RÄNTAN OCH INFLATIONEN

Signalen som bromsar inflationen – ”Lättnad för alla”

Kritiken mot Riksbanken, och regeringen, har under inflationsekonomin bitvis varit hård. Men doldisen den svenska modellen levererade. ”Lönebildningen kommer inte att bidra till att inflationen biter sig kvar”, säger Irene Wennemo, generaldirektör på Medlingsinstitutet.

Det är lite tidigt att förklara avtalsrörelsen avslutad, och alldeles för tidigt att med säkerhet fastställa att inflationen är besegrad. Men i våras hände något som imponerar bedömare både innanför och utanför den svenska modellens skrank. Sverige fick ett lönenormerande märke som inte är inflationsdrivande.

En person som har en unik inblick i detta intrikata system av förhandlingar är Irene Wennemo, generaldirektör på Medlingsinstitutet.

– Parterna har verkligen levt upp till högt ställda förväntningar med den här avtalsrörelsen som vi har bakom oss. Lönebildningen kommer inte att bidra till att inflationen biter sig kvar. Det är inte det enda som är viktigt, men det är en viktig komponent. Det är en lättnad för alla att situationen inte urartade den här våren, säger hon.

Det är industrin i Sverige som är lönenormerande. Det betyder att det avtal som arbetsgivarna och de fackliga motparterna inom industrin slöt i slutet av mars i år blev vägledande för hela arbetsmarknaden. Trots den skenande inflationen, som låg på 9,4 procent i februari (KPIF) blev det styrande märket 7,4 procent över två år, med 4,1 procent i lönelyft det första året och 3,3 procent det andra.

”Tilliten till Svenskt Näringsliv har stigit mycket bland de fackliga på senare tid. Man ser det inte som en organisation som försöker lura facken, utan en partner värd att ha.”

Det är historiskt högt, men var ändå acceptabelt för arbetsgivarna som under avtalsrörelsens upptakt hade oroats för att facken skulle kräva kompensation för inflationen.

Irene Wennemo menar att facken inom industrin tidigt förpassade kompensationskraven till papperskorgen:

– När de tunga aktörerna som IF Metall och Unionen var snabba med att skapa rätt förväntningar på hur de skulle agera under den här situationen så gjorde det att de andra facken följde efter, säger hon.

Hon anser att det nya huvudavtalet för arbetsmarknaden, överenskommelsen om trygghet och omställning, som slöts för ett par år sedan, samt även överenskommelsen om etableringsjobb, bidrog till att den svenska modellen levererade även under avtalsrörelsen:

– Det har skapats en ny samförståndsanda på svensk arbetsmarknad. Tilliten till Svenskt Näringsliv har stigit mycket bland de fackliga på senare tid. Man ser det inte som en organisation som försöker lura facken, utan en partner värd att ha. Det var en viktig pusselbit för att det skulle landa väl, säger Irene Wennemo.

Hon menar att bara för fem till tio år sedan var spänningarna större.

– Nu var det centralt att få ned inflationen snabbt och få fart på reallöneökningarna igen. Det är inte säkert att det hade gått lika enkelt för tio år sedan att få uppslutning kring detta, säger hon.

Inflationen åt upp löneökningar

Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, förklarar att minnet av den skadliga inflationen på 70- och 80-talen är levande hos arbetsmarknadens parter. Under perioden 1970–1996 ökade de nominella lönerna, men reallönerna var i stort sett oförändrade. Det satte industriavtalet (som är grunden för dagens märkessättning) stopp för när det tecknades 1997.

– Sedan industriavtalet ökade reallönerna i princip varje år fram till förra året då inflationen tog fart. Det är anmärkningsvärt i ett internationellt perspektiv. Avtalet har också lett till oerhört få konflikter på arbetsmarknaden; de är dyra samhällsekonomiskt och drabbar företag väldigt hårt. Det är en otrolig styrka med den svenska modellen, säger han.

Men kommer märket som sattes i våras att bidra till att inflationen inte biter sig fast? För Sven-Olov Daunfeldt är svaret ja. Förutom att nivån på avtalet i sig bidrar till att prisökningarna inte fortsätter, betonar han att det är tvåårigt.

– Det här är en kraftfull signal till Riksbanken under den här perioden, säger han.

– Den stagflation som uppstod på 70-talet uppstod till följd av att höga lönelyft drev upp priserna som drev upp löner och priser igen. Det är det som behövs för att få en inflation som är väldigt hög en längre tid.

Sverige sticker ut – på ett sätt

Men om den svenska modellen levererar är meningarna delade om Riksbanken hittills har klarat av det svåra uppdraget att minska inflationen utan att det får negativa återverkningar på ekonomin. Irene Wennemo är försiktig i sin kritik av en myndighetskollega, medan Sven-Olov Daunfeldt ger ett blandat betyg.

Han har förståelse för att Riksbanken agerade snabbt förra året, men nu tycker han att det får räcka med räntehöjningar. Baseffekterna gör att inflationen så att säga faller av sig självt.

Han ser helst att Riksbanken håller fast vid en räntenivå ett längre tag för att sedan kunna utvärdera vilken effekt som förändringarna har.

Regeringens politik har också betydelse för hur inflationen utvecklar sig. Få har undgått finansminister Elisabeth Svantessons (M) mantra att regeringen måste vara försiktig med expansiva reformer för att inte förvärra inflationen.

När Irene Wennemo resonerar kring detta jämför hon med hur regeringen hanterade de skenande energipriserna under vintern:

– Sverige sticker inte ut förutom vad gäller lönebildningen. Då är Sverige det land som har hanterat det allra bäst, både vad gäller löneökningstakt och antalet konflikter. Energipriserna löstes på lite olika sätt i olika länder. Här sticker Sverige inte ut, säger hon.

Sven-Olov Daunfeldts recension av regeringens ”inflationsdämpande” politik kan sammanfattas i formuleringen: Sluta att använd inflationen som en ursäkt. Sverige behöver reformer nu.

Över lag ger även han regeringen ett blandat betyg:

– Jag tycker att regeringen har levererat på vissa områden, saker som är väl specificerade i Tidöavtalet, till exempel inom kriminalpolitiken och migrationspolitiken. Här finns tydliga förslag, till exempel om lag och ordning. Men när det gäller arbetsmarknadspolitiken har inget hänt, säger han.

– Men det gäller inte bara den här regeringen. Även tidigare regeringar har underlevererat. Det finns inget fokus på tillväxtreformer.

Inget medialt intresse

Riksbanken och regeringen har likt många andra institutioner tagit stryk i opinionen, visar Medieakademins förtroendebarometer från i vintras. Det allmänna fallet är delvis en effekt som återkommer direkt efter ett riksdagsval, förklarar Professor Henrik Ekengren Oscarsson som också sitter i Medieakademins styrelse, men i år var det också en justering efter de höga förtroendesiffrorna som rådde under pandemin.

Samtidigt är raset tydligt för regeringen. Och Henrik Ekengren Oscarsson menar att de höga räntorna också har betydelse för att förtroendet för Riksbanken har sjunkit, oavsett om kritiken är berättigad eller inte.

”Modellen gör inte så mycket reklam för sig, men den kanske borde göra det.”

Intressant är att den svenska modellen inte mäts i Förtroenderankingen. De befintliga kategorierna fackförbund och storföretag kan näppeligen anses fånga det som arbetsmarknadens parter tillsammans lyckas åstadkomma. Förklaringen ligger till stora delar i att den svenska modellen i sig är något ogripbart och svårfångat. Det töjbara begreppet kan för vissa betyda den svenska välfärdsstaten eller intresse för kooperativ, menar Henrik Ekengren Oscarsson.

Han är tydlig med att den svenska modellen fungerar väl. Han gissar att det kan gå vilt till bakom lykta dörrar i förhandlingsrummen, men det märkts inte utanför. Först när det råder öppna konflikter så skriver medierna om det. Det kan vara en bidragande förklaring till att de breda folklagren har dålig koll på den svenska modellen.

– Först när parterna inte kommer överens så kommer medierna. Men så länge det här systemet så att säga opererar av sig självt så finns det inget medialt intresse, ingen journalistisk vinkling, säger han.

– Modellen gör inte så mycket reklam för sig, men den kanske borde göra det, säger Irene Wennemo när hon får frågan om varför den svenska modellen är en doldis.

Doldis i offentligheten

Om svenskarna är dåligt insatta i den svenska modellen så är naturligtvis kunskapen om den ännu sämre utomlands. Samtidigt menar Irene Wennemo att många är imponerade även utanför Sverige.

– Framgången med att få en löneutveckling som leder till en rimlig kostnadsutveckling imponerar. Men att det är möjligt att göra med få konflikter, är de nästan mest fascinerade av, säger hon.

Henrik Ekengren Oscarsson menar också att den svenska modellen i högsta grad är levande bland statsvetarstudenter:

– Det är inte en doldis i offentligheten för dem; det ser du om du öppnar vilken kurslitteratur som helst i statsvetenskap. Det ägnas mycket tid i undervisningen kring de här sakerna, så på något sätt impregneras vi i detta, säger han.

– Men så länge det inte finns ett systematiskt ifrågasättande av den svenska modellen så blir det heller inget medieintresse och då blir det ingen opinionsbildning i frågan och då attraherar det inte heller opinionsforskare som mig själv, lägger han till.

Doldisen har levererat i olika politiska kontexter. Ibland trots gällande politik, ibland i samspel med den. För politiken han det vara skönt att slippa ansvar, menar Henrik Ekengren Oscarsson.

– Man kan ta lagom mycket cred om det funkar bra och avsäga sig sitt ansvar om arbetsmarknadens parter inte sköter sig. Då kan man hota med lagstiftning, säger han.

Han menar att den svenska modellen fungerar som bäst när politiken håller sig borta.

”Så länge det inte finns ett systematiskt ifrågasättande av den svenska modellen så blir det heller inget medieintresse.”

Sven-Olov Daunfeldt håller med. Därför är han extra kritisk mot regeringens försök att minska arbetskraftsinvandringen genom att införa ett lönegolv.

– En grundparameter på arbetsmarknaden är att det är branscherna själva som ska bestämma ingångslönerna. Först var man arg på att EU gav sig in i detta med minimilön-direktivet. Nu är det regeringen som beger sig in i lönebildningen med en ny ingångslön för arbetskraftsinvandring. Det betyder att man lagstiftar om en minimilön, säger han.

– Det beteendet kan hota den svenska modellen. Grundpremissen för att den ska vara framgångsrik är att lagstiftningen håller sig borta. Nu är man där och petar. Det är väldigt olyckligt av många skäl.