REGELKRÅNGLET

Centimeterkrav kan tvinga kommun riva äldreboende – regelhysterin kostar miljarder

En regelflod väller över Sverige, och notan skickas till skattebetalarna, visar en ny rapport. I Ekerö var det ett centimeterkrav som tvingade kommunen att bygga två helt nya äldreboenden, enligt Adam Reuterskiöld, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Ekerö. ”Jag kallar det funktionell dumhet”, säger han till TN.

Ekerö kommun har som en följd av Arbetsmiljöverkets regler (se faktaruta) tvingats bygga två helt nya vård- och äldreboenden och samtidigt hitta nya lösningar för de gamla byggnaderna. Sannolikt rivs en av byggnaderna.

I ett första steg handlade det om Färingsöhemmet där byggnaden som ägdes av Ekerö dömdes ut. I stället för att bygga eget valde kommunen att upphandla vård- och omsorgsboendet Söderströmsgården, med ett hyresavtal på 25 år.

2023 var hyreskostnaden 15 763 000 kronor för det nya boendet. Under en tioårsperiod summerar det alltså ihop till en bra bit över 150 miljoner kronor (oräknat hyresökningar).

Nu är kommunen mitt inne i ytterligare en process som rör Ekerö kommuns vård- och äldreboende Ekgården, som också har dömts ut av Arbetsmiljöverket. Som planen ser ut ska en fastighetsutvecklare vara byggherre och fastighetsägare för det planerade boendet. Hur stor hyreskostnaden blir är förstås inte inte fastlagt.

För Ekgårdens gamla fastighet kommer preliminärt en markanvisning att genomföras. Kommunen har som krav att ett trygghetsboende ska uppföras på platsen. Det innebär troligen att den befintliga byggnaden rivs men det återstår att se. Färingsöhemmets gamla byggnad står kvar.

Adam Reuterskiöld, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Ekerö och idag riksdagsledamot för Moderaterna, har full förståelse för syftet med reglerna – att garantera att äldreomsorgspersonalen har en bra arbetsmiljö – men samtidigt betonar han att så väl de boende som personalen stormtrivdes på Färingsöhemmet. TN har också fått bekräftat från personer med insyn i ärendet att det var ett väl fungerande boende.

Det han är särskilt kritisk mot är att ett ”centimeterkrav” fick så dramatiska följder. Arbetsmiljöverkets nya regler innebar, berättar han, att avståndet mellan toalett och det handtag, som de äldre tar stöd mot när de reser sig, måste vidgas med några centimeter. Det kan tyckas vara en mindre justering, men i och med att byggnaderna var från 60-talet och stammarna var i vägen så blev det billigare att bygga nytt än att bygga om de befintliga lokalerna, menar han.

– Det värsta av allt var att när vi sedan gjorde justeringen i enlighet med de lagar och regler som förelåg så var handtagen för långt bort för brukarna, säger han.

Han varnar för en samhällsutveckling där mängden regler gör att värdet av varje enskild regel minskar, alltså en avtagande marginalnytta:

– Vi har kommit till det stadiet där vi inte ens hanterar problem, utan vi hanterar möjligheten till uppkomst av nya problem. Jag kallar det funktionell dumhet, säger han.

”Jag skulle säga att halva min arbetsdag går åt till att göra meningslösheter”

Att regelkrånglet kostar enorma belopp, råder det inga tvivel om. En ny rapport från Kommissionen för skattenytta, Minskat regelkrångel och ökad skattenytta, visar att företagens kostnader för regelverken landar på ofattbara 200 miljarder kronor per år. Om företagens regelbörda minskar med omkring fem procent motsvarar det kostnaden för cirka 10 000 årsarbeten, skriver de två rapportförfattarna Lars Jagrén, analytiker, och Tomas Lööv, sakkunnig på NNR.

Men krånglet är inte bara en företagarfråga, utan det är ett problem som slår brett i samhället, vilket Ekerö-fallet visar. En tungrodd förvaltning är ett ineffektivt användande av skattepengar, och det drabbar alla. Slöseriet i sjukvården beräknas till exempel motsvara tio procent av den totala kostnaden för den offentliga vården, enligt rapporten.

Hanne Kjöller är sjuksköterska, författare och stridbar kolumnist i DN. På ett seminarium som arrangerades av Kommissionen för skattenytta vittnade hon om en oroande utveckling inom vården där rutinfrossa, meningslösa uppgifter och avprofessionalisering går ut över patientens behov.

– Jag skulle säga att halva min arbetsdag går åt till att göra meningslösheter eller att logga in på datorer och registrera saker som är totalt irrelevanta, säger hon.

Hon hänvisar till en undersökning som visar att på Södersjukhusets akutmottagning har Windows blivit en stoppkloss. Enligt studien där personalen exakt följde alla regler och rutiner kunde en sjuksköterska under ett åtta timmars arbetspass lägga så mycket som 53 minuter på olika välkomsthälsningar från Windows. Det motsvarar 15 procent av arbetstiden.

Meningslösa åtgärder

Hanne Kjöller exemplifierar också med att akutmottagningar försöker förhindra att äldre dementa tar sig ur sjukhussängar och därmed riskerar att skada sig genom att sätta ett lila armband på patienten. Det är inte en effektiv åtgärd, menar Hanne Kjöller:

– Hur ett lila armband får en totaldement person som är jätteorolig att inte klättra över sänggrindarna, förstår jag inte. Men vi har ändå gjort någonting. Men har vi gjort rätt saker? Nej, det har vi ju inte. Kan vi åtgärda det här problemet överhuvudtaget? Nej, men det kan vi faktiskt inte. Det här är tyvärr en effekt av att vi har blivit så gamla, säger hon.

De meningslösa och ofta kontraproduktiva rutinerna gör att Hanne Kjöller tappar sugen. Det hon brinner för är att hjälpa patienten och då måste hon bedöma det verkliga behovet och få möjlighet att vara kreativ i stunden.

– Jag älskar att lägga en arm runt någon som är rädd eller sjuk. Och sen så tvingas jag bara ta allt det här ”möket” som jag liksom blir galen på, säger hon.

– Herregud, kan vi inte få ägna kraften åt det vi finns här för?

Absoluta mål göder byråkratin

Sverige har blivit ett land där konsekvensanalysen har glömts bort. Det är det Hanne Kjöller bland annat ser inom vården, men det finns även forskning på området. TN har tidigare berättat om Lena Nerhagen som är lektor i nationalekonomi vid Högskolan i Dalarna.

Svenska myndigheter och politiker har konsekvent valt bort att göra konsekvensanalyser, är hennes slutsats.

Förklaringarna är flera, men helt avgörande är att svenska politikers fäbless för absoluta mål, som nollvisionen i trafiken. De banar väg för höga samhälls- och anpassningskostnader. Kostnaden för att minska trafikdödligheten från 2 000 till 1 000 om året är rimlig. Men att gå få från 100 till 0 kostar desto mer. Till exempel.

När politikerna spänner bågen för högt göds en myndighetskultur där alltmer drastiska och kostnadsdrivande åtgärder tas till för att nå mål som aldrig kan nås. Lena Nerhagen exemplifierar med de svenska miljömålen:

– Vi tror att vi kan styra med målstyrning och har inte utvärderat vårt miljömålssystem trots att det har funnits i över 20 år. Det är ett stort experiment; det finns inget annat land som har genomfört något sådant, sade hon i TN-intervjun.

Även inom vården finns en slags ”nollvision”, menar Hanne Kjöller. Hon beskriver en utveckling inom vården som påminner om det som Adam Reuterskiöld är kritisk mot, det vill säga att man inte bara utreder och behandlar det sannolika utan också förväntas utesluta det osannolika. Allt måste kollas fastän det inte är relevant.

– Då kan man i princip säga att alla som kommer till en akutmottagning och söker för huvudvärk måste göra en datortomografi av skallen för att kolla att det inte är en hjärntumör, säger hon.

– Tidigare tittade en läkare på symptomen. Hur ser de ut? Har patienten neurologiska bortfall? Nu ersätts det av att rulla in patienten i datortomografin.

Bakbunden granskare

Den svenska regelhysterin har länge uppmärksammats av näringslivets representanter. Det är kanske inte så märkligt, eftersom nya regler så tydligt förknippas med merarbete och ökade kostnader hos en näringsidkare. Det märks direkt i resultaträkningen.

Precis som Lena Nerhagen ser näringslivsorganisationer som Svenskt Näringsliv, NNR och Företagarna också behovet av konsekvensanalyser av nya regler.

Företagaren Anna-Lena Bohm är idag ordförande för Regelrådet som just har i uppdrag att granska de konsekvensanalyser som görs. Om ett författningsförslag anses ”få effekter av betydelse för företag” ska departement och myndigheter skicka det samt en konsekvensutredning till Regelrådet.

”Jag skulle säga att det vanligaste är att konsekvensutredningarna inte uppfyller kraven och är bristfälliga”

Även hon vittnade på Kommissionen för skattenyttas seminarium om hur svårt det är att stoppa regelfloden. På sätt och vis är Regelrådet bakbundet eftersom det till exempel inte har återremitteringsrätt. Regelrådet granskar inte heller alla regler som kommer in och griper in allt för sent i regelprocessen, menar Anna-Lena Bohm.

– Det är extremt kort ledtid innan det ska införas. Och det är enormt frustrerande när man kan se att ibland kommer regelförslag där jag, åtminstone som företagare, ser direkt att här har det inte gjorts någon konsekvensanalys förrän man har gjort själva regeln, säger hon.

– Jag skulle säga att det vanligaste är att konsekvensutredningarna inte uppfyller kraven och är bristfälliga.

Problemet är också att regelverkstaden måste angripas från flera håll. När väl regeln, efter genomförd konsekvensanalys, är bestämd måste till exempel tillämpningen granskas och följas upp. Då finns en chans att hindra överimplementering och feltolkningar och i nästa steg göra om, om så krävs.

Rapporteringskrav tynger

Johan Andersson, vd på Mellby Gård, ser hur hans 20 verksamheter drabbas av en flod av byråkrati. Han delar upp den påtvingade administrationen i tre delar: Regelkrångel, rapporteringskrav och rättsosäkerhet. Men han konstaterar samtidigt att de delarna vävs samman för en företagare.

Det han är särskilt kritisk mot är rapporteringskraven.

– Väldigt många saker mäts och man kan fråga sig; till vilken nytta i slutändan?

Han exemplifierar med hållbarhetsrapporteringen som han menar har gått överstyr. Han skulle önska att det fanns en större tilltro till att företagen vill väl och vill bli mer hållbara och därmed slapp byråkratin kring den.

”Jag skulle vilja se fler ”Attefallare” i samhället.”

Övergripande tilltalas han av tanken bakom Attefalls-husen. Det är ett initiativ som innebär att så länge medborgaren följer ett visst ramverk så behöver hen inte söka bygglov. Det ger alltså stor frihet under ansvar.

– Tänk om vi hade haft fler sådan här saker i andra sektorer, i andra sammanhang, säger han.

– Jag skulle vilja se fler ”Attefallare” i samhället.

Svaret: Myndigheten varken ”godkänner” eller ”dömer ut”

Vi återkommer till Ekerö och kraven som får stora konsekvenser för äldreomsorgen i kommunen och dess skattebetalare. Det är ingen som ifrågasätter att det är av allra största vikt att arbetsmiljön är god på ett äldreboende. Det blir också allt viktigare i och med att brukarna blir äldre och sjukare – ofta multisjuka. Det är en vårdtung arbetsmiljö med många lyft.

Men sant är också att om inte Arbetsmiljöverket hade infört de nya kraven så hade Ekerö inte tvingats stänga två äldreboenden.

Det kommer att vara många kommuner som de närmaste åren tvingas hitta nya lösningar för de äldsta invånarna för att hantera de nya reglerna:

– Ombyggnationerna sker kontinuerligt de senaste fem åren i alla kommuner, säger Adam Reuterskiöld.

TN har i mejl frågat Arbetsmiljöverket om rimligheten i arbetsmiljökrav som leder till att man tvingas bygga nya äldreboenden.

Christina Jonsson, enhetschef på Arbetsmiljöverket, svarar inte direkt på frågan, men menar att myndigheten varken ”godkänner” eller ”dömer ut” utan ställer funktionskrav. Arbetsmiljöverket anger inte heller hur riskerna ska elimineras. Det kan finnas flera olika sätt att eliminera risker.

Hon ger också en kort motivering till det Adam Reuterskiöld kallar centimeterkrav:

”När det gäller att hjälpa personer som inte klarar sig själva med bland annat förflyttningar, toalettbesök och annan omvårdnad, så behöver personalen utrymme för att kunna utföra sina uppgifter. Det kan handla om att vrida, huka eller böja sig ner. Således behöver personalens kroppar vid dessa rörelser plats för att arbeta i gynnsamma arbetsställningar.”

Arbetsmiljöverket har valt att inte svara på frågan om hur många kommuner som kan tvingas till de kostsamma investeringarna.

Staten den största kostnadsdrivaren

Vad slutnotan blir för Ekeröborna är svårt att sia om, bland annat för att prislappen för hyran till äldreboendet som ska ersätta Ekgården inte är fastställd, men också eftersom kommunen har valt att låta andra aktörer stå för uppförande och drift. Men kostsamt blir det.

Adam Reuterskiöld menar att Arbetsmiljöverket hade kunnat agera smidigare: Han hade till exempel som förslag att myndigheten skulle komma och inspektera en ombyggd lägenhet tidigt i processen. På det viset kunde Ekerö få tips och råd inför det fortsatta bygget, menade han. Men det gick inte för sig. Först när det nya äldreboendet var på plats kunde en inspektion göras.

Adam Reuterskiöld är tydlig med att det är staten som bär skulden till att kommunernas kostnadsmassa växer:

– För kommunerna är staten den största kostnadsdrivaren. Det instiftas nya lagar och regler och det kommer nya förordningar hela tiden, säger han.