DEN SVENSKA MODELLEN

LO-toppen: Därför tror jag inte på en helt fri arbetsmarknad

LO:s nya avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä är alltid redo för konflikt, men ser inget egenvärde i konflikten. Däremot menar han att samarbetet med arbetsgivarna är ett ”livsviktigt tvångsäktenskap”. I en längre intervju med TN förklarar han varför han vill återinföra arbetsmarknadsprövningar och varför det är bra att han och hans nya chef inte alltid är överens.

Han är ingen duvunge, Veli-Pekka Säikkälä. Efter 28 år på IF Metall, varav 16 som avtalssekreterare, har han med sig lång erfarenhet in i sin nya befattning – som LO:s avtalssekreterare.

Hans viktigaste uppdrag, enligt honom själv, är att hålla ihop LO. En uppgift som inte är så lätt. Genom åren har LO inte alltid kunnat samordna sig inför en avtalsrörelse. Faktum är att inför de två senaste gångerna har det inte gått.

Hur kommer det att gå den här gången?

− Ja, man vet ju aldrig. Vi försöker se till att det blir en samordning, men vi får se om det lyckas, säger han till TN.

Samordningen inför avtalsrörelsen börjar med ett så kallat representationskap i slutet av oktober. Efter det ska alla 13 förbund hem och fundera över om det kan ställa sig bakom förslagen till krav. Någon gång i månadsskiftet november-december vet vi om LO är samordnat inför Avtal -25.

”Jag tycker inte om när lagstiftaren kommer och tycker att vi ska göra något.”

Veli-Pekka Säikkälä påtalar att till skillnad från förra avtalsrörelsen för två år sedan har vi inte längre en skenande inflation. Däremot är Sverige fortsatt inne i en lågkonjunktur. Något som även Industriarbetsgivarnas chefsekonom Kerstin Hallsten beskrev i en intervju med Svenska Dagbladet nyligen. Hon konstaterade där att återhämtningen för industrin går trögt.

Det håller inte LO:s nya avtalssekreterare med om.

− Vi kan se att industrin går bra och har betalningsförmåga, säger han och fortsätter:

− Jag är väl medveten om att det kan växla väldigt fort och att saker och ting kan ställas åt sidan. Men som jag ser det nu så har vi inte det besvärliga läge som vi hade efter finanskrisen.

Industriarbetsgivarna och Teknikföretagen skulle inte instämma om de hörde dig säga det.

− Nej, men det har de aldrig gjort.

Vill se en låglönesatsning

Veli-Pekka Säikkälä menar att den avtalsrörelse som nu inleds är viktig. Inte minst för dem som har låga löner, som han poängterar har ”lidit värst av inflationen”.

– Det innebär att vi kommer att komma med någon typ av låglönesatsning. Det bara är så. Det kommer att finnas med, säger han.

– Vi kommer inte att jaga inflationen. Vi utgår från att Riksbanken har ett inflationsmål och så tittar vi på produktiviteten. Att inflationen svänger upp och ner ska inte spela någon roll för våra lönekrav.

Det senaste året har frågan om arbetstidsförkortning blivit alltmer aktuell på många håll. I början av sommaren pågick en konflikt mellan Vårdförbundet och SKR, där facket krävde – och fick – kortare arbetstid. Från Socialdemokratiskt håll har en arbetsgrupp ledd av Annika Strandhäll föreslagit en förändring av heltidsmåttet från 40 till 35 timmar. Och under LO:s kongress i maj i år gjordes ett uttalande som sa att ”LO-kongressen beslutat att kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”.

− Vi ska titta på frågan, vi ska ta ett initiativ och vi ska förhandla om den. Och vi ska förkorta arbetstiden, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Hur hårt ska ni driva frågan?

− Det kommer du att få veta när vi har vårt LO-rep.

”Vi ska förkorta arbetstiden.”

Veli-Pekka Säikkälä är och har varit starkt kritisk till att politikerna tar initiativ till förkortad arbetstid. Han menar att det är upp till arbetsmarknadens parter att förhandla i frågan.

− Jag tycker inte om när lagstiftaren kommer och tycker att vi ska göra något, säger han.

− Men det löneökningsutrymme som finns kan man ta ut på olika sätt. Man kan ta ut det i löneökningar, eller genom att sänka arbetstiden eller i något annat.

Han menar att det ”förmodligen” finns en del vinster i att människor jobbar kortare tid.

− Vi ska ju orka jobba längre nu. Hur ska folk orka till sin pensionsdag? Det kan ju vara så här att om man förkortar arbetstiden nu så kommer folk vara friskare. Det är det vi tittar på.

Vem ska göra jobben om arbetstiden minskar och kompetenskrisen fortfarande är skriande?

− Vem gjorde jobben när vi sänkte till 40 timmar 1973? Genom åren har man ju sänkt arbetstiden och man har klarat det i andra länder. Så det kommer att finnas folk som kan göra det och vi kommer inte att gå under.

− Det gäller att man ser till att utbilda folk och att folk tar de där jobben.

Men blir det inte ett glapp om man minskar arbetstiden nu och det tar tre-fyra år att utbilda folk – om det ens finns utbildningar?

− Det kan det bli. Men det brukar ju vara så att om man skärper kraven så brukar man också kunna öka produktiviteten.

Hur går din dialog med Annika Strandhäll?

− Det är inte henne jag pratar med i huvudsak. Vi vill att det här i första hand ska gå avtalsvägen. Sedan kan det bli så att när vi har gjort det, så går vi till lagstiftaren och säger vad vi har gjort och att vi vill att de följer efter med lagstiftning.

Går ni till lagstiftaren om ni inte får vad ni vill förhandlingsvägen?

− Nej, så skulle jag aldrig uttrycka mig. Vi ska förhandla de här frågorna och vi ska lösa det.

Vilket är viktigast: Låglönesatsning eller kortare arbetstid?

– De är viktiga båda två.

Men om man bara kan få det ena eller det andra?

– Så funkar det inte.

3,4 miljoner ska få nya avtal

Avtal -25 blir en stor avtalsrörelse. Inte nog med att Industriavtalet går ut sista mars nästa år – det gör även många av SKR:s avtal. Sammantaget är det 502 avtal som ska omförhandlas och 3,4 miljoner arbetstagare som berörs. I en så stor avtalsrörelse finns det många som varnar för att det kan bli många konflikter.

Är det viktigt att konflikta?

– För mig finns inget som helst självändamål i konflikten. Konflikten är ett medel som man får ta till för att kunna träffa en överenskommelse. Hade vi inte konfliktvapnet, så skulle det inte bli så mycket löneökningar.

Är du alltid redo för konflikt?

– Ja, det måste man ju vara. Men jag tror aldrig att du har hört mig hota med konflikt. Men våra motparter vet att konfliktvapnet finns och att det används om det behövs.

Sverige har få konfliktdagar i förhållande till nästan alla andra länder. På pappret låter det bra, men kritikerna menar att konflikthotet i sig är oproportionerligt och gör att arbetsgivarna ofta ger efter för fackens krav av rädsla för konflikt på grund av det starka konfliktvapnet. Det är en kritik som Veli-Pekka Säikkälä inte instämmer i.

– Nej, det används på ett kontrollerat sätt och vi har som sagt väldigt få konfliktdagar. Jag tycker helt enkelt att man använder konfliktvapnet med förnuft.

”Våra motparter vet att konfliktvapnet finns och att det används om det behövs.”

Många av kritikerna menar också att bara hotet om konflikt kostar pengar. Om ett företag är utsatt för ett strejkvarsel, så genererar det kostnader i sig. Det kan till exempel handla om att ett hotell som har drabbats av varsel får avbokningar från gäster som inte bokar på igen om varslet blir avblåst.

– Jo, det är klart. Men det är ju ett sätt att få motparten till förhandlingsbordet, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Ett livsviktigt tvångsäktenskap

I en avtalsrörelse står ofta fack och arbetsgivare långt ifrån varandra, åtminstone inledningsvis. Men arbetsmarknadens parter har mycket mer med varandra att göra än vid avtalsrörelsen. Många gånger är de gemensamma frågorna fler än de frågor där parterna är oense.

Hur viktigt är samarbetet med arbetsgivarna?

– Det är ju arbetsgivarna vi träffar avtal med, så det är livsviktigt. Jag brukar säga att det är som ett tvångsäktenskap. Oavsett om vi vill eller inte så måste vi umgås med varandra. För det mesta är det bra, men ibland stökar det till sig när vi har olika intressen.

Så ett livsviktigt tvångsäktenskap?

– Så är det, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Han var, under sin tid som IF Metalls avtalssekreterare, en av de första att stå upp för det nya LAS-avtalet. IF Metall och Kommunal var de två fackförbund som först skrev under det nya huvudavtalet, tillsammans med Svenskt Näringsliv och PTK. Det dröjde till LO skrev under och fram till dags dato har bara sju av 13 LO-förbund skrivit på avtalet. Johan Lindholm var, som Byggnads ordförande, kritisk till avtalet och även i sin roll som LO:s ordförande har han uttryckt att han tycker att facken ”gav bort anställningstryggheten”.

Har du och Johan Lindholm olika uppfattningar?

– Ja, det har vi i så fall, säger Veli-Pekka Säikkälä och fortsätter:

– Jag ser inte några tecken på att något sådant skulle ha hänt. Och man ska komma ihåg att det är väldigt mycket som har gjorts tack vare det nya avtalet. Omställningsstudiestödet sitter på plats. Allmän visstid, som var så förhatligt i vår värld, är borta. Och när det gäller inhyrning så kan man nu inte längre vara inhyrd hur länge som helst på samma arbetsplats. Så det är väldigt mycket plus.

Är det ett problem att du och Johan Lindholm har så olika uppfattningar?

– Ja, det är klart att det kan låta så. Å andra sidan så kunde det ju vara så att vi tyckte precis lika om allting. Men då kunde ju kongressen bara valt en av oss.

Vem är det som ska sätta lönerna i Sverige?

– Det ska industrins parter göra. Industrins parter sätter märket och sedan får de andra följa efter.

Som IF Metalls avtalssekreterare har Veli-Pekka Säikkälä genom åren varit industriavtalets kanske främste försvarare, inte minst i förhållande till de andra LO-förbunden. Hans nya chef, LO:s nya ordförande, Johan Lindholm, har däremot emellanåt varit kritisk till att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska sätta det så kallade märket, lönenormeringen på svensk arbetsmarknad. Inte heller som nyvald ordförande svarade Johan Lindholm tydligt på om han står bakom industriavtalet. Men Veli-Pekka Säikkälä ser inte det som ett problem.

− Jag tror inte att vi är så oense om det. Ståndpunkten är att vi har ett industriavtal och det har varit väldigt tydligt på de olika LO-samordningarna att det är så det går till, säger han.

Efterlyser arbetsmarknadsprövning

TN har under lång tid bevakat frågan om behovet av arbetskraftsinvandring och det lönegolv på 80 procent av medianlönen som regeringen har infört och nu vill höja till 100 procent. Många företagare vittnar om hur svårt det är att hitta medarbetare i Sverige och EU och att de därför behöver söka sig till tredje land, även till yrken där den kollektivavtalade lönen ligger under svensk medianlön. Kontentan är att företagen själva vill bestämma vilka de ska anställa – och de vill betala kollektivavtalsenliga löner.

Även i frågan om lönegolvet vid arbetskraftsinvandring har Veli-Pekka Säikkälä och Johan Lindholm uttryckt olika ståndpunkter. Medan avtalssekreteraren har varit tydlig med att det är parterna som ska sätta lönerna har ordföranden varit betydligt vagare just när det kommer till lönegolvet. Och LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö har upprepade gånger på senare tid uttryck att det befintliga lönegolvet på 28 840 kronor per månad, långt över kollektivavtalet i många branscher med bristyrken, inte är något problem.

Ni sänder olika signaler. Vad vill LO egentligen?

− Det är ganska enkelt och jag tror att Johan Lindholm och jag är väldigt överens om det. Vi vill att det ska ske en arbetsmarknadsprövning, att det ska vara som det var innan 2008 när regeringen tog bort arbetsmarknadsprövningen. Att staten går in och sätter ett lönegolv är inte bra. Det är bättre att ha en arbetsmarknadsprövning och sedan kollektivavtal. Men i brist på arbetsmarknadsprövning, så är lönegolvet det näst bästa.

− Men det är en dålig lösning när staten lägger sig i lönebildningen. Jag är väldigt konsekvent med att det är parterna som sätter lönerna, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Men borde inte företagen bestämma vilka det är som ska arbeta hos dem?

− Ja, eller borde inte företagen bestämma vilka löner man ska betala?

Det var inte frågan.

− Nej, men det är ju samma grej. Vi behöver kollektivavtal och löner. Att utnyttja folk genom att ta hit fattiga människor, betala dem usla löner och låta dem bo på arbetsplatsen är väl inte värdigt?

De företagare som TN pratar med vill ju betala kollektivavtalsenliga löner och bestämma själva vilka som ska anställas. De säger också att det inte går att hitta medarbetare i Sverige, inte ens som städare eller pizzabagare, för det är inte tillräckligt många med rätt kompetens som söker jobben. Är det inte arbetsgivaren själv som ska avgöra vem som kan tillsättas?

− Nej, jag tror att alla jobb går att tillsätta. Det handlar ju bara om vad man betalar för lön. Det är klart att folk tar jobben om det är tillräckligt bra betalt.

Är inte kollektivavtalade löner tillräckligt bra betalt?

− Jo, men många följer ju inte det. Det finns ingen anledning att man hämtar folk från tredje land för att göra enkla arbetsuppgifter.

− Jag tycker inte att vi ska ha en hel värld där vi har fri arbetsmarknad, säger Veli-Pekka Säikkälä.