ELKRISEN

Ingenjören bakom Sveriges kärnkraft: Så får vi nya reaktorer inom sju år

Bengt Ivung var en av hjärnorna bakom den svenska kärnkraften. I en exklusiv intervju med TN berättar han om planen som kan få nya reaktorer på plats inom sex till sju år. ”Vi borde göra som vi gjorde på den tiden, när staten och kapitalet gick ihop i gemensam sak”, säger han.

Bengt Ivung, numera 82 år gammal och pensionerad, är en av de personer som haft stor betydelse för den svenska kärnkraftsutbyggnaden. I olika roller har han varit med om att utveckla och bygga upp i stort sett hela den svenska kärnkraften, från landets andra reaktor i Marviken som aldrig startades till de två sista i Oskarshamn och Forsmark.

Asea Atom, senare ABB Atom, där han var avdelningschef för processteknik samt mek- och anläggningskonstruktion, har byggt samtliga Sveriges nio kokvattenreaktorer och Clab (Centralt mellanlager för använt bränsle) samt två kokvattenreaktorer i Finland.

Bengt Ivung är också en av upphovsmakarna till utformningen av de nu i drift varande reaktorerna, Forsmark 1 och 2 baserade på utvecklingen i källarstandarden och landets nyaste och största reaktorer Forsmark 3 och Oskarshamn 3 av modell BWR75, samt Clab-anläggningen. Därtill ledde han utvecklingsarbetet av BWR90+ som var avsedd att offereras till Finland för Olkiluoto 3 samt tjäna som förebild för moderniseringar av de svenska kokvattenreaktorerna.

I början av 1970-talet med oljebrist, stängd Suez-kanal och ökat elbehov till industri och hushåll, gjordes en satsning på kärnkraft för att trygga elförsörjningen i landet.

– Vi var en liten skara ingenjörer från Asea-Atom som inhystes i källaren på Aseas utvecklingsavdelning med uppgift att ta fram en standardanläggning med hög reaktorsäkerhet, hög drifttillgänglighet och lågt pris. De skulle också ha en högre effekt än de tidigare trillingarna Oskarshamn 2 samt Barsebäck 1 och 2, berättar Bengt Ivung.

Arbetet utfördes under ett halvår med stor tidspress vilket sedan resulterade i beställningar av Forsmark 1 och 2 i Sverige samt Olkiluoto 1 och 2 i Finland. Utvecklingsarbetet fortsatte och BWR75 togs fram.

– Här genomfördes en noggrann och systematisk genomgång, verifiering och dokumentation av tankegångarna i den snabbt framtagna källarstandarden samtidigt som förbättringar infördes för att nå ut på den internationella marknaden, berättar Bengt Ivung.

– Vår uppgift var att ta fram anläggningar som kunde ge energi till nätet till låg kostnad och med hög säkerhet. Vi byggde ”kilowattimme-fabriker” som vi kallade det. Med ett samkört gäng gick det fort. Det tog mindre än 5 år att sätta upp en ny reaktor när vi var inkörda, fortsätter han.

Hjulet behöver inte uppfinnas igen

Efter effekthöjning har Oskarshamn 3 (O3) i dag en maxeffekt på 1 450 megawatt, bara 150 megawatt mindre än det i år driftsatta nya kärnkraftverket Olkiluoto 3. Med andra ord är Oskarshamn 3 en fullgod och konkurrenskraftig reaktor för att leverera pålitlig och planerbar el till nätet i stor skala.

– Om man nu vill komma i mål snabbt med att tillföra mer planerbar och stabiliserande elkraft till nätet skulle en idé kunna vara att kopiera och bygga nya likadana reaktorer som O3 och F3. Dokumentation, bakgrund och tillstånd finns sedan tidigare. Kompetens finns att hämta från anläggningar av samma modell som är i drift i dag. Kanske behöver man inte uppfinna hjulet en gång till, säger Bengt Ivung.

En styrka som fanns när den svenska kärnkraften byggdes upp under 70- och 80-talet var att staten och kapitalet hade ett gemensamt intresse och samarbetade. En sammanslagning gjordes mellan privata ASEA och statliga AB Atomenergi och företaget Asea Atom bildades 1969. På så sätt delade båda parter ett intresse av att få saker gjorda.

På tio år, mellan 1975 och 1985 driftsatte Asea Atom nio reaktorer i Sverige och två i Finland samt därtill Clab. Om man vill bygga motsvarande tio nya reaktorer som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) menar är vad som behövs från kärnkraften, så är det logiskt att staten återtar processerna i egna händer, undanröjer riskerna för industrin och skapar ett med industrin samägt och från industrin styrt kunskapsuppbyggt företag med lärande genom eget arbete, anser Bengt Ivung.

– Vill man bara ha ström på nätet så går det förstås att bara köpa några reaktorer exempelvis från Westinghouse, GE, EDF eller andra leverantörer men då tappas kunskap och kontroll avseende framtida förbättringar, förklarar han.

Det kan gå snabbt om viljan finns

Precis som på 70- och 80-talen kan man få saker gjorda ganska snabbt om bara viljan finns. Den första reaktorn tar förstås lite längre tid, men när infrastrukturen väl är i gång kan det rassla på i mycket snabb och storskalig takt, menar Bengt Ivung.

– Jag ser ingen anledning varför det inte skulle gå att göra ett liknande projekt som vi gjorde men då handlar det om beslutsvilja och det är precis det som saknats från politiken och industrin, när det gäller kärnkraften de senaste decennierna. Slutförvaret är ett exempel där tekniken har funnits sedan slutet av 1970-talet, då jag var Asea Atoms projektledare för Clab, men politiskt har man inte varit ett dugg intresserad av att komma i mål med frågan. Det är synd att vi släppt kärnkraften och jag tycker att vi borde ta kommandot och skaffa tillbaka den nukleära kompetensen som vi hade när Asea Atom fanns.

”Stabil, billig och säker el är en förutsättning för ett modernt samhälle och bör prioriteras i all form av infrastrukturplanering. Det är en av statens huvuduppgifter”.

När Bengt Ivung var med och byggde upp kärnkraften fanns en helt annan politisk och industriell vilja. Vetenskap snarare än ideologi var utgångspunkten för elproduktionen och nätet dimensionerades med goda marginaler. Det är delvis denna marginal som gjort att systemet kunnat ta rejält med stryk innan bristerna uppenbarat sig, menar han.

– Nu helt plötsligt upptäcker man att vi måste ha energi när den behövs – så det är klart att det blir dyrt. Då är frågan, vad gör man åt saken? I grunden behövs mer kraft i nätet i de stunder när elen efterfrågas, och då räcker det tyvärr inte bara med vindsnurror. Den el som kommer därifrån är inte lika pålitlig och värdefull och då är det också orealistiskt att man inte gör kostnadsavdrag när man köper en osäker sämre produkt eller ger kärnkraftsleverantörerna med en stabiliserande planerbar produkt en extra bonus. Dessutom valde man att straffbeskatta kärnkraften så tacka sjuttsingen för att ingen ville bygga ny kärnkraft.

– Stabil, billig och säker el är en förutsättning för ett modernt samhälle och bör prioriteras i all form av infrastrukturplanering. Det är en av statens huvuduppgifter.

Politiska risken med kärnkraft måste kompenseras

I valet mellan att köpa och att bygga själv tror han mer på det sistnämnda. Det finns goda beredskapsorsaker att besitta kunskapen och vara herrar i eget hus. Om det dessutom är viktigt att få reaktorerna på plats snabbt är det mer logiskt, anser han.

Att köpa tekniken i stället för att göra det själv är ofta det som gör att det drar ut på tiden, menar Bengt Ivung.

En annan knäckfråga för kärnkraft är den politiska risken. Kärnkraft har en mycket hög initial kostnad men är konkurrenskraftig sett över reaktorernas mångåriga livslängd och särskilt om man tar hänsyn till dess små arealbehov, höga leveranssäkerhet och systemstärkande egenskaper för elnätet.

Problemet är att kärnkraftsinvesteringar har en historia av att stöta på politiska problem och Sverige med sin förtida nedläggning av hälften av de 12 kommersiella reaktorerna är ett skrämmande exempel på detta, menar han. På ett eller annat sätt behöver marknaden någon form av garanti för att satsningarna inte skrotas politiskt innan reaktorerna tjänat sin fulla livslängd, förklarar Bengt Ivung.

– Om man verkligen vill så tror jag att man kan bygga upp en verksamhet och leverera reaktorer. Men det kommer att krävas oerhört mycket och intensivt arbete av ett antal verkliga entusiaster och välutbildade medarbetare.

Hur snabbt tror du att det kan gå?

– Man får nog lägga till ett par år i dag jämfört med när vi var som mest inarbetade. Det kan vara några saker som behöver skruvas på och man behöver återställa kompetens som försvunnit men i storleksordningen spannet 6-7 år tror jag är fullt realistiskt om man går på O3/F3-modellen. När man blir mer inarbetad kan det förstås gå snabbare och man kan förstås bygga flera parallellt precis som vi gjorde.

Finns utmärkta platser att starta

I Barsebäck där två reaktorer lagts ned skulle nya göra väldigt stor nytta för det svenska elnätet, menar Bengt Ivung. Men den som kan sin kärnkraftshistoria vet att platsen, med sin närhet till Köpenhamn, rört upp rejält med känslor i Danmark.

– Av den orsaken är det inte platsen jag skulle börja med, säger han.

Det finns däremot andra utmärkta platser för flera anläggningar där kärnkraftsreaktorer lagts ned både i Ringhals och Oskarshamn. Nät finns redan på plats vilket minskar byggtiden.

– Simpevarp i Oskarshamn där O3:an ligger är den första platsen som jag skulle välja, då den har ett fördelaktigt läge för att underlätta där behovet är som störst. En gång i tiden diskuterades också möjligheter att bygga på Ävrö strax norr om Simpevarp.

Både Forsmark och Ringhals är passande platser för fler reaktorer, menar han.

– Där tror jag absolut att man kan få upp fler reaktorer. I Forsmark finns redan flera kokvattensreaktorer och en kopia av F3 med tillvaratagande av den stora kompetens som finns där skulle passa mycket bra.

Ringhals har blandat kok- och tryckvatten. Ringhals 1 som lades ner 2020 är en kokvattensreaktor men de två kvarvarande reaktorerna, 3 och 4, är båda tryckvattenreaktorer. Om man vill gå på det köpta spåret är det rimligt att starta där, tycker Bengt Ivung.

– Jag kan mycket väl tänka mig att Westinghouse är intresserade av att leverera en AP 1000 till Ringhals. Om Vattenfall kan köpa en anläggning där så är det logiskt och tänkbart tycker jag men då blir det ju förstås inte samma inhemska koppling och kunskapsuppbyggnad, vilket jag tror är att föredra.

Förbud på väg att rivas upp – öppnar fler dörrar

Tidö-partierna har även skickat ut ett förslag på remiss om att riva upp förbudet mot att bygga ny kärnkraft på andra platser än nuvarande kärnkraftssajter. Detta öppnar upp flera intressanta platser, menar Bengt Ivung.

– Ett säkert kort är att att upprätta en anläggning som tar sitt kylvatten i Bråviken och använder befintligt elnät från det aldrig färdigbyggda kärnkraftverket i Marviken, konstaterar han.

– Trosa är en annan plats som kan vara lämplig för att täcka det stora behovet i Stockholmsområdet.

Även Västerås är intressant.

– Västerås var en plats som diskuterades för en anläggning liksom andra större städer med stort värmebehov.

I elområde 4, södra Sverige, tycker Bengt Ivung att det vore en bra idé att bygga ett kärnkraftverk intill det oljeeldade Karlshamnsverket som ägs av Uniper och ingår i den svenska effektreserven. Kraftverket är nämligen redan uppkopplat mot det svenska stamnätet vilket snabbar på processen och minskar kostnadsbilden.

– Det är en mycket lämplig plats som har diskuterats tidigare, säger han.

Insprängt i berget i utkanten av Stenungsund finns på samma tema ett oljekraftverk, Stenungsunds kraftverk, som länge legat i malpåse.

Hur ser du på den platsen?

– För många år sedan gjorde vi en studie av bergförläggning av en anläggning i Stenungsund där det fanns kraftledningar för de nedlagda oljekraftanläggningarna men det blev krångligt och lades i byrålådan men platsen är inte otänkbar.

Sammantaget anser Bengt Ivung att Sverige kan återta en ledande roll i Europa avseende klimatomställningen genom att industrin och samhället samverkar och visar att god tillgång på el ger hög välfärd.

– El är för ett modernt samhälle lika betydelsefullt som blodet är för kroppen. Samverkan mellan staten, kapitalet och industrin kan ge lösningar för ett robust, planerbart och fortsatt fossilfritt energisystem, men det börjar bli bråttom.

Förutom stora konventionella reaktorer ser Bengt Ivung stor potential i små- och mikromodulära reaktorer. Mindre enheter kan effektivt och på liten yta leverera både el och värme.

Dessutom kan de förläggas väldigt nära förbrukare inom exempelvis vätgas, konstgödsel, högtempererad ånga, laddning av konventionella batterier som exempelvis Northvolt med mera. De kan också anläggas intill kust, älvar och sjöar.