BREXIT
Forskare: Därför har EU blivit starkare efter Brexit
”Man brukar säga att europeisk integration drivs av kriser. Brexit gjorde att medlemsländerna insåg vikten av EU-samarbetet och den inre marknaden”, säger Pehr-Johan Norbäck, docent och IFN Senior Research Fellow.
Hur gick det egentligen till när Storbritannien lämnade EU och hur påverkade det unionen? I boken ”Europeiska unionens djup och storlek i en tid av ofred”, som nu i dagarna lanseras på engelska, gör Pehr-Johan Norbäck, docent och IFN Senior Research Fellow, i ett av kapitlen en redogörelse för vilka faktorer som låg bakom beslutet. Han konstaterar att Storbritannien har en annan relation till EU jämfört med de andra europeiska länderna.
– Det beror dels på deras unika historia. De har en stark parlamentarisk tradition, de har haft ett stort imperium, är en ö-nation och har i modern tid aldrig blivit besegrade. Detta gav ett självförtroende som andra större länder på kontinenten saknar.
Detta går även att härleda till den europeiska kol- och stålgemenskapen som grundades i början på 1950-talet av Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna, Nederländerna och Tyskland, menar han. Syftet med unionen var att svetsa samman Frankrike och Tyskland och omöjliggöra framtida krig i Europa. I slutet av 1950-talet får samarbetet namnet europeiska ekonomiska gemenskaperna (EEG), och senare EU.
– Det är alltså länder som antingen ockuperat andra länder eller som själva hade blivit ockuperade som bildar gemenskapen. De hade därför ett stort intresse av en förändring. Britterna var positiva men ville inte själva delta i ett överstatligt integrationsprojekt.
Storbritannien ändrar sig dock till slut motvilligt och blir så småningom medlem i EEG 1973.
– Storbritannien vill lyfta sin stagnerande ekonomi och återigen få inflytande i världen och ansöker därför om medlemskap i EEG.
– Man var tidigare en stormakt, men nu bryr sig ingen om dem. Som medlemmar i den här klubben kan man kanske fortfarande påverka. Men medlemskapet är mer än en nyttokalkyl – det är inte ett utslag för någon genuin brittisk passion för europeisk integration.
Det handlar till stor del om att det inom EEG finns en nivå av överstatlighet som är svår för Storbritannien att acceptera. Men även om Storbritannien har svårt att anpassa sig, så bidrar landet till väldigt bra saker inom EU-samarbetet, menar han.
– Det är bland annat tack vare Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher som vi idag har en inre marknad.
”Jag tror inte riktigt någon var beredd på att Storbritannien skulle rösta för att lämna EU”.
När den konservativa statsministern Margaret Thatcher tar över i slutet av 1970-talet inser hon att om Storbritannien ska få bättre utbyte av medlemskapet så vill man kunna utnyttja sin stora finansiella sektor. Tidigare hade man tagit bort att alla tullar och kvoter för att skapa ett frihandelsområde inom Europa, berättar han.
– Det fanns alltså inga formella tullar eller kvoter som påverkade handeln mellan medlemsländerna, i stället fanns i allt högre grad vad man kallar för icke-tariffera barriärer – alltså regler och standarder som skiljer sig mellan länderna och som försvårar handel. Här driver Margaret Thatcher på för att ta bort sådana icke-tariffera barriärer, och vi får till slut blir den inre marknaden.
Till skillnad från i dag så kunde varje medlemsland använda sitt veto i ministerrådet, vilket innebar att varje enskilt land kunde välja att behålla barriärer som gynnade dem. Det enda sättet att få bort barriärerna var att införa ett majoritetsförfarande i ministerrådet.
– Det är ironiskt att just Margaret Thatcher, som senare blev en ikon för Brexitörerna, faktiskt på detta sätt bidrar till att minska suveräniteten för Storbritannien. Förut hade man kunnat använda sitt veto i ministerrådet för att stoppa saker som de andra länderna eller kommissionen ville få gjort.
Även om Storbritannien länge haft en komplicerad relation med EU kom resultatet från folkomröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien 2016 som en chock för de allra flesta. Brexit var ett faktum och Storbritannien blev, efter långa förhandlingar, det enda större land att lämna EU i början av 2020.
– Det var som en jordbävning och jag tror inte riktigt någon var beredd på att Storbritannien skulle rösta för att lämna EU.
– Men nu när man ser tillbaka så kan man tydligt se att det fanns olika faktorer som ledde fram till Brexit.
Det handlar bland annat om att Storbritannien drabbades hårt av finanskrisen 2008 och många upprördes av den ökade migrationen till landet efter att EU fått fler medlemsländer efter Östutvidgningen och därmed fler människor som kunde utnyttja den fria rörligheten.
– Även om en ökad globalisering och teknisk utveckling skapade ett ökat välstånd så ska man också komma ihåg att det inte gynnade alla. Även om det aggregerade välståndet ökar så betyder det inte att alla vinner och de som i stor utsträckning röstade för att lämna var de som hade lägre utbildning, lägre förmögenhet, var äldre och som bodde utanför storstäder som London.
Efter att chocken efter Brexit-omröstningens resultat hade lagt sig uppkom diskussionen om fler medlemsländer skulle följa efter.
– Men det är ju inget annat land som har lämnat efter det. En orsak är väl just kaoset som uppstår när man lämnar samt hur svåra förhandlingarna var.
”EU har fått ett ökat självförtroende”.
Han menar att EU-sidan var mer rutinerade när det gäller förhandlingar samtidigt som Storbritannien som EU-medlemsland inte hade byggt upp den egna kompetensen.
– Storbritannien hade inte förhandlat på många år. När det gäller handelsavtal så är det en kompetens som EU har. I ett enskilt medlemsland har man inte folk som är vana och har kunskap att förhandla sådana avtal.
– Det är också en erfarenhet som EU tar med sig, att medlemsländerna – stora som små kunde hålla ihop så bra under förhandlingarna. Det här medförde också att man fick en självförtroende som man har kvar än idag.
Till slut ledde förhandlingarna fram till att Storbritannien fick ett handelsavtal med EU. Men till skillnad från andra länder som Norge och Liechtenstein som genom sitt medlemskap i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har fri tillgång till den inre marknaden, så har Storbritannien endast tullfri och kvot-fri tillgång till den inre marknaden.
– Det gör det mer besvärligt att sälja varor och tjänster till den inre marknaden från Storbritannien än från Norge, bland annat på grund av mycket administrativt arbete.
– Till exempel om du vill exportera något från Storbritannien till EU så måste du kunna bevisa att din produkt inte till för stor del använder insatsvaror som kommer ifrån ett tredjeland. Det är också besvärligt och kostsamt för brittiska artister och grupper att turnera i EU-länder.
Men med en ”norsk” lösning skulle man försätta sig i en situation där man måste acceptera i princip all EU-lagstiftning utan att kunna påverka den, och detta är helt otänkbart för en stor ekonomi som Storbritannien, menar han.
– Det innebär alltså att du får tillgång till den inre marknaden, men du måste då implementera allt vad EU bestämmer. Du har inget att säga till om, eftersom du inte är medlem.
Storbritannien har på många sätt påverkats negativt av Brexit och under de senaste två åren har vinden vänt i Brexit-frågan och en majoritet ångrar nu beslutet att lämna EU, enligt en Yougov-undersökning. Flera studier visar även att den brittiska ekonomin har utvecklats sämre än om man hade stannat kvar i EU. Men samtidigt, så har EU blivit starkare efter Brexit, menar Pehr-Johan Norbäck.
– Man brukar säga att europeisk integration drivs av kriser. Brexit gjorde att medlemsländerna insåg vikten av EU-samarbetet och den inre marknaden.
– EU har alltså fått ett ökat självförtroende att hantera kriser och den kanske viktigaste lärdomen efter Brexit är att unionen kan bli starkare om man håller ihop. Det har man visat både vad gäller coronapandemin och kriget i Ukraina. Det återstår att se om man kan hålla samman i fortsättningen. Det kommer att behövas låg tillväxt, minskande konkurrenskraft, klimatomställning, säkerhet och inte minst utfallet av det amerikanska presidentvalet är bara några exempel på saker som EU måste hantera.
