en miljon svenskar är inte självförsörjande, vilket kostar samhället 270 miljarder kronor per år i uteblivna intäkter. Nu krävs ett batteri med åtgärder, menar Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom på Svenskt Näringsliv. ”Vi behöver en stor arbetsmarknadsreform”, säger han.

Sverige står för inför en av de största samhällsutmaningarna på arbetsmarknaden på mycket länge; att få 1,3 miljoner personer som inte är självförsörjande i arbete. Extra allvarligt är att 57 procent av de som inte var självförsörjande 2020 inte heller var det under något av de fem åren dessförinnan.

Det framgår av rapporten Reformer för fler i arbete som släpptes tidigare i år.

Att så många inte kan försörja sig själva genom arbete leder till stora samhällskostnader och uteblivna skatteintäkter. Det statsfinansiella intäktsbortfallet uppgår till i storleksordningen 270 miljarder kronor per år.

Men det är inte de samhällsekonomiska konsekvenserna, utan de sociala, som är allvarligast:

– Vi vet från forskningen att det skapar problem. De som inte kan försörja sig har större risk att drabbas av psykisk ohälsa, missbruk, kriminalitet och andra typer av svåra problem. Och utanförskapet tenderar att gå i arv. Om du inte ser dina föräldrar gå till jobbet på morgonen så är risken större att du inte heller kommer att gå till jobbet som vuxen, sa Sven-Olov Daunfeldt under ett seminarium arrangerat av Svenskt Näringsliv.

Viktigt mått på arbetslöshet

Ända sedan Entreprenörskapsforum introducerade begreppet självförsörjningsgrad har Sverige fått ett mått som kan komplettera andra mer etablerade mått som sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

Men det handlar inte om att sätta siffror på det vida begreppet utanförskapet, utan självförsörjningsgraden ska ses som indikator på hur väl arbetslinjen fungerar på svensk arbetsmarknad, menar Sven-Olov Daunfeldt.

– Det är för få i arbetsför ålder som är självförsörjande. Försörjningsbördan blir för tung när så många som en av fyra i arbetsför ålder, borträknat studenter, inte kan försörja sig själv genom arbete. En större andel av befolkningen behöver bli självförsörjande för att vi ska klara vår välfärd och den demografiska utmaningen med fler och fler pensionärer. Jag tror att det är en av de största samhällsekonomiska utmaningarna vi har; att få fler att bli självförsörjande genom arbete, säger han.

Entreprenörskapsforum har en lite striktare definition av självförsörjningsgraden som innefattar studerande. Den beräkningsmetoden medför i princip att en person försörjer tre andra personer (som inte kan försörja sig själv), påpekar Johan Eklund, professor i nationalekonomi.

– Jag delar helt uppfattningen att det är ett av de enskilt största samhällsproblemen som vi har idag. Vi behöver få fler i sysselsättning och att de som är sysselsatta arbetar tillräckligt många timmar för att de ska bli självförsörjande, säger han.

1,3 miljoner står utanför

Med Svenskt Näringslivs definition exkluderas alltså studerande. Det gör att 4 miljoner personer är självförsörjande och att 1,3 miljoner personer hamnar under gränsen för vad som definieras som en acceptabel självförsörjning (fyra prisbasbelopp).

Riktigt intressant blir självförsörjningsgraden när man analyserar vilka kategorier som ingår i den. De är som sagt en heterogen och stor grupp människor.

Svenskt Näringsliv har delat in de som inte är självförsörjande i fyra grupper, A-D, där de personer som befinner sig i A-gruppen står relativt nära arbetsmarknaden och de som står längst bort hamnar i grupp D. I den sistnämnda kategorin finns till exempel de personer som sedan 2016 inte under ett enda år har kommit upp i ett basbelopp i inkomst per år (52 500 kronor).

Var och en av dessa grupper kräver sina specifika politiska åtgärder; det finns inte en lösning som hjälper alla.

– Vi behöver en stor arbetsmarknadsreform, ett batteri av åtgärder som tar tag i problemen så att fler kan komma i arbete, säger Sven-Olov Daunfeldt.

– Det är meningslöst att hitta reformer som ”fits all”. De finns inte, säger Torbjörn Hållö, ekonom på LO.

Till exempel är sänkta arbetsgivaravgifter för unga en effektiv åtgärd för att hjälpa individer i grupp A. Sänks avgifterna så kan arbetsgivaren anställa fler, men det leder också till att de som redan har ett jobb kan arbeta fler timmar.

Vassare utbildningar hjälper

För B-gruppen, som ofta glider in och ut på arbetsmarknaden, är bättre och vassare yrkesutbildningar en lågt hängande frukt. Det viktiga är att utbildningarna anpassas efter näringslivets behov.

Den gruppen har också hjälp av att matchningen på arbetsmarknaden blir bättre.

– Sverige har aldrig haft en så dålig matchning förut som nu. Det finns många lediga jobb, men företagen hittar ändå inte personer som matchar de lediga jobben, säger Sven-Olov Daunfeldt.

Serkan Köse, riksdagsledamot (S) och ledamot i Arbetsmarknadsutskottet, håller med:

– Vi har ett enormt missmatchningsproblem på svensk arbetsmarknad. Då behövs fler utbildningsinsatser. Den diskussionen måste vi ta, säger han.

Med Grupp C måste samhället i stort och politiken i synnerhet spänna bågen ytterligare. Sven-Olov Daunfeldt anser till exempel att de höga ingångslönerna gör att det blir för dyrt för en arbetsgivare att anställa en person om de uppfattar att produktivitetsökningen inte motsvarar lönen.

Subvention behövs

Alltså behövs någon form av subventioner för att hjälpa dessa individer. Bäst vore det att regeringen inför de så kallade etableringsjobben som parterna kom överens om redan 2017.

En fördel med etableringsjobben är att kostnaden att anställa för arbetsgivaren reduceras kraftigt och ändå får den anställde kollektivavtalsenliga villkor. En annan är att de inte medför det krångel som andra subventioner är behäftade med.

– Jag har varit optimist, men börjar bli dyster om att de överhuvudtaget kommer på plats. Jag hoppas att jag har fel, säger Sven-Olov Daunfeldt.

Kritiken från arbetsmarknadens parter mot att den förra och nuvarande regeringen inte har tagit chansen att införa etableringsjobben har tidvis varit hård.

Serkan Köse lägger skulden på nuvarande regering:

– Jag har påtalat det för ansvarig minister som hänvisar till att arbete pågår. Jag får inte svar. Jag undrar om SD är ett problem i kontexten, säger han.

Sophia Metelius (L), statssekreterare, menar att så inte är fallet:

– Vi vill att etableringsjobben ska komma på plats så fort som möjligt, men det är komplicerat. Vi har ett nytt avtal sedan i december, och det hänger inte ihop med det regelverk som tidigare regering beslutade om. Problemen är bland annat kopplade till EU:s statsstödsregler. Vi vill göra det ordentligt, helt enkelt, säger hon.

”Jag är pessimistisk: Jag tror att både D- och C-gruppen blir svåra att integrera på svensk arbetsmarknad.”

Grupp D är de individer som står allra längst från arbetsmarknaden. Johan Eklund är skeptisk till att några åtgärder biter på den gruppen överhuvudtaget:

– Jag är pessimistisk: Jag tror att både D- och C-gruppen blir svåra att integrera på svensk arbetsmarknad. Vi kommer att leva med ett stort utanförskap, säger han.

Serkan Köse anser att alla ska med:

–Vi ska inte ge upp hoppet; alla kan bidra med något, alla ska kunna jobba utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför vi har målet full sysselsättning.

Bidrag staplas

Ända sedan självförsörjningsgraden lanserades som begrepp har de höga bidragen diskuterats friskt. Hur är det möjligt att få flera i arbete om man tjänar mer på att stanna hemma?

Regeringen har angripit problemet genom att en utredare har fått i uppdrag att föreslå ett bidragstak. Målet är att ingen ska kunna få mer i social- och bostadsbidrag än vad ett arbete ger i inkomst. Många bidrag är strama var för sig, men när de staplas på varandra blir de så höga att det är svårt att matcha bidragsinkomsterna med en lön.

– Kärnan är att det inte ska vara möjligt att ha ett gäng bidrag som staplas på varandra. Man ser den effekten framför allt i familjer, säger Sophia Metelius som också flaggar för att skattesänkningar är en väg framåt. Hon menar dock att inflationsekonomin sätter hinder för detta.

Johan Eklund anser att det är av yttersta vikt att behålla det så kallade respektavståndet mellan lön och bidrag, det vill säga att det verkligen ska löna sig att arbeta.

Efterfrågar respektavstånd

Han argumenterar också för att åtgärderna ska komma i rätt ordning:

– Det gäller att man inför tillräckligt många utbudsreformer innan man trycker på efterfrågesidan. Först måste det till ett respektavstånd mellan lön och bidrag så att man stärker incitamentet att ta ett jobb, säger han.

Torbjörn Hållö håller med om att respektavståndet är viktigt, men han ser hellre att lönerna ökar, vilket både Johan Eklund och Sven-Olov Daunfeldt vänder sig mot.

Sverige har redan en av världens mest sammanpressade lönestrukturer, det är en viktig del av problemet, menar Johan Eklund:

– En sannolik förklaring är att vår sammanpressade lönestruktur gör att den strukturella försämringen på arbetsmarknaden har förvärrats, säger han.

Sven-Olov Daunfeldt hänvisar till de höga ingångslönerna:

– Varför behöver vi etableringsjobben? Det är för att ingångslönerna är så höga att de stänger ut vissa grupper av arbetstagare. Arbetsgivarna upplever att dessa arbetstagare inte är så produktiva att det motiverar lönen.

En annan känslig fråga i debatten rör att många av de grupper som står långt från arbetsmarknaden är utrikesfödda, vilket också konstateras i rapporten Reformer för fler i arbete. I en ny rapport som presenteras snart kan ytterligare analyser och jämförelser göras mellan landets kommuner.

– I 66 av landets kommuner är mer än hälften av de utrikesfödda kvinnorna inte självförsörjande, säger Sven-Olov Daunfeldt.

Därmed blir det också en jämställdhetsfråga att minska utanförskapet:

– Det är mycket en jämställdhetsfråga. Jag tänker att det är viktigt att lyfta blicken; det handlar om frihet. Den kvinna som har en egen lön att leva på blir fri från samhälle, sin make, sambo, eller vad det nu må vara. Det är en frihetsfråga, säger Sophia Metelius.