DE KRÅNGLIGA MILJÖTILLSTÅNDEN
Myndigheter vill stoppa gruvsatsning – trots ansökan på 8 000 sidor
Tre myndigheter vill stoppa Kaunis Irons järnmalmsbrytning i Pajala. Miljökonsekvenserna anses vara för diffusa trots att företaget har rätat ut frågetecken i en 8 000 sidor lång utredning som har kostat över 50 miljoner kronor. ”Det går inte att förstå”, säger vd:n Klas Dagertun till TN.
Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbotten uppmanar mark- och miljödomstolen att sätta stopp för Kaunis Irons ansökan om att fortsätta och utöka gruvdriften i Pajala. I sina remissvar hävdar instanserna att miljökonsekvenserna av gruvverksamheten är för svåra att överblicka. Detta trots att Kaunis Iron spenderat cirka 50 miljoner kronor och 8 000 sidor i utredningar för att ge samtliga aktörer en helhetsbild över gruvans konsekvenser.
– Vi har besvarat varenda fråga som hittills har ställts. Men när mark- och miljödomstolen nu bedömt att målet är färdigt för huvudförhandling kommer man plötsligt och säger att en massa frågor är outredda. Ja, du hör ju själv, det låter helt sjukt, säger företagets vd Klas Dagertun.
Kaunis Irons järnmalmsgruva hittas i Kaunisvaara i norrbottniska Pajala, ett område där gruvdrift har förekommit sedan 1600-talet. Kaunis började bryta järnmalm i området 2018 då man återupptog verksamheten från gruvbolaget Northland Resources som tvingades stänga ner sin verksamhet i sviterna av en börskollaps och konkurs. Vid övertagandet av Northlands konkursbo ingick även deras drygt tio år gamla verksamhetstillstånd.
Såg en möjlighet
Redan här uppstod problem för det nystartade företaget. Den 25 juni 2018, bara några veckor innan Kaunis Iron skulle påbörja sin gruvdrift, lämnade Naturvårdsverket in en ansökan till mark- och miljödomstolen i Umeå om återkallelse av tillståndet. Naturvårdsverket varnade för att risken för miljöpåverkan var för stor. Vd Klas Dagertun såg dock en möjlighet att möta myndigheten halvvägs.
– I första raderna i Naturvårdsverkets begäran, skrev de att de inte var emot gruvverksamhet i Kaunisvaara, utan att de var emot gruvverksamhet inom ramen för det befintliga tillståndet. Så även om vi inte delade den synen var det åtminstone bra att de var öppna för gruvverksamhet. Så då försökte vi hitta en lösning, säger han.
Kaunis Iron ansökte omedelbart om ett förnyat tillstånd som skulle ge remissinstanser som Naturvårdsverket och andra myndigheter möjlighet att få ställa alla tänkbara frågor om verksamhetens effekter på miljön. När dialogen väl var upprättad haglade det in frågor till Kaunis Iron.
– Det har förekommit en strid ström av korrespondens mellan remissinstanser, bolaget och mark- och miljödomstolen, där man har begärt svar, kompletteringar och ytterligare svar. Men vi har tagit oss tiden att svara på alla frågor i god tid, säger Klas Dagertun.
Anlitade de främsta experterna
För ge så utförliga svar som möjligt nyttjade företaget den främsta expertis från såväl Sverige som internationellt inom de här olika områdena. Inom ett år presenterade bolaget en komplett ansökan om ett nytt miljötillstånd på 8 000 sidor som lämnades in till mark- och miljödomstolen sommaren 2019.
I samband med coronakrisen 2020 blev tillståndsprocessen förskjuten. Det gav instanserna ytterligare tid att ställa frågor som fortfarande ansågs obesvarade. Mark- och miljödomstolen begärde slutligen att alla myndigheter skulle inkomma med slutliga begäranden om kompletteringar senast under augusti det året. En deadline som upprepade gånger nonchalerades, berättar Klas Dagertun.
– Länsstyrelsen i Norrbotten struntade högaktningsfullt i att lämna in sina kompletteringar i tid. Man behövde påminna dem flera gånger att tiden hade gått ut. De meddelade inte ens att de var sena, säger han.
”Tillståndsansökan är i dag på över 8 000 sidor. Vår bedömning är att cirka 50 miljoner har spenderats på faktaunderlag och konsekvensanalyser”
Efter en rad påtryckningar från mark- och miljödomstolen kom till slut länsstyrelsens kompletteringar in december 2020. Under våren 2021 ägnade Kaunis Iron tid åt att reda ut och besvara de nya frågorna. När processen såg ut att gå mot ett avslut kom nästa smäll. I samband med att domstolen kommunicerade en kungörelse, vilket betyder att målet bedöms vara färdigt för att gå till huvudförhandling, kom kritiken från de tre myndigheterna, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbotten. De anser att Kaunis Irons ansökan ska avvisas eller avslås då miljökonsekvensbeskrivningen är otillräcklig och eftersom verksamheten behöver en tydligare miljöriskbedömning.
– Det går inte att förstå. Vi har utrett alla myndigheternas frågor och kompletteringar så grundligt som möjligt och ändå anser de att miljökonsekvenserna är för svåra att överblicka. Tillståndsansökan är i dag på över 8 000 sidor, den har kostat över 34 miljoner kronor i externa utredningar. Räknar vi in de underlag som redan har tagits fram av Northland Resources är vår bedömning att cirka 50 miljoner har spenderats på faktaunderlag och konsekvensanalyser, säger Klas Dagertun.
”Gör mig bekymrad och besviken”
Särskilt utmärkande är Länsstyrelsens hållning som Klas Dagertun inte anser är representativ för samhällets samlade bild.
– Att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten som är myndigheter som verkar för att värna om miljön är emot gruvdriften, det kan jag någonstans köpa. Men att Länsstyrelsen ska yttra sig på det här sättet gör mig bekymrad och besviken. Länsstyrelsen har ett bredare uppdrag för regionen, för invånarna, för samhället i stort, för näringsliv och för utvecklingsfrågor, säger han och fortsätter:
– Länsstyrelsen har ett uttalat uppdrag att främja regionens utveckling. Det står vi för. Vår verksamhet bidrar med 500 direkta jobb i Kaunisvaara. Vi bidrar med hundratusentals miljoner i skatteintäkter och arbetslösheten är under fyra procent i Pajala, vilket den i princip aldrig har varit. Det finns en framtidstro i regionen. Men inte i en enda mening i Länsstyrelsens skrivelse lyfter man någonting positivt om vår verksamhet, säger Klas Dagertun.
Det går inte heller att förstå varför miljöfrågan ens utgör ett problem, menar han.
– Vi har inga förbränningsprocesser i vår verksamhet som leder till utsläpp i luften. Vi har inget processvatten och där vi släpper ut kemikalier. Vi använder enbart vatten som transportmedel för den krossade stenen i anrikningsverket. Och det här släpps ut i en av de största recipienterna i Sverige. Det bör också tilläggas att bolaget står för en tusendel av metallförekomsten jämfört med Henriksdals reningsverk. Det finns inga gränsvärden som överskrids, säger han.
”Ingen av de här instanserna vill ha en gruva i norra Sverige, så enkelt är det”
Det enda slutsats som går att dra är att myndigheterna i praktiken säger blankt nej till att bedriva gruvverksamhet i Kaunisvaara, menar vd Klas Dagertun.
– Ingen av de här instanserna vill ha en gruva i norra Sverige, så enkelt är det. Det var en ren och skär lögn när Naturvårdsverket inledningsvis sa att de inte var emot en gruvverksamhet, säger han.
”Barockt”
Att kategoriskt säga nej till gruvdrift innebär inte bara försvunna arbetstillfällen och skatteintäkter för den lokala ekonomin. Det kan i förlängningen också skada den miljö som myndigheterna avser att skydda, avslutar Klas Dagertun.
– Säger man nej till en gruva i Kaunisvaara säger man ja en gruva någon annanstans på jorden. Då pratar vi om gruvor med betydligt sämre arbetsförhållanden, sämre miljöprestation och sämre resurshållning av den energi som finns på jorden. Det är barockt att tro att världen inte behöver stål. Vi har ju till och med en tillväxt inom det området.
I ett svar från Länsstyrelsen i Norrbotten bekräftar myndigheten sin roll att värna om länets utveckling. Med det sagt ska helheten, alltså vad en gruva kan bidra med i form av tillväxt för regionen, inte vara i fokus när det gäller prövningar av miljötillstånd. Dessa frågor prövas i koncessionsansökan, vilken är avklarad, menar Fredrik Hedlund, kommunikationschef på Länsstyrelsen.
”I vårt yttrande till MMD har vi kommit till samma slutsats som både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. Ansökan är inte tillräckligt tydlig i många centrala frågor, framför allt när det gäller konsekvenserna avseende utsläpp till vatten, både under drift och efter stängning. Det är nu upp till domstolen att avgöra huruvida ansökan kan gå vidare.”
