DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN
Företagaren: Arbetslösa säger nej till jobb – bidragen för höga
Hon var 55 år, hade aldrig jobbat förr och är analfabet. Det hindrade inte Sadoo Iskandarani att satsa på henne. ”Nu är Rabia hjärtat i vårt kök”, säger han i ett reportage till TN. Men trots att han erbjuder bra löner, säger många nej till ett jobb – de går hellre på bidrag.
Sadoo Iskandarani driver den libanesiska krogen Laziza i Malmö sedan flera år tillbaka. Han brinner för integration och skapar jobb för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det började med att han insåg att för att han skulle få de bästa personerna till sin restaurang – och kunna erbjuda den bästa libanesiska maten – måste han anställa hemmafruar med sina rötter i Mellanöstern.
– Vi är 45 anställda. Utav dem är det mer än hälften som har fått sitt första arbete i Sverige, säger han.
En av hans viktigaste medarbetare är kocken Rabia Elkassen. Hon har fått hela sin utbildning på arbetsplatsen – det var enda möjligheten. Hon är analfabet, berättar Sadoo Iskandarani, kan varken läsa eller skriva svenska eller arabiska. Hela sitt liv har hon tagit hand om hus och hem.
– Hon var faktiskt så långt som man kan komma från arbetsmarknaden. Hon var 55 när hon fick sitt första arbete hos oss. Just nu är hon hjärtat i vårt kök, säger Sadoo Iskandarani.
– Nu har hon varit i nio år hos mig. Vi klarar oss inte utan henne.
”De största konkurrenterna är inte andra arbetsplatser utan bidragsdelen. Det lönar sig att leva på bidrag”
Men Sadoo Iskandarani har trots sitt omvittnade engagemang i att hjälpa personer in i restaurangyrket ett problem; han kan inte konkurrera med bidragssystemen. Trots att han är noggrann med löner, och betalar högre än kollektivavtalen, möts han ständigt av argumentet att det inte lönar sig att arbeta.
– De största konkurrenterna är inte andra arbetsplatser utan bidragsdelen. Det lönar sig att leva på bidrag. Jag kan inte konkurrera med socialbidrag. Jag kan inte inspirera folk att jobba om lönen är lägre än om de fick bidrag, säger han.
Han menar att skillnaden mellan bidrag och löner ofta är små.
Han exemplifierar med en före detta anställd som har fyra barn att försörja. Efter att ha jobbat sex månader på Laziza erbjöds han fast anställning. Ändå tackade han nej. Problemet var att hans fru inte hade jobb.
– De var två personer i ett hushåll där den ena fick ett jobb men den andra inte hade ett jobb. Inte ens om jag hade gett honom 5 000 kronor mer hade det varit intressant för honom, säger Sadoo Iskandarani.
– Det är självklart så att många behöver sina bidrag – dem ska hela samhället ställa upp för. Det är jätteviktigt. Men vi kan inte sluta inspirera folk att arbeta, fullt friska människor, säger Sadoo Iskandarani.
Vill inspirera
Sadoo Iskandarani berättar att många av de som har invandrat från Mellanöstern kommer till Sverige med stora ambitioner. De har ofta varit företagare i det gamla hemlandet och varit vana vid att arbeta hårt. För dem blir det en kulturkrock när de möts av ett samhälle där det inte lönar sig att arbeta.
– Vi måste inspirera folk att känna sig behövda, inspirera folk att arbeta, speciellt kvinnor. Jag ser min mamma i varje kvinna. De är drottningar i sitt kök därhemma. De borde också vara drottningar i vårt samhälle. De behöver vara förebilder åt nya generationer kvinnor som ska ut på arbetsmarknaden, säger han.
****
Larmrapporterna från Malmö har länge duggat tätt. Det är en stad som präglas av stort utanförskap och hög arbetslöshet.
Om man bara tittar på det som kallas självförsörjningsgrad, så hamnar många Skånekommuner långt ned i statistiken i jämförelse med resten av landet. Flera av kommunerna har en självförsörjningsgrad under 70 procent, till exempel Perstorp, Örkelljunga, Burlöv, Bjuv, Klippan, Åstorp, Lund och Malmö. Det kan jämföras med Stockholms 76 procent eller Nykvarns 85 procent (det är Svenskt Näringsliv som har lanserat den nya beräkningen som ett sätt att visa hur stor andel av befolkningen som inte försörjer sig med eget arbete).
– Att så många personer i arbetsför ålder i Skåne inte försörjer sig själva är en stor påfrestan för kommunernas ekonomi. Våra företag kan och vill hjälpa fler till arbeta, därför är det så viktigt med ett bra företagsklimat lokalt och bättre villkor för näringslivet. Det skulle frigöra resurser som skulle kunna satsas på till exempel barnomsorgen, skolan och äldrevården, säger Carina Centrén, som är regionchef för Skåne på Svenskt Näringsliv.
Svenskt Näringslivs statistik tar inte hänsyn till att många Lunda- och Malmöbor har ett jobb i Danmark – drygt 7 000 jobbpendlade från Malmö till Köpenhamn 2017. Det är viktigt att påpeka, men samtidigt menar flera bedömare att självförsörjningsgraden i själva verket är högre än Svenskt Näringslivs beräkningar. Åtminstone på Sverigenivå: Totalt sett är det 1,3 miljoner personer i Sverige som inte kan försörja sig själva, enligt statistiken. Nationalekonomen Johan Eklund menar att den verkliga siffran är 1,8 miljoner svenskar.
En annan indikator på det stora utanförskapet i Malmö är arbetslösheten. I december 2020 låg den på 15,3 procent mot 10,7 procent i Skåne och 8,5 procent i Sverige.
Bidragsberoendet går i arv
Helena Nanne (M), andra vice ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden i Malmö, lägger skulden på den politik som har dominerat Malmö kommun i decennier:
– Det är inte av naturen givet att det ska vara så här i Malmö. Malmö har flera gynnsamma förutsättningar. Det skapas många nya jobb här, det är nära kontinenten, utbudet av utbildningar är enormt. Men man lyckas ändå inte, säger hon.
Hon anser att kommunen pacificerar invånarna genom ekonomiskt bistånd. Det lönar sig inte att arbeta.
– Barn växer upp med föräldrar som är beroende av ekonomiskt bistånd. Då får de sämre förutsättningar att klara skolan och det blir svårare att vara självförsörjande – då går det i arv i flera generationer. Det är fruktansvärt sorgligt, säger hon.
Malmö har i en satsning lovat att 1 500 Malmöbor ska få en så kallad arbetsmarknadsanställning på kommunen. Men Helena Nanne är kritisk. Hon menar att resultatet av sådana satsningar är magert eftersom man ofta tvingas hitta på nya arbetsuppgifter för att lösa ekvationen. Hon hänvisar till en IFAU-rapport (se nedan) där motsvarande modell i Stockholm analyserades.
–Slutsatsen är att om de arbetslösa går in i den ordinarie kommunala verksamheten har det positiva effekter. Men om det inte finns ett behov – man har tagit fram arbetsplatsen eller tjänsten för att ge till den arbetslöse – får det negativa jobbeffekter, säger hon.
Avgift om man inte skapar arbetstillfällen
Hon berättar att pressen på de kommunala nämnderna i Malmö att ordna fram kommunala jobb är hård. Om de inte lyckas med uppgiften får de betala en avgift till Arbetsmarknads- och socialnämnden. Helena Nanne kallar det för en straffavgift.
– Man noterade att arbetet att skapa dessa jobb gick lite långsamt i olika nämnder – då skickade man istället fakturor till dem. Grundskolnämnden fick till exempel betala fem miljoner kronor, pengar som tas från skolans budget, säger hon.
Sedat Arif (S), kommunalråd för arbetsmarknad och socialtjänst I Malmö, har en annan syn. Han svarar via mejl att arbetsmarknadsanställningarna som kommunen erbjuder skapar jobbtillfällen. Det handlar om att få folk att gå från försörjningsstöd till kollektivavtalsenlig lön.
– Hela kommunens organisation används till att erbjuda vägar in via kommunens verksamheter genom arbetsmarknadsanställningar, men också genom olika typer av kombinationsinsatser där utbildning varvas med jobb i olika bristyrken tillsammans med branschaktörer. Samtidigt som det varit pandemi har antalet Malmöbor som behöver försörjningsstöd minskat med 7,5 procent i år och är nere på 2012 års nivå. Men mycket mer behöver göras, säger han.
Han hänvisar till att man i budgeten för 2022 har ett tillskott på 55 miljoner kronor för Malmös arbete att få fler i arbete.
– Det är samtidigt viktigt att vidga perspektivet när vi pratar om det tillväxtskapande arbetet. Hälften av alla nya jobb i Skåne skapas i Malmö. De senaste tio åren har antalet personer som arbetar i Malmö vuxit med 29 procent, vilket är en större ökning än både Stockholm och Göteborg. Vi är, tillsammans med Köpenhamn, motorn i en stor arbetsmarknadsregion, säger Sedat Arif.
”Man tänker hela tiden att snart kanske det blir lite lättare, men det har påverkat oss i flera år”
Malmö anses av många vara en av Sverige starkaste S-fästen. Socialdemokraterna har styrt i kommunen under de flesta mandatperioder sedan 1971, efter valet 2018 tillsammans med L. Men det är inte bara S-kommuner som har problem med ett stort utanförskap. En kommun som har låg självförsörjningsgrad är Perstorp i norra Skåne som styrs av det lokala partiet Perstorps Framtid, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.
Här har Perstorps Bleck- & plåtslageri med elva anställda sin verksamhet. Trots att så många är bidragsberoende i kommunen har bolaget svårt att hitta rätt kompetens. Det har gått så långt att företaget måste tacka nej till uppdrag.
– Killarna sliter som djur för att hinna med. Man tänker hela tiden att snart kanske det blir lite lättare, men det har påverkat oss i flera år, säger Annika Lundström Olesen som driver företaget.
Hon ser flera orsaker till utvecklingen. För det första har det varit omodernt att välja praktiska program på gymnasiet trots att det leder till jobb snabbt och ger bra betalt.
– Tyvärr känns det som om syokonsulenterna inte lyfter dessa möjligheter tillräckligt mycket, de har inte gjort det på många år fastän vi från branschen har lobbat för det. Föräldrar saknar också den kunskapen, vilket påverkar barnens val. Där har vi en stor brist, säger hon.
Många har inte språket med sig
Att i ett slag konvertera de arbetslösa i kommunen till plåtslagare går naturligtvis inte. Men det borde ändå finnas stora möjligheter att leda många ungdomar, men även arbetslösa, i riktning mot branscher där det finns arbeten att gå till.
– Men man måste komma ihåg att många av de som bor i Perstorp inte ens har en gymnasieutbildning. Och många har inte språket med sig, säger Annika Lundström Olesen.
Det är svårt att locka personal från andra orter, trots att storkommunen Helsingborg bara ligger fem mil bort. Till exempel leder de höga bensinpriserna till att det blir dyrt att pendla mellan hemorten och Perstorp.
Annika Lundström Olesen har en lärling i personalen, och tycker att det är viktigt att flera företagare lär upp ungdomar i yrket, men påpekar att även kommunen måste dra sitt strå till stacken:
– Det gäller att vi företagare får vara med och informera – berätta om våra verksamheter. Där borde kommunen vara en spindel i nätet, säger hon.
”Hon kan inte jobba på fulltid. Men hon behövs och hon älskar sitt jobb”
Men utanförskapet är bredare än så. Det finns individer som utan ett bidrag från samhället har svårt att få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det gäller att hitta vägar in i arbetslivet även för dem:
– Vi har en tjej som hjälper till. Hon kokar kaffe, och går med sopor till återvinningen. Hon kan inte jobba på fulltid. Men hon behövs och hon älskar sitt jobb, säger Annika Lundström Olesen.
– Vi måste kanske jobba med att få in folk som sköter det praktiska runt i kring. Det blir billigare för alla. Och alla mår bättre av att jobba.
”Det är inte min uppgift att utbilda folk att jobba”
Tillbaka till Malmö och Sadoo Iskandaranis arbete för att få fler i arbete. Han berättar om sina kontakter med Arbetsförmedlingen.
När han jobbannonserar tar han in omkring tio personer på intervju. Men hans erfarenhet är att hälften av dem som kommer på intervju inte vill ha arbetet. Vid ett tillfälle fick han via Arbetsförmedlingen kontakt med tre personer som alla hade gått en utbildning som skulle förbereda dem för en karriär inom restaurangnäringen:
– De var på praktik hos mig. Och alla fick erbjudande om jobb, men två tackade nej. De ville bli frisör istället, sa de, fastän de hade gått en restaurangutbildning, säger Sadoo Iskandarani.
– Det här är ett jätteslöseri med resurser. Och det vet varje handläggare på Arbetsförmedlingen om.
Men att piska folk till att arbeta är inte svaret, menar han. Det gäller att motivera och att övertyga och att skapa möjligheter. Men då kan inte bidragen vara för höga. Det skapar en miljö där för många personer helt väljer att avstå att arbeta. ”När du inte måste jobba, då velar du för mycket”, som Sadoo Iskandarani uttrycker det.
– Jag brukar säga till dem som inte vill arbeta att det här är bra för din pension. Men ibland blir det för tröttsamt att argumentera, det tär på mig. Det är inte min uppgift att utbilda folk att jobba, säger han.
Sydsvenskan: ”Vi vill göra mer för att fler Malmöbor ska få jobb”
Svenskt Näringsliv: Självförsörjningsgraden i olika kommuner
