ELKRISEN

De byggde kärnkraften i Sverige: ”Så kan vi göra det igen”

På 70-och 80-talet var de med och byggde upp kärnkraften i Sverige. Nu berättar de vad som krävs för att få fart på dagens processer. ”Kompetenser, förmågor och till och med kapital finns i långt större utsträckning än när vi genomförde en minst lika omfattande utbyggnad”, säger de samstämt till TN.

Gruppen som Tidningen Näringslivet varit i kontakt med omfattar Andreas Borsos, Göran Engberg, Bengt Ivung, Gunnar Karlsson, Arne Kjellberg, Nils-Olov Jonsson, Tord Sterner och Ove Wilder. Samtliga har erfarenheter från teknik- och projektledarpositioner inom nyckelföretaget Asea-Atom för kärnkraftsetableringarna under perioden 1970 till 1985 och därefter för underhåll och förnyelse. De träffas regelbundet för att diskutera framstegen i att säkra Sveriges elförsörjning. Talesmän för gruppen vid denna kontakt är Bengt Ivung, Nils-Olov Jonsson och Göran Engberg.

Gruppen har synpunkter rörande nybyggnad av kärnkraftsanläggningar i Sverige liksom de förberedelser som görs för att detta ska bli framgångsrikt.

– Vi vill kommentera dessa arbeten med utgångspunkt från de erfarenheter vi har, som sträcker sig mer än 50 år bakåt i tiden vilket innebär att vi deltagit i den utbyggnad som skedde från 1970–1985 då sammanlagt tolv block driftsattes i Sverige. Vårt deltagande omfattade främst de nio enheter som levererades av dåvarande Asea-Atom till svenska brukare och de två som samtidigt levererades till finska TVO. Samtliga levererades i allt väsentligt inom tids- och kostnadsramar, framhåller Nils-Olov Jonsson.

Exempelvis tog det bara 50 månader mellan första gjutning till nukleär driftsättning av Oskarshamn 3.

– Den första i Sverige och den första till Finland levererades nyckelfärdiga i fastprisavtal. Våra erfarenheter sträcker sig därtill flera decennier efter slutförandet av de angivna anläggningarna, bland annat i form av fortsatt anläggningsutveckling och framtagning av offerter till fortsatta utbyggnaden i Finland, framhåller Göran Engberg.

Två nya enheter till 2035 och 10 till 2045

Detta exemplifierar den utmaning som skissartat angivits för att vi ska klara en total elproduktion 2045 av 300 TWh/år, menar de.

I dag producerar Sverige omkring 140 TWh/år för egen konsumtion och därtill omkring 30 TWh/år för export. Kärnkraftsutbyggnaden 1970–1985 tillförde 65 TWh/år (mer efter de effekthöjningar som följde ganska snabbt efter start), påpekar Göran Engberg.

– Vi tillförde således i snitt cirka 5 TWh/år varje år under de 13 år verken togs i drift och i genomsnitt omkring 10 TWh/år under de fem mest intensiva utbyggnadsåren. Då är de två enheterna i Finland är inte medräknade. Samtidigt byggde vi upp en inhemsk leverantörsförmåga som klarade att leverera huvudparten av anläggningarnas byggnader och utrustning inklusive samtliga ångturbiner utom de två till Ringhals 1, härdens bränsle till samtliga enheter från Asea-Atom samt de svårtillverkade reaktortankarna till alla enheter utom Oskarshamn 1 och Ringhals 1, säger Bengt Ivung.

– Principerna för hanteringen av det använda bränslet lades fast inklusive slutförvaringen (KBS-3). Den centrala bergsförlagda mellanlagringen (Clab) av använt bränsle i Simpevarp byggdes färdigt till 1985 och lagringen av radioaktivt avfall i den bergförlagda anläggningen utanför Forsmark projekterades för att slutföras senare, förklarar Nils-Olov Jonsson.

”Naturligtvis klarar vi det”

Detta är viktigt att nämna, menar de.

– Vi förvånas över den defaitistiska inställningen till den egna förmågan vi ser i ett läge där kompetenser, förmågor och till och med kapital finns i långt större utsträckning än när vi tidigare genomförde en minst lika omfattande utbyggnad som den vi nu står inför. Våra slutsatser är att naturligtvis klarar vi den ansatta uppgiften. Dock förutsätter det att vi vidtar ett antal åtgärder, fortsätter han.

Målen för elsystemet och strategierna för att förverkliga dem behöver bli fastlagda, anser Nils-Olov Jonsson.

En fördubbling av elproduktionsförmågan som nämndes ovan kan till och med vara en underskattning, menar de. Detta kan bara åstadkommas av en mångfald av anläggningar i samverkan. Därför blir det synnerligen viktigt att lägga fast mål för hur elsystemet ska utformas. Såväl för produktion som distribution, det vill säga elnät. Samtidigt som åtgärder för sparande och styrning av konsumtion är nödvändiga. Dessa mål är i den mån de alls finns helt bristfälliga, förklarar han.

– Trots detta presenterades i februari 2022 en elektrifieringsstrategi. Vi tar inte upp dess enskilda styrkor och svagheter, däremot förvånas vi över att den inte kan relateras till väl uttryckta mål. Vi som läst vår Alice i Underlandet finner det underligt att man kan börja detaljera vägen framåt utan att ha lagt fast målen.

Otillräckliga mål

Det duger inte att säga att målet är 300 TWh/år, 10 nya stora kärnkraftverk, vindkraftverk på land och till havs samt solceller. Man bygger inte ett elsystem på så lös grund, menar de.

– Vi ser andras ansträngningar att beskriva elsystemet också, exempelvis Svenska kraftnäts. Vår slutsats är fortfarande att målen för elsystemet är otillräckligt angivna. Bristerna i målbeskrivningarna leder till att det är svårt att hitta framgångsrika strategier att få ett elsystem som tillgodoser våra behov 2045-2050 och kanske framförallt att nå rimligt gemensam syn på hur det verkligen ska gå till, menar Göran Engberg.

– Bristerna gör det även svårt att avgränsa vad det är för typ av kärnkraftverk vi behöver. I dag diskuteras stora och små som använder samma grundprinciper som de vi har i drift. Det kan mycket väl vara så att andra typer (exempelvis högtemperaturreaktorer, mikroreaktorer, reaktorer med andra bränslen och kylmedier) kan bli aktuella inom tidsrymden 2050. Om vi inte har målen klara för oss, vet vi inte. Vi kan bara snegla på hur andra bedömer behoven och möjligheterna, fyller Bengt Ivung i.

Förstår inte vad som hindrar

De förstår inte vad som hindrar regeringen från att bli tydlig i sin beskrivning av mål och strategier.

– Information finns i överflöd liksom goda exempel från omvärlden hur mål och strategier kan utformas för att få genomslag och den underbyggnad i författningar som onekligen behövs. Fördelen med tydlighet gör också att mål och strategier kan föreläggas riksdagen för beslut och därmed få en stabilitet som är högst nödvändig.

– Industriföretag som behöver mycket el behöver stiga fram och förklara bättre vad, när och hur. Ni har gjort det tidigare, exempelvis via Industrikraft AB (IKAB) för cirka tio år sedan, numera avvecklat. För en kort tid sedan larmade några av er via den så kallade Antwerpendeklarationen om de svårigheter ni ser när energiintensiv industri drabbas av pålagor för klimatrelaterade åtgärder. Konkurrenskraften hotas av detaljregleringar och kostnader till följd av höga energipriser.

Helt avgörande

En tillförlitlig och billig energiförsörjning är helt avgörande för att vi ska kunna vara konkurrenskraftiga och storskaligt producera framtidens produkter, konstaterade Ulf Larsson, vd på skogskoncernen SCA i Tidningen Näringslivet den 24 april.

– Omställningen av järn- och stålindustrin är nödvändig inom 2050 och kräver stora mängder elkraft. H2 Green Steel är redan i full fart, SSAB planerar nytt stålverk i Luleå och LKAB prövar sig fram men verkar ha svårt att hitta greppet över de mycket stora elmängder som behövs för fossilfritt järn.

Det är industrins elbehov som är den större delen av elbehovsökningen fram till 2050. Det är av dessa anledningar som det är rimligt att begära att industrirepresentanter samordnat beskriver sina framtida behov och de kvaliteter i elförsörjningen de efterfrågar, menar Göran Engberg.

– Producenter och konsumenter behöver få sina planeringar att rimligt sammanfalla, annars producerar vi för mycket eller för lite. Eftersom de stora producenterna är rimligt få hänger det mycket på att de stora konsumenterna som är fler, samordnar sig i denna iteration. Vi tar för givet att ni har eller hittar sådana samverkansformer som därtill behöver inkludera Svenska kraftnät, som har regelmässiga genomgångar med elkrävande industri – med för omgivningen svårtydbara resultat.

– Även här är resultaten av planeringar viktiga för vad man bygger, när och var. Ta exemplet elförsörjningen av SSAB i Oxelösund som tog en del tid att ordna. I dag skulle man kunnat överväga en SMR i Marviken och en kabel över viken till Oxelösund. Det kunde stått klart på nästan samma tid som SSAB fick el via nätet.

Värmeproduktion – nästa kris

Värmeproduktionen blir nästa kris och de som redan drabbats av detta är Centraleuropas länder och Storbritannien, menar Göran Engberg.

– Med de regelverk som finns och som kommer, blir det även svårt att i Sverige elda biomassa och avfall. Hur gör vi då med våra fjärrvärmeverk? I Finland har man sedan en tid studerat möjligheterna att använda kärnvärmeverk och till och med startat utveckling av ett enkelt sådant. Vi frågar oss var de svenska värmeproducenterna står?

Det är svårt att se skälen till att Strålsäkerhetsmyndigheten genomför en total granskning av en anläggning som redan granskats av en eller flera välrenommerade utländska myndigheter, menar Nils-Olov Jonsson.

– Den som ansöker om tillstånd vet vilka skillnader som finns mellan krav som ställts vid redan genomförd granskning och de som de själva tillämpat, varav Strålsäkerhetsmyndighetens krav är en delmängd. Man kan kräva att de redovisar detta och att fokus läggs på det som särskiljer de svenska kraven. Detta har även belysts i en tidigare TN-artikel. Vi inser att granskningen är en del av kunskapsuppbyggnaden för en ny anläggning, men det finns enklare och effektivare metoder att anordna detta. Ett sådant förfarande skulle dessutom tydliggöra likheter och skillnader i kravställandet för allas förkovran.

– Vi har svårt att se hur det nationella intresset beaktas vid tillståndsgivningen. Detta gäller även regeringens beslut enligt Miljöbalken och Kärntekniklagen. Av alla tillståndsbeslut är dessa de som är mest befriade från granskningsbara kriterier – särskilt tillåtlighetsbeslutet enligt Miljöbalken, säger Nils-Olov Jonsson.

Detta avspeglas även i Mark- och Miljödomstolarnas hantering av tillståndsärenden där frågor vidareförs till regeringen i avsaknad av riktlinjer för hur nationella intressen ska beaktas. Hanteringen blir inte bättre av att vi har fem Mark- och Miljödomstolar och en Miljööverdomstol. Internationellt finns exempel där nationella riktlinjer framgår av planer som fastlagts av regering och parlament för att därefter bli vägledande för myndigheter, menar han.

– I en del fall finns till och med en för landet gemensam myndighet för prövningen av för landet viktiga projekt och som därtill har tydliga krav ställda på sin hantering av tillståndsärenden, avseende tidsåtgång och redovisning till intressenter. Vi har svårt att se varför inte något liknande kan användas i Sverige givet de problem vi har med förutsebarheten i tillståndsärenden, säger Nils-Olov Jonsson.

Behöver planera för nya förläggningsplatser

De förläggningsplatser för kärnkraft vi har ligger vid kusten och där bör stora anläggningar byggas. Att bygga små anläggningar där är långsiktigt fel vilket torde vara ganska lätt att demonstrera när de nationella intressena beaktas, menar Bengt Ivung.

– Förläggningsplatsen Simpevarp blockeras dessutom av en dominant ägare som inte avser bygga nya kärnkraftsanläggningar. Denne ägare bör uppmanas att avyttra förläggningsplatsen till intressent som avser pröva nybyggnation, konstaterar han.

De vill se att regeringen initierar en identifiering av lämpliga nya förläggningsplatser för såväl stora som små anläggningar. Detta kan antingen ske via myndighet eller genom att begära förslag från Vattenfall och Fortum som i praktiken är de som i närtid kan uppbringa erforderlig kompetens och samtidigt har nytta av resultaten. Dessa förläggningsplatser bör sedan genomgå viss förprövning av deras lämplighet innan de anges som lämpliga för användning. Även här finns internationella erfarenheter att tillgå.

Läxar upp Vattenfall

Vi behöver lära oss att värdera långsiktiga investeringar, anser Göran Engberg.

– Vi har svårt att se att ägare till ny kärnkraft kommer till en slutsats att den el som skulle genereras av 10-12 nya stora (GW) block innan 2045 verkligen skulle bli svårsåld. Vi noterar att fokus ligger på risker och landar i frågan hur finansiering kan åstadkommas för att reducera riskerna. I praktiken är det i västvärlden i dag etableringsriskerna som dominerar. Finansieringsmodeller reducerar inte dessa risker. De kan på sin höjd fördela om konsekvenserna av riskutfallet. Vi får intrycket att ni försöker reducera risker med fel metoder samtidigt som vi saknar uttalanden från er hur ni kan få stöd i att nyttja möjligheter som finns, säger han och fortsätter:

– Vi får uppfattningen att nya anläggningar värderas kortsiktigt trots att brukstiden säkert sträcker sig 60 år framåt. Det förefaller oss som man underskattar tillgångstillväxten under brukstiden och konsekvenser av att avstå investeringen. Några förefaller därtill göra en olämplig ansats gällande kostnaden för tillgång till kapital. Detta gäller såväl med utgångspunkt från investeringens art som för efterfrågade ”skyddsmekanismer”. Vi har förstått att blivande ägare anser att stora anläggningar lämnar olämpligt stort hål i kassan. Varför bygger man då inte i samverkan? Man äger ju redan verk tillsammans. Om man bygger flera delar man på nybörjarrisken och kan fördela om ägandet när anläggningarna är klara – om man vill. Det förfarandet är inte nytt till sina principer – eller hur Vattenfall?

Saknar ett aktivt deltagande

Vi saknar ett aktivt deltagande av finansiärer i beredningsarbetet för ett utbyggt elsystem, menar Göran Engberg. Det är svårt att se hur man bereder sig för att bidra till den samhällsviktiga utbyggnaden och omvandlingen av elsystemet. Man väntar säkert in resultat från pågående utredning, men gruppen efterlyser likafullt information om hur man förbereder sig avseende samverkan för att skapa finansiell styrka och kompetenser som kan vara unika för investeringsområdet.

– Vi tar för givet att kommunikationskanaler är etablerade med möjliga ägare av nya anläggningar och att detta kommer att belysas i den pågående finansieringsutredningens resultat. Vi noterar samtidigt att modeller för finansiering kan komma att skilja sig väsentligt beroende på vem som investerar när och i vad. Det är skillnad mellan att bygga en mycket liten reaktor (50 – 100 MW) för femte gången och en stor (över 1000 MW) för första gången – även finansiellt, säger Göran Engberg.

Använd inhemska leverantörer

Industrin behöver bereda sig på att delta i investeringarna. De stora investeringar vi står inför möjliggörs bäst med ett stort inslag av inhemska leverantörer, anser gruppen.

– Vi ser exempel på hur industrier tar dessa tillfällen i akt och bygger upp sin förmåga i Kanada, Storbritannien och Polen för att nämna exempel. Vi noterar att det finns uttalat intresse även i Sverige, men samtidigt en avvaktan på att ”någon annan” ska ta initiativ. Vi frågor oss vem då, om inte ni själva?, säger Göran Engberg.

– Vi drar slutsatsen att det behövs åtgärder framför allt för att tydliggöra målen med elsystemet och de strategier som bör tillämpas för att nå dessa mål.

Genom jämförelser med tidigare liknande utbyggnad finner vi att det borde vara enklare att åstadkomma den nu ansatta utbyggnaden eftersom såväl resurser som kompetenser är bättre än de var då, menar gruppen.

– Det kvarvarande problemet anser vi ligger i en bristande beslutsförmåga. Beslut tas mot kriterier för hur krav och önskemål är uppfyllda. Vi har svårt att avgränsa antalet intressenter i stort sett i varje fråga och få dessa intressenter att samverka under anvisad eller överenskommen ledning. Denna oförmåga har lett till att framför allt mängden önskemål växt drastiskt utan att kriterier för när de är uppfyllda klargjorts eller möjligheter att visa på kompenserande faktorer blivit tillgängliga. Det återstår alltid en fråga eller aspekt att belysa ytterligare innan beslut tas. Vi drabbas av mångfaldens kaos i stället för att se vägledningen med variationsinsikt och därmed kunna ta beslut.

Konsekvensen blir otydliga mål och därav följande otydliga eller i tiden variabla strategier att nå dessa mål, menar Göran Engberg. Gruppens slutsats är att det då inte är så märkligt att beslutsförmågan brister till förfång för framdrift och möjligheter att ”sätta spaden i marken”.

– Våra erfarenheter från mer än 50 års verksamhet inom branschen säger oss att detta går att råda bot på – dock även detta med krav på beslut och beslutsförmåga. Vi har gjort det förut och vi kan göra det igen.