ELKRISEN

Vattenfall: Då bygger vi ny kärnkraft – här är enda hindret

Vattenfall har siktet inställt på att bygga ny kärnkraft och väntar bara på att rätt riskdelningsmodell ska presenteras. ”Det är avgörande. Industrin kan inte betala hur mycket som helst för elen”, säger Desirée Comstedt, chef för Vattenfalls kärnkraftssatsning, i en stor intervju med TN.

När Desirée Comstedt, ansvarig för utvecklingen av ny kärnkraft på Vattenfall, nyligen presenterade resultaten av den förstudie om att bygga ny kärnkraft – som bolaget påbörjade för två år sedan – var intrycket att Vattenfall redan hade bestämt sig för att sätta spaden i marken.

– Vi har haft den här behovsbilden, att kärnkraften har en plats i ett framtida diversifierat elsystem, klar för oss rätt länge och ambitionen om att ha en första reaktor i drift under första halvan av 2030-talet kvarstår. Frågan har snarare varit hur vi ska kunna göra det på kommersiella grunder.

Vattenfalls förstudie visar att platsen på Väröhalvön bedöms vara lämplig för antingen 3-5 småskaliga reaktorer eller 1-2 storskaliga reaktorer. Bolaget har inte valt reaktorteknik än, men Desirée Comstedt konstaterar att en fördel med de så kallade småskaliga reaktorerna (SMR) är att investeringen inte behöver vara lika stor.

Fördelar med SMR-reaktorer

– Den kanske främsta fördelen med SMR-reaktorer är att investeringen inte behöver vara lika tung som med en traditionell stor reaktor. Det gör det lättare för ett kommersiellt bolag, som vi är, att investera i den tekniken. Det är också lättare att få andra investerare intresserade av att vara med.

– Förstudien har också visat att det inte kommer att vara möjligt att färdigställa de första småskaliga reaktorerna på rent kommersiella grunder utan vi behöver en riskdelningsmodell, fortsätter Desirée Comstedt.

Vattenfall inledde sin förstudie redan sommaren 2022 under den förra regeringen. Socialdemokraterna, som då regerat tillsammans med Miljöpartiet sedan 2014, hade inte intagit en särskild positiv attityd gentemot ny kärnkraft. I alla fall inte utåt.

Den dåvarande energiministern Khashayar Farmanbar uppgav till exempel i SVT:s Agenda i början av 2022 att kärnkraften ”inte är en hållbar väg framåt” i Sverige eftersom den tar lång tid att bygga och är relativt dyr i drift.

”Mitt mål är att Sverige ska få tillgång till mycket el, den ska komma på plats ganska snabbt och den ska vara billig” sa Khashayar Farmanbar, som då uppenbarligen talade om förnybar energi.

Samtidigt började Vattenfall få signaler från den dåvarande socialdemokratiska regeringen om att man gärna såg att Vattenfall undersökte möjligheten att bygga ny kärnkraft men att det skulle ske på kommersiella grunder.

Efter maktskiftet i september 2022 gav den nya regeringen omedelbart Vattenfall instruktioner om att börja planera för ny kärnkraft, som är en central del av Tidöavtalet.

”Vi ska återföra Sverige till den kärnkraftsvänliga energipolitik som historiskt gett oss Europas renaste och billigaste el”, sa energi- och näringsminister Ebba Busch.

Förstått varthän det barkat

Men Vattenfall verkar hela tiden ha förstått varthän det barkat. Redan kring 2010 undersökte man möjligheterna att tillsammans med den svenska basindustrin börja bygga Ringhals 5 och 6 för att ersätta Ringhals 1 och 2 som planerades att tas ur produktion på 2020-talet, vilket TN rapporterat om.

Men Vattenfalls planer på att ersätta Ringhals 1 och 2 pausades efter regeringsbildningen 2014 där Miljöpartiet och Socialdemokraterna gjorde upp om kärnkraften. Då hade Vattenfall redan lagt ned cirka 100 miljoner kronor på att förbereda för det projektet.

De båda regeringspartierna beslutade också om att skärpa säkerhetskraven och höjde kärnavfallsavgiften. Vattenfall drog slutsatsen att den nödvändiga politiska stabiliteten saknades för att gå vidare. Det var också svårt att avgöra om dåtidens låga elpriser skulle stiga.

”Det som skapar osäkerhet är inte bra. Och det här med att man ska ge sig på lönsamheten är inte heller bra – för då får vi mindre till investeringar”, uppgav Vattenfalls dåvarande vd Magnus Hall till Dagens Industri i en kommentar till uppgörelsen.

Vattenfall stängde Ringhals 1 den sista december 2020 och Ringhals 2 den sista december 2019, men inledde samtidigt ett samarbete om att bygga nya SMR-reaktorer med det estniska energibolaget Fermi Energia. 2021 investerade man 1 miljon euro och blev därmed delägare. Fermi Energia har nu fått klartecken för att gå vidare med att bygga Estlands första småskaliga reaktorer.

”Samarbetet med Fermi Energia handlar om att skaffa oss mer kunskap inom ett av många utvecklingsområden och Vattenfall ska dela med sig av sina erfarenheter från tidigare byggnation av kärnkraft”, uppgav Mats Ladeborn som då var chef för kärnkraften på Vattenfall.

Kunskaperna från projektet i Estland tillsammans med den avslutade förstudien lär komma väl till pass när Vattenfall nu fortsätter dialogen med olika leverantörer om utvärdering av reaktorteknik och leveransmodeller för SMR-reaktorer.

– Nu är nästa steg att vi ska bjuda in till ett lokalt samråd samtidigt som vi fortsätter dialogen med leverantörer och utvärderingen av reaktorteknik och leveransmodeller. Vi fortsätter även på andra sätt att förbereda ansökan enligt miljöbalken och kärntekniklagen liksom att säkra området genom att slutföra förvärv av fastigheter, säger Desirée Comstedt.

Riskdelning helt nödvändig

Även om Vattenfall agerar som att man snart ska böja bygga så är man helt på det klara med att staten måste vara med på noterna och dela på risken innan ett investeringsbeslut kan tas.

Tittar man på hur kärnkraftsprojekt finansieras i världen idag så finns det ett antal olika modeller. I Storbritannien används dels en modell där investeraren får en reglerad intäkt från elkonsumenterna under byggnationen. Den kallas för ”Regulated Asset Based” (RAB).

Den har tidigare använts i Storbritannien när stora vatten- och gasinfrastrukturprojekt finansierats och bygger på att konsumenterna är med från början och finansierar via skattsedeln.

”Det betyder att projektet genererar pengar redan under byggtiden och att ägarna inte måste vänta till det är avslutat för att börja få avkastning på sin investering. Det sänker risken och därmed kapitalkostnaderna, uppgav Tom Greatrex, vd för den brittiska branschorganisationen Nuclear Industry Association, till TN förra året.

Ytterligare en modell är de så kallade marginalkontrakten, eller ”contract for difference”, som ger investeraren ett fast pris på den el som produceras när projektet börjat leverera. Om marknadspriset på el faller under det överenskomna priset så står staten för mellanskillnaden, och om elpriset är högre, så betalar ägarna tillbaka den mellanskillnaden.

– Jag tycker att det kan vara rimligt med en kombination av de båda modellerna. Får investeraren ta för mycket risk under byggfasen så finns det en risk att det fasta priset i slutänden blir för högt för slutanvändarna, säger Desirée Comstedt.

Det finns också en politisk risk. Hur ser du på den?

– Kärnkraft är en väldigt politisk fråga i Sverige. Det inser vi, och det kan så klart inte en finansiell modell parera. Vi hoppas dock på en gemensam och långsiktig målbild på nationell nivå med ett så här pass stort projekt.

Det svenska näringslivet har nyligen i en debattartikel uppgett att det kan vara med och finansiera ny kärnkraft?

– Ja, vi har mycket kontakt med den svenska industrin och vet att de är villiga att vara med och investera. Det är väldigt positivt, men vi är inte riktigt där i den här processen. Samtidigt får man inte glömma att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Näringslivet måste kunna räkna med att den el man efterfrågar kommer på plats och vi måste känna oss säkra på att den efterfrågan faktiskt kommer att komma. Annars kommer vi att stå där med en alldeles för stor och olönsam elproduktion.

Men ni pratar inte om olika finansieringsmodeller?

– Nej, inte i det här läget, men ska vi prata finansieringsmodeller så handlar det om så kallade PPA:er där bolag köper el till ett förutbestämt pris.

– Vad som är viktigt att påpeka här är att industrin inte kommer att vara villig att betala vilket pris som helst för elen. Det måste vara konkurrenskraftigt, annars förlägger man sin produktion någon annanstans.

– Det är därför en riskdelningsmodell som får ned kostnaden för projektet är nödvändig, för annars kan vi inte erbjuda ett konkurrenskraftigt elpris.

Många menar att det vore bra om SMR:er kan komma på plats i direkt anslutning till olika industrier?

– Absolut, och vi ser att efterfrågan stiger i norra Sverige, men läget kanske är ännu mer akut på västkusten där vi ser en stor efterfrågan i hela petrokemiindustrin och när det handlar om att bygga ny kärnkraft, småskalig eller storskalig, så är det helt klart så att det kommer att vara lättare att bygga på de existerande sajterna.

Hur går arbetet? Stöter ni hela tiden på olika problem som måste lösas?

– Nej, det skulle jag inte säga, men detta är en stor kraftsamling och ett samarbete mellan olika parter där vi försöker driva på från vårt håll. Det är länge sedan vi byggde kärnkraft och de leverantörskedjorna och den kompetens som fanns då har flyttat någon annanstans eller gått in i andra branscher, så vi måste på det hela börja om.

– Nu har vi fått en kärnkraftsamordnare på plats och det är något som vi har efterfrågat länge. Det är en väldigt viktig roll i det arbete som ligger framför oss, som till exempel att verka som samordnande mellan myndigheter.

Sker det mycket internationellt samarbete?

– Inte så mycket just nu och det beror på att länder som tittar på kärnkraft befinner sig i ungefär samma fas. Man har sett vilket framtida behov som finns och analyserat hur det framtida behovet ska täckas. Det är fortfarande rätt tidigt i de olika faserna. Men när alla har kommit lite längre så tror jag att det finns goda möjligheter att samarbeta och uppnå de här inlärningskurvorna som är viktiga.

Vad hoppas du av Mats Dilléns pågående utredning om hur en riskdelningsmodell kan se ut?

– Jag hoppas att vi kan hitta en riskdelningsmodell som blir effektiv för att hantera de risker som vi ser i ett kärnkraftsprojekt och som också accepteras över partigränserna, så att de här projekten som vi som sagt ser som nödvändiga för det framtida elsystemet blir av.

Att det behövs en riskdelningsmodell och ett nationellt åtagande för att bygga ny kärnkraft återspeglas av att det är ett så pass långsiktigt projekt och åtagande. Att bygga nya reaktorer, driva dem och sedan riva dem och ta hand om avfallet kommer att ske under en tidsperiod om över 100 år. Det kräver en långsiktig modell och en nationell uppslutning kring projektet kärnkraft, konstaterar Desirée Comstedt.