GIGEKONOMIN

”Giggandet är långt mer än pizzaleveranser”

När gig-ekonomin reduceras till pizzaleveranser riskerar vi att helt missförstå – eller gå miste om – dess potential, skriver Maria Eriksson.

Gig-ekonomi har blivit näst intill synonymt med Foodora. Åtminstone i den politiska debatten. Fackliga kulturarbetare, skrivande byråkrater och borgerliga chefsekonomer drar på sig de rosa kläderna för att skildra tillvaron som cykelbud utifrån olika ideologiska perspektiv.

Även i forskningsrapporterna är det matkurirernas vardag som står i fokus. Och det finns i och för sig intressanta frågeställningar här. Till exempel: Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden att it-utbildade pakistanier inte kan få andra jobb än att vara cykelbud?

”Gig-ekonomins potential ligger i att den reducerar den kostnaden till nära noll.”

Men genom att reducera gig-ekonomin till pizzaleveranser riskerar vi att helt missförstå – eller gå miste om – dess potential.

Tänk dig att du har en uppgift som behöver utföras. Skriva en snutt programmeringskod. Ta hand om din katt två veckor. Eller hjälpa ditt företag att lägga ett anbud i en offentlig upphandling. Du knäpper med fingrarna och ”vips!” har du hittat precis den person som är tillgänglig och mest lämpad att utföra detta.

Det är gig-ekonomi.

Låt mig utveckla ”vips!” något. Den ekonomiska termen är transaktionskostnad. Hur hittar jag någon som kan ta hand om katten? Hur vet jag att personen i fråga är bra på att göra det? Hur ska jag skriva avtal med och betala ut ersättning till personen? Transaktionskostnader är kostnaden – tid och pengar – för att söka efter, utvärdera, förhandla med och så vidare, den som ska utföra jobbet. Och gig-ekonomins potential ligger i att den reducerar den kostnaden till nära noll.

Med hjälp av digitala plattformar blir det lättare för jobbköpare och jobbsäljare att mötas. Tack vare betygssystem blir det dessutom lättare att avgöra om någon är bra på att utföra uppgiften. Och eftersom plattformarna erbjuder olika former av försäkringar och betalningstjänster underlättas den juridiska och ekonomiska delen av transaktionen.

Ett snabbt exempel: jag skriver in min adress i appen Rover och ber om förslag på någon som kan passa en katt i mitten av juli. Med ett knapptryck får jag upp flera förslag på personer i mitt närområde, jämte omdömen från tidigare kattägare. Jämför det med tillvägagångssättet ”fråga runt om någon känner någon som skulle kunna…”.

”Inte konstigare än att allt fler blir konsulter, frilansare och egenanställda.”

Plötsligt blir det lönsamt att anlita personer för tillfälliga jobb som det tidigare inte var värt att låta någon annan utföra. Nya jobb uppstår. Och det kan vara nästan vilken typ av jobb som helst. Men det påverkar också befintliga jobb. I stället för att anställa någon kan jag anlita någon för en specifik uppgift. Såtillvida är gig-ekonomin inte konstigare än att allt fler blir konsulter, frilansare och egenanställda.

Inte minst pandemin och ökningen av distansarbete som den innebar gjorde att fler skrivbordsjobbare fick upp ögonen för giggandet. (Att en statlig utredning föreslår att socialförsäkringssystemet ska förändras så att den sjukpenninggrundande inkomsten i större utsträckning utgår ifrån en persons inkomster, snarare än anställningar, är ett steg i rätt riktning för att göra giggandet till en mer etablerad del av arbetsmarknaden.)

En titt på plattformen Upwork visar nämligen att gig-ekonomi inte måste vara lågbetalda, fysiskt utmanande jobb. Här handlar uppdragen om HR, översättningar, juridiska tjänster och IT. Personer från hela världen lägger bud på olika jobb. En duktig content writer eller programmerare kan bygga upp en portfölj av utförda jobb och positiva kundomdömen. Priset förhandlas mellan köpare och säljare. Precis som det fungerar på andra fria marknader.

”Att pressa in den i en modell med traditionella anställningar är att missförstå hur gig-ekonomin fungerar.”

När EU nu vill reglera gig-ekonomin talas det om företag som sätter timarvoden, som övervakar anställda, som bestämmer hur de ska klä sig. Från svenskt håll har kommissionens förslag kritiserats för att det strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är i och för sig en relevant invändning.

Men ett större problem är föreställningen att gig-jobbare ska räknas som anställda, inte som egenföretagare. Och då spelar det mindre roll om det är EU-kommissionen eller svenska politiker som vill reglera gig-ekonomin.

Att pressa in den i en modell med traditionella anställningar – USAs Joe Biden är för övrigt inne på samma spår – är att missförstå hur gig-ekonomin fungerar. Matkurir är en relativt okvalificerad tjänst där möjligheterna att utmärka sig är små. Man kan inte vara ett bra cykelbud på så många olika sätt mer än att vara snabb med leveranserna. Kundkontakten är nästan obefintlig. Platformsföretagen bestämmer priset för tjänsten och vilka uppdrag man ska ta.

”Skapar möjlighet för fler att själva fatta de besluten.”

Såtillvida har EU-kommissionen en poäng, ett jobb där någon annan bestämmer hur du ska vara klädd, när du ska jobba, vilka uppdrag du får ta och hur du ska bete dig är väldigt likt en anställning.

Men den verkliga potentialen i gig-ekonomin ligger, som exemplet Upwork visar, i att den skapar möjlighet för fler att själva fatta de besluten. Det är förstås en modell som utmanar både vår idé om att riktiga jobb främst ska vara anställningar och den svenska modellen där arbetsmarknaden har två huvudparter. Här blir vi alla parter på en marknad där arbete köps och säljs. De är omvälvande. Och något som faktiskt ger mer makt åt den enskilde arbetstagaren.