DEN SVENSKA SÄKERHETEN

Högtryck i svenska försvarsindustrin – ”Leverera, leverera, leverera”

Efter decennier av underinvesteringar står Europas försvar inför en kapplöpning för att stärka sin kapacitet. Men långa leveranstider och politiska beslut bromsar processen. "Alla drar i samma trådar", säger experten Niklas Alm till TN.

För de svenska säkerhets- och försvarsföretagen är det just nu fullt fokus på att leverera, berättar Niklas Alm, ställföreträdande generalsekreterare på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), som företräder företagen inom branschen.

– Top of mind just nu är att leverera, leverera, leverera. Företagen har väldigt mycket att göra och det gäller alla typer av bolag inom vår bransch. Nästan alla segment har ökat omsättningen ganska radikalt under de senaste åren.

– Men det är väldigt tufft i försörjningskedjorna just nu. Det beror på att i princip alla drar i samma trådar. Det gör att många av underleverantörerna i mellansegmentet också får en ökad efterfrågan, vilket leder till en otrolig press i systemet när alla försöker bygga kapacitet genom att investera.

”Under de senaste 20–25 åren har flera europeiska länder bara lagt en procent av BNP på försvar”.

Han menar att ledtiderna i branschen är långa samt att mycket av det som företagen levererar idag handlar om beställningar som lades runt 2022, och även innan kriget bröt ut.

– Det finns alltså långa leveranstider och det tar lång tid innan politiska beslut kommer ut till företagen som konkreta beställningar.

Numera råder det enighet kring att det europeiska försvaret behöver rustas upp. Att vi hamnat i det här läget beror till stor del på underinvesteringar historiskt, menar Niklas Alm.

– Under de senaste 20–25 åren har flera europeiska länder bara lagt en procent av BNP på försvaret. Och vi har hamnat i den här situationen på grund av politiska beslut. Även om det inte finns en enskild regering som har fattat besluten så har det utgått ifrån en förhoppning om att det aldrig mer skulle bli en krigssituation. Och då har man inte investerat i det helt enkelt.

Han menar att det europeiska synsättet har skiljt sig från länder som till exempel USA, Israel och Sydkorea som aldrig har släppt sin beredskap.

– Det är länder som har känt sig mer pressade eller har upplevt olika typer av säkerhetspolitiska hot. De har ju sett till att behålla den industriella kapaciteten.

– Vi i Europa har inte den industriella kapaciteten idag och det tar tid att bygga upp.

”Trots att EU har satsat stora resurser på att stödja Ukraina har en övervägande del av investeringarna hamnat utanför Europa”.

Men även om branschen växer så det knakar nu så finns det inga tecken på att tillväxten inom försvars- och säkerhetsbranschen kommer att avta. Det blir allt viktigare för de europeiska länderna att bygga upp sin egen försvarsindustri, vilket bland annat handlar om att bygga upp fler fabriker. Men ska företagen våga satsa på investeringar inom säkerhets- och försvarsbranschen så krävs långsiktiga politiska satsningar.

– Det handlar om att bygga nya fabriker och hitta underleverantörer. Det är långsiktigt och då kan vi inte ha beställningar som bara gäller för två till tre år framåt utan de måste läggas på minst tio till 15 år.

– Alternativt så får staten får gå in och dela riskerna med företagen.

Han menar att det omdiskuterade stödet till Ukraina till 80 procent har beställts från länder utanför EU, på grund av att de har högre kapacitet att leverera, framför allt när det gäller krigsmateriel för strid.

– Trots att EU har satsat stora resurser på att stödja Ukraina har en övervägande del av investeringarna hamnat utanför Europa. Anledningen är att många europeiska försvarsindustrier inte har den produktionskapacitet som krävs för att möta det akuta behovet av kvalificerade vapensystem.

– Samtidigt försöker EU bygga upp en starkare försvarsindustri för framtiden. Det handlar om att kunna balansera de omedelbara behoven med långsiktiga strategier för att öka Europas självförsörjning inom försvarsproduktion.

Han menar att fler och fler börjar fråga sig: Varför ska 500 miljoner européer använda sig av 350 miljoner amerikaner för att skydda oss mot 150 miljoner ryssar?

– Det blir liksom helt orimligt.