DEN SVENSKA EKONOMIN

”Vi behöver fler filantroper”

I takt med att Sverige har fler miljardärer är det relevant att prata om hur vi också kan få fler filantroper. Det menar Johan Schück som pekar på hur viktiga privata donationer varit för Sverige.

Miljardärerna i Sverige blir allt fler. På en del håll finns gott om pengar och på andra håll växer behoven. Det borde vara upplagt för mer filantropi, liknande vad som fanns kring förra sekelskiftet.

Under krisåret 2020 fick vi 40 nya börsmiljardärer och totalt finns nu 169 privata ägare med mer än en miljard kronor i aktievärde, enligt tidningen Dagens Industri. Detta fåtal står för så mycket som 38 procent av svenskarnas samlade tillgångar i direktägda aktier och aktiefonder.

De nya förmögenheterna gynnar som regel betydligt fler än enbart ägarna. IT-entreprenörer har blivit rika genom framgångsrika innovationer, av ett slag som Sverige behöver. Även inom industri och handel, fastigheter och bostäder pågår ett värdeskapande som många svenskar har nytta av.

Allt behöver dock inte bara bero på skicklighet. Den som blir rik kan ju även haft tur nog att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. De senaste åren har extremt låga räntor gynnat dem som lånat för att placera i aktier och fastigheter.

Den ekonomiska politiken har underlättat uppkomsten av stora förmögenheter. Riksbanken har gjort det genom att hålla räntorna på extremt låga nivåer. Regeringsföreträdare pratar mycket om ökade klyftor, men förslagen till höjda skatter riktar sig mest mot den välutbildade medelklassen.

De nya förmögenheterna gynnar som regel betydligt fler än enbart ägarna. IT-entreprenörer har blivit rika genom framgångsrika innovationer, av ett slag som Sverige behöver.

På sitt sätt är det begripligt, eftersom verkliga försök att angripa de stora förmögenheterna skulle medföra väldiga samhällskostnader. Sverige är vidöppet mot de internationella kapitalmarknaderna och det är inget brott att flytta sina pengar ur landet. Ägarna till Ikea och TetraPak gjorde det för länge sedan – och de skulle snabbt kunna följas av fler.

Följden blir då att det svenska näringslivet förlorar mycket av idérikedom och växtkraft, till skada för de många löntagare som får en sämre reallöneutveckling. I förlängningen ligger att hela samhällsekonomin försvagas, vilket minskar den offentliga sektorns förmåga att upprätthålla välfärden.

Att påpeka detta är ingen plädering för att fördelningen av tillgångar måste förbli exakt som den är nu. Historiskt gick utvecklingen länge i riktning mot en utjämning, ända fram till 1970-talet.

Men avgörande för det var inte främst skatterna, utan att stora samhällsgrupper gradvis fick ett större välstånd och kunde bygga upp eget ägande. Det var ett samlat resultat av idogt arbete och förbättrad utbildning, tillsammans med svenska företags goda konkurrenskraft.

Mycket skulle kunna göras i repris, om tillräckliga ansträngningar sätts in. Arbete och utbildning behöver då premieras mer än idag. Detta bidrar då också till att ekonomin växer vilket är oundgängligt, bland annat för att den offentliga sektorn ska kunna upprätthålla en skattefinansierad välfärd när andelen äldre fortsätter att stiga.

Demografin tvingar dock fram hårdare prioriteringar, även om tillväxten hålls uppe. Det riskerar att bli ont om resurser till mycket av vad som i Sverige brukar uppfattas som främst offentligt ansvar. Utbildning, kultur och sociala behov riskerar att hamna på svältkost när skattefinansieringen inte räcker till.

Här finns det anledning att återvända till miljardärernas roll. Även om en stor del av deras kapital är bundet i affärsverksamheter, har de också tillgängliga resurser som kunde göra stor samhällsnytta. En del av dessa kunde användas till, exempelvis, donationer.

Filantropi av det slaget förekom i hög grad kring förra sekelskiftet, vilket jag belyser i min just utkomna bok ”Herman Friedländer. En svensk judisk historia” (Medströms Bokförlag). Bokens huvudperson är en framgångsrik företagare kring 1900-talets början skänkte väldiga summor till stöd för konst, utbildning och sociala ändamål.

Ledstjärna för Friedländer tycks ha varit sentensen från den amerikanske miljardären Andrew Carnegie, att ”den som dör rik, dör utan ära”. Carnegie ansåg att företagandet skulle bedrivas fritt, men att dess frukter sedan borde kanaliseras till det allmännas bästa, vilket kunde vara universitet, bibliotek, sjukhus eller parker.

Donationer förekommer ganska rikligt även i dagens Sverige. Hos åtskilliga förmögna personer finns en betydande vilja att dela med sig. Utan deras insatser skulle vi inte vara en så framstående forskningsnation.

Men mer går att göra, på frivillig basis. Resurser finns och behoven är växande. Förmögna personer kan bidra åtskilligt till att förbättra Sverige. Helst ska det göras som ett långsiktigt åtagande där viktiga samhällsfunktioner kan säkras för decennier framåt.

Som exempel kan nämnas att flera av Herman Friedländers donationer, som har mer än etthundra år på nacken, fortfarande ger utdelning i form av stipendier och ekonomiska bidrag.

Och konsten erbjuder eviga värden: i parken utanför statsministerns kansli i Rosenbad står sedan länge statyetten med en flicka på ett näckrosblad, gestaltad av Anders Zorn och skänkt till Stockholms stad av Herman Friedländer. Just nu är konstverket borttaget, eftersom parken tillfälligt är uppgrävd. Men detta är övergående och snart finns flickan på plats igen.