KLIMATOMSTÄLLNINGEN
Nödropet: Nya EU-kravet hotar svensk basnäring – ”Genuint oroliga”
Klimatkraven på jordbruket hårdnar trots att tekniken för att minska de biogena utsläppen ännu inte finns. Nu varnar branschen för att en hel industri kan slås ut, med tiotusentals förlorade jobb som följd. ”Vi är väldigt rädda för att vi får en klimatpolitik som är konkurrens- och produktionshämmande”, säger Alarik Sandrup på Lantmännen till TN.
I diskussionen om klimatomställningen har fokus inte sällan hamnat på transport- och energisektorn, där det ofta finns tydliga vägar framåt för att minska utsläppen. Men i andra sektorer – som jordbruket – har det hittills varit lite glesare med politiska initiativ och konkret lagstiftning.
AI-sammanfattning
Klimatkraven på jordbruket ökar, trots att tekniken för att minska biogena utsläpp från djur och mark ännu inte finns, vilket skapar oro i branschen för dess framtid och påverkan på jobben.
Jordbrukets utsläpp består främst av metan och lustgas, som är mycket mer potenta växthusgaser än koldioxid. Tekniken för att hantera dessa utsläpp är ännu inte utvecklad, och forskningsinsatser behövs.
Nuvarande politiska åtgärder och lagstiftning är otillräckliga, vilket gör att jordbrukets omställning till att minska utsläppen sannolikt kommer att ta längre tid än andra sektorer, med realistiska mål snarare för 2040-2050 än 2030.
Lantmännen efterlyser långsiktiga investeringar i forskning och innovation för att kunna hantera klimatkraven utan att hämma produktionen och konkurrenskraften i jordbrukssektorn.
Det menar Alarik Sandrup, som är näringspolitisk chef inom Lantmännen. En koncern som är indelad i de tre huvudområdena livsmedel, lantbruk och bioenergi.
– I klimatpolitiken både globalt, i EU och i Sverige så har man väl tagit de lägst hängande frukterna först. Och de är kanske inte jättelågt hängande men det är ändå relativt enkelt att elektrifiera transporter och att försöka få bort fossil energi och ersätta det med fossilfri energi som bioenergi, vindkraft och kärnkraft, säger Alarik Sandrup till TN.
Sverige fick en koldioxidskatt på energi redan 1991, men fortfarande finns det inga styrmedel i form av rena klimatskatter på jordbruk. De insatser som gjorts för klimatet inom jordbruket och livsmedelsproduktionen har hittills skett främst genom att företagen själva har presenterat olika klimatvänliga alternativ. Men det har handlat om insatser i begränsad skala och de politiska åtgärderna har än så länge lyst med sin frånvaro, menar Alarik Sandrup.
– Så man har inte kommit jättelångt med omställningen via lagstiftning i vår bransch. Tittar man på siffrorna så ligger jordbrukets utsläpp i Sverige på en konstant nivå på cirka sju miljoner ton koldioxidekvivalenter per år.
”Det är ju ganska svårt för människan att styra och påverka biologiska processer i ett djur eller en halvmeter under markytan. Så därför är de utmaningarna mycket större.”
Och även om inga exakta mål har presenterats ännu så tyder rörelser i både EU och Sverige på att jordbruket framöver kommer att få ett tuffare utsläppsbeting att leva upp till. Något som kan visa sig bli lättare sagt än gjort.
När det gäller transporterna och maskinerna i jordbruket är det samma insatser som behövs som när det gäller fossila drivmedel i transportsektorn. Då handlar det enkelt uttryckt om att byta ut fossila drivmedel till biodrivmedel och att försöka elektrifiera. Problemet är bara att när det handlar om livsmedelsproduktion och jordbruk så står transporterna för en väldigt begränsad del av de totala utsläppen. De stora andelarna är de biogena utsläppen från djuren, framför allt korna som släpper ut metan från sin matsmältning, och från åkermarken där det främst handlar om lustgas som bildas nere i marken, förklarar Alarik Sandrup.
300 gånger mer potent än koldioxid
Och de biogena utsläppen orsakar utsläpp som är på en helt annan nivå än koldioxidutsläppen från transportsektorn.
– Metan är 28 gånger mer potent än koldioxid och lustgas är ungefär 300 gånger mer potent. Det innebär att ett kilo lustgas påverkar klimatet 300 gånger mer än ett kilo koldioxid.
– Och de här processerna kallas biogena eftersom de är biologiska. Det är ju ganska svårt för människan att styra och påverka biologiska processer i ett djur eller en halvmeter under markytan. Så därför är de utmaningarna mycket större.
Enligt Alarik Sandrup saknas i dag beprövade kommersiella möjligheter att göra något åt de biogena utsläppen. Därför menar han att det börjar bli minst sagt bråttom för politiken att agera, och framför allt att agera på rätt sätt.
– Om vi ska lyckas med omställningen är steg ett att öka anslagen till forskning och innovation så att vi får fram praktiskt tillämpbara och kostnadseffektiva åtgärder för att minska de biogena utsläppen.
”Inte realistiskt” med 2030 som mål
Årtalet 2030 brukar nämnas som en viktig milstolpe för att EU ska lyckas nå de uppsatta klimatmålen i ”Fit for 55”-paketet. Att lyckas minska utsläppen i jordbruket till 2030 är dock inte realistiskt, tror Alarik Sandrup.
– För jordbruket blir det snarare 2040 eller 2050. Det är de tidsperspektiven vi måste ha, för fram till 2030 så kommer huvudinsatsen att vara att ta fram metoder och testa dem och först en bit in på 30-talet eller 40-talet så kan vi börja tillämpa nya kostnadseffektiva metoder och därigenom få ner utsläppen. Så det rör sig om helt andra tidsperspektiv än för de fossila utsläppen i energisektorn eller transportsektorn.
Blir det inte svårt att lyckas med EU:s kommande beting på jordbruket med tanke på att processerna för att minska utsläppen inte riktigt finns?
– Jo, det blir jättesvårt. Och vi är oroliga för ogenomtänkta beslut, för samtidigt som vi behöver minska utsläppen ser vi att vi ska öka livsmedelsproduktionen i Sverige. Det finns en enorm potential och det kommer att finnas ett stort behov av mer livsmedel.
”Inte läge för kortsiktiga politiska åtgärder”
Enligt Alarik Sandrup har Sveriges internationella handel med jordbruksprodukter och livsmedel ett underskott på 70 miljarder kronor. Om branschen lyckades öka sin produktion skulle det kunna innebära både en bättre handelsbalans med ökad export och en bättre beredskap i Sverige i händelse av kris, eftersom vi då skulle ha större produktion på hemmaplan och därmed ett minskat beroende av import från andra länder.
– Så klimatarbetet måste gå hand i hand med en grön tillväxt. Och det är lätt att det blir klyschor, så säger ju alla. Men i det här fallet behöver politiken verkligen vara intellektuellt hederlig och tänka efter ordentligt hur det här ska gå till så att det inte bara blir tomma ord och åtgärder som leder klimatarbetet och livsmedelsproduktionen i fel riktning.
– Här är det inte läge för några yviga och kortsiktiga politiska åtgärder som inte är genomtänkta, utan det här handlar om naturvetenskap och ekonomi och det är inte alltid politiken är bäst på de grenarna.
Ser du en risk för att det blir yviga politiska budskap?
– Ja, vi är väldigt rädda för att vi får en klimatpolitik i Sverige riktad mot det svenska jordbruket som kommer att vara konkurrens- och produktionshämmande. Det finns en jättestor risk för det, för i EU:s kommande krav på jordbruket är det inte osannolikt att det blir ett stort beting som Sverige kommer att få ta.
Även om EU ännu inte har presenterat något exakt utsläppsmål för just jordbruket – något som enligt Alarik Sandrup väntas ske först i höst – så innebär EU:s nuvarande regelverk i praktiken att jordbruket redan har ganska tuffa krav att leva upp till.
Får täcka upp för transportsektorn
Enkelt förklarat är EU:s klimatregelverk uppdelat i olika sektorer som har olika krav på sig att minska utsläppen. Transporterna och jordbruket ingår i samma sektor, Effort Sharing Regulation (ESR). Alarik Sandrup ser en risk för att jordbruket i Sverige kommer att få tuffare krav på sig eftersom transportsektorns utsläpp ökat rejält sedan regeringen valde att kraftigt minska reduktionsplikten.
– Då är det någon annan i den här sektorn som ska se till att målen nås och då är det egentligen bara jordbrukssektorn som har de volymer som krävs.
– Så vi är genuint oroliga för att vi får ett jättetufft beting på jordbruket på grund av den sänkta reduktionsplikten. Det blir tufft att klara det och det här är tvingande EU-lagstiftning, inte någon allmän rekommendation från EU. Det är inte fritt valt arbete utan det blir mångmiljardbelopp i böter om man som medlemsstat inte sköter det här.
”Det är klart att lägger man på ett klimatregelverk som kommer att driva och öka kostnaderna för att producera mat i Sverige så kommer konsumenterna att reagera på det och köpa mer billig importerad mat, det är ganska enkelt att förstå.”
I slutet av augusti meddelade regeringen att reduktionsplikten kommer att höjas igen och att man därmed räknar med att Sverige kommer att nå åtagandet inom ESR till och med 2030. Flera experter, bland andra regeringens egen klimatutredare John Hassler, menar dock att åtgärden inte kommer att ha önskad effekt. Även Alarik Sandrup gör bedömningen att det blir svårt för Sverige att klara ESR-målen, även om regeringen genomför sin höjning av reduktionsplikten.
Lantmännen oroas dessutom över att tuffare klimatkrav ska leda till att höjda priser för slutkonsumenterna.
– Vi är väldigt oroliga för att vi får ett högre kostnadsläge, och det är redan relativt högt eftersom vi har särregler och tuffare regler för jordbruket i Sverige. Det är det som är det främsta skälet till att vi har ett så stort handelsunderskott, att det är billigare att importera från andra länder. Och det är klart att lägger man då på ett klimatregelverk som kommer att driva och öka kostnaderna för att producera mat i Sverige så kommer konsumenterna att reagera på det och köpa mer billig importerad mat, det är ganska enkelt att förstå.
Jordbruket och livsmedelsindustrin utgör tillsammans en av Sveriges största basnäringar, men får enligt Alarik Sandrup inte den uppmärksamhet som den förtjänar.
– Vi omsätter omkring 300 miljarder kronor och sysselsätter nära 100 000 personer, jag tror att det gör livsmedelsbranschen till den tredje eller fjärde största industrisektorn i Sverige. Men så identifierar vi oss inte och vi är inte positionerade på det sättet i samhällsdebatten. Utan det här är något som politiken under många år har negligerat och struntat i eftersom det finns mat i affärerna och vi kan importera billigare från andra länder. Men nu är det dags att tänka om och verkligen inse hur viktig den här branschen är för sysselsättning, handelsutbyte, ekonomisk omsättning och bidrag till BNP. Och inte minst beredskapen.
Har politiken aviserat någon satsning på den typen av forskning och innovation som du efterfrågar?
– Nej, det har den ännu inte gjort. Utan det vi ser fram emot nu är tre stora händelser i höst som jag skulle säga verkligen kommer att vara avgörande vad gäller utvecklingen på sikt.
Den första av de tre stora händelserna är att regeringen ska presentera en uppdaterad livsmedelsstrategi.
– Vi har en livsmedelsstrategi från 2017 men den har inte levererat speciellt mycket, utan den blev för mycket av en hyllvärmare med förvisso fina skrivningar och intentioner. Men man måste ju sätta upp kvantitativa mål om vad man vill uppnå, det fungerar inte med allmänna visioner om att landsbygden ska blomstra och så vidare. Och sen måste man föra till resurser.
Krävs forskning om biogena utsläpp
Utöver en ny livsmedelsstrategi ska regeringen i höst lägga fram en forsknings- och innovationsproposition. Alarik Sandrup hoppas att den kommer att innehålla en långsiktig struktur för forskning inom livsmedel och jordbruk med säkerställd kompetens såväl som tillräckliga finansiella medel.
– Under lång tid har det politiska systemet varit inriktat på forskning som utgår från att jordbruket bara är ett stort miljöproblem. Man har i hög grad forskat på hur vi ska lösa miljöproblemen som bönderna orsakar när de producerar vår mat. Och där gäller det att ha mycket mer forskning som syftar till att öka produktionen samt produktiviteten och givetvis göra det på ett miljö- och klimatsmart sätt. Och då handlar det bland annat om de biogena utsläppen från skog och mark. Hur löser vi dem så att vi både kan öka produktionen och minska utsläppen. Och det går att göra, men det kommer att kräva utveckling och ett långsiktigt och systematiskt arbete.
Investeringar i miljardklassen
Den tredje avgörande händelsen som Lantmännen ser fram emot är att regeringen i höst ska presentera ett försvarspolitiskt beslut.
– Hur gör vi med den civila beredskapen och hur gör vi med livsmedelsberedskapen? Det behöver tas beslut. I dag har vi noll livsmedelsberedskap i det här landet, det finns inga lager, det finns ingen produktionskapacitet vid livsmedelsindustrierna utöver det jätteslimmade som vi har nu. Med den internationella konkurrensen kan man som företag inte sitta på lager i onödan, det kostar pengar.
Hur stora investeringar ser du att politiken kommer att behöva göra för att stärka jordbruket?
– Det är flera miljarder, på längre sikt troligen tiotals miljarder för att klara klimatomställningen samtidigt som produktionen ska öka. Det är förstås stora belopp men å andra sidan har man inte gjort några större satsningar på ganska många år. Andra länder för till pengar till sitt jordbruk så vi har en sämre konkurrenssits på det sättet också.
Alarik Sandrup pekar ut Nederländerna, Danmark och Irland som exempel på europeiska länder som är framgångsrika inom livsmedelsproduktion och -export. Enligt honom har livsmedelsproduktionen i de länderna en helt annan status än vad som är fallet i Sverige.
– De ser på den som en viktig basnäring. Och det är det vi också måste göra, vi måste se på livsmedelssektorn inklusive jordbruket på samma sätt som vi ser på skogsbranschen, fordonsbranschen eller gruvnäringen.
Säger nej till tullar
Lantmännen, med en omsättning på över 70 miljarder kronor per år, finns i 20 länder på flera kontinenter och ungefär hälften av personalen finns utanför Sverige. Alarik Sandrup beskriver koncernen som ”väldigt internationell” och understryker att han helt och hållet är för frihandel, men att han tycker att den ska ske på likvärdiga villkor.
– När vi pratar om det här så får många för sig att vi är ute efter tullar eller andra handelsbegränsande regler, men det är vi inte alls. Utan det handlar om att skapa bra förutsättningar för det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin. Det betyder inte att man inför livsmedelstullar, det är inte alls det vi är ute efter. Vår koncern skulle inte fungera då för vi är helt beroende av att vi kan bedriva internationell handel.
”Man måste se detta som en stor svensk basindustri och inte tänka att det bara är några lantbrukare ute på landet som kör traktor och mjölkar kor – och att det får bli som det blir.”
Det är inte heller subventioner eller inkomststöd han efterfrågar, utan investeringar i forskningen och klimatomställningen. Samt att jordbruket lyfts på den agendan och att den får en självklar roll i politiken oavsett om det handlar om miljö och klimat, ekonomi, försvar eller näringspolitiken i stort.
– Det kan inte bara vara landsbygdsministern i regeringen som håller på med de här frågorna, utan många fler ministrar och departement behöver engageras. Man måste se detta som en stor svensk basindustri och inte tänka att det bara är några lantbrukare ute på landet som kör traktor och mjölkar kor – och att det får bli som det blir. Attityden och kulturen i det politiska systemet inklusive myndigheterna är jätteviktig, säger Alarik Sandrup, och avslutar:
– Politikerna är just nu i en process där de kan ta flera avgörande beslut. De kan inte säga att vi måste avvakta, utan det är nu i höst som de tar aktiva beslut om vad de vill med klimatomställningen, beredskapen, svensk livsmedelsproduktion och hela den här basnäringen.
TN har sökt klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).
EU:s klimatmål och ESR (Effort Sharing Regulation)
EU:s klimatmål är uppdelade i tre delar: utsläppshandeln (EU ETS), den icke-handlade sektorn (ESR) och utsläpp och upptag från skog och mark (LULUCF) där Sverige har specifika åtaganden under ESR och LULUCF.
Jordbruket ingår tillsammans med en handfull andra sektorer i ESR, som till 2030 har krav på sig att minska utsläppen med 40 procent jämfört med 2005. Målet har fördelats mellan medlemsländerna baserat på ländernas BNP/capita-nivå och ligger i ett spann mellan en minskning om 10–50 procent där Sverige tillsammans med Finland, Danmark, Luxemburg och Tyskland har fått det högsta betinget på 50 procent.
Källa: Naturvårdsverket