AVTALSRÖRELSE

Varningen: Så kan Sverige förlora på Finlands kollektivavtal

Med finska löneökningar långt under vad de svenska facken kräver förlorar Sverige i konkurrenskraft. Det menar Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Och det är inte bara höga lönekrav som ställer till det i de pågående förhandlingarna. ”Det är bekymmersamt att vi står där vi står i det här allvarliga läget”, säger han till TN.

När den finska industrin nyligen tecknade ett nytt kollektivavtal var det efter långa förhandlingar – och flera arbetsmarknadskonflikter. De finska parterna har befunnit sig i ett avtalslöst läge sedan i november, men kom till slut överens om ett avtal med löneökningar som landar på 2,6 procent i årstakt över tre år. Det är långt ifrån det krav på 4,2 procent som de svenska facken inom industrin har ställt men ändå högre än vad den svenska industrin brukar landa på i ett normalläge.

Och de svenska parterna måste ha de utländska avtalen med i beräkningen, konstaterar Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Han är kritisk till att facken inom industrin efter två månader av avtalsförhandlingar fortfarande står fast vid kravet på 4,2 procent.

”Det är en väldig skillnad att ha ett avtal som börjar på två procent jämfört med ett som börjar på fyra procent. Vi kan inte konkurrera med de andra avtalen om vi ligger på fyra procent.”

− Det är bekymmersamt. De ligger alldeles för högt i sina krav. Syftet med industriavtalet är att det ska främja den internationella konkurrenskraften. Då ska man ta hänsyn till de utländska avtalen, säger han

Förutom det finska avtalet har även Tyskland och Danmark nyligen tecknat avtal, på ungefär liknande nivåer som Finland. Det handlar alltså om tre länder som alla på olika sätt påverkar svensk export. Sveriges konkurrenskraft är beroende av hur det ser ut i konkurrentländerna, konstaterar Per Hidesten.

− Det är en väldig skillnad att ha ett avtal som börjar på två procent jämfört med ett som börjar på fyra procent. Vi kan inte konkurrera med de andra avtalen om vi ligger på fyra procent. Inte på tre heller, säger han.

Varnar för konsekvenser av finländska avtalet

Inledningsvis krävde de finska facken löneökningar på totalt tio procent över två år, med sex procent första året och fyra procent andra året. Trots att avtalet hamnade långt under det varnar Per Hidestens motsvarighet i Finland för konsekvenserna av avtalet.

− Det är tyvärr sannolikt att löneöverenskommelsen visar sig vara för dyr med tanke på Finlands konkurrenskraft. På marknaden syns fortfarande ingen större återhämtning i efterfrågan, och den mycket oförutsebara geopolitiken orsakar stor osäkerhet i handelspolitiken, säger finska Teknologiindustrins vd Jarkko Ruohoniemi i ett pressmeddelande, enligt svenska Yle.

Per Hidesten förstår honom.

− Det har varit väldigt stökigt på finsk arbetsmarknad. Och när man tittar på produktiviteten i Finland så ser den inte heller bra ut, precis som i Sverige. Och precis som i Sverige ska produktiviteten betala löneökningar och välfärden, säger han.

Ytterligare krav ställer till förhandlingarna

Utöver att de finska avtalen hamnade långt under de svenska fackens lönekrav har facken inom industrin framfört ytterligare ett krav som inte finns med i de andra ländernas avtal.

− Det är arbetstidsförkortningen. Den stör förhandlingarna väldigt mycket, säger Per Hidesten.

Facken inom industrin har utöver det höga löneökningskravet krävt avsättningar för arbetstidsförkortning. Och att korta arbetstiden kostar pengar och produktivitet, menar Per Hidesten.

− Det måste man också ta hänsyn till. I slutändan handlar det ju om en helhet, om att säga ja eller nej till ett helt paket. Arbetstidsförkortningen finns med i bedömningen av det paketet.

”Det är klart att vi står långt ifrån varandra. Jag tänker inte säga vad det är i procenttal, men vi ligger mycket långt ifrån 4,2 procent.”

Han menar att frågan om arbetstidsförkortning har gjort årets avtalsförhandlingar ovanligt besvärliga. Normalt brukar parterna efter två månader vara klara med alla andra frågor och mer eller mindre bara ha löneökningen kvar. Men nu är det inte så.

− Det är besvärligt att arbetstidsfrågan har fått en politisk prägel och att det har blivit en baklåsningssituation, säger Per Hidesten.

Han upplever att det är andra än de som faktiskt sitter med i förhandlingarna som är med och påverkar bilden av arbetstidsförkortning.

När du säger andra, vilka menar du då?

− Politiken och andra förbund inom LO. LO har ju själva tillsatt en utredning, så det är klart att de är med och påverkar.

Han är noga med att poängtera att varken politiska partier eller andra LO-förbund ska vara med och styra i industrins förhandlingar. Det är industrins parter som ska sätta det så kallade märket, alltså lönenormeringen på svensk arbetsmarknad. När andra går in och försöker påverka i komplicerar det saker, menar Per Hidesten.

”Alltid en utmaning”

Det är med det utgångsläget som industrin nu har gått in det som ska vara den sista månaden av förhandlingar. Inom kort lägger OPO, de opartiska ordförandena den första skissen inför avtalstecknande. Då ska parterna komma överens om avtalets längd. Någon gång runt den 20 mars är det planerat att en första hemställan, ett bud, ska komma på från OPO och den 31 mars ska ett nytt avtal tecknas, som stipulerat i Industriavtalet.

− Det är alltid en utmaning att förhandla, i alla avtalsrörelser. Men nu har vi haft en pandemi och vi har ett ryskt invasionskrig som har lett till jättestora kostnadsökningar som har påverkat både hushållen och företagen. Det har påverkat efterfrågan och lett till en djup och utdragen lågkonjunktur. Framför oss har vi tullfrågorna. Och vi har ett extremt osäkert geopolitiskt läge, säger Per Hidesten

− När man lägger ihop allt det här är min bild att det gör det mycket svårare att förhandla. Det är bekymmersamt att vi står där vi står i det här allvarliga läget.

Hur långt ifrån står ni varandra?

− Det är klart att vi står långt ifrån varandra. Jag tänker inte säga vad det är i procenttal, men vi ligger mycket långt ifrån 4,2 procent, säger Per Hidesten.