DEBATTEN OM MINIMILÖNER
Nu avgörs framtiden för svenska modellen
Just nu förhandlar EU om minimilönerna, med ett laddat Europaparlament som vill stoppa ministerrådets ramverk. ”Här och nu är vi trygga med att regeringen har lämnat beskedet att det är rådets position som gäller”, säger Mattias Dahl, vice vd för Svenskt Näringsliv, om kampen som rör själen i den svenska modellen: arbetsmarknadens parters självständighet.
Hoten mot den svenska modellen har diskuterats i decennier. Men då har det handlat om frågor som vi kan påverka i Sverige, till exempel en allt svagare organisationsgrad på LO-sidan. Sedan några år tillbaka kommer hotet utifrån, från EU.
När Ursula von der Leyen 2019 gick på charmoffensiv för att beveka Europaparlamentet i sin kampanj att bli ordförande för EU-kommissionen slog hon fast att varje medborgare som arbetar heltid ska tjäna åtminstone motsvarande en minimilön. Direktivet skulle förverkligas inom 100 dagar efter den nya EU-kommissionens tillträde, lovade hon.
Så har det inte blivit. Men likväl kvarstår hennes planer som har fått de svenska parterna på arbetsmarknaden att protestera unisont.
Ursula von der Leyens huvudvärk består i att ett litet land i norra Europa, med en alldeles egen modell på arbetsmarknaden, kraftfullt har satt ned foten. Sverige (även Danmark tillhör motståndarna) har framhållit att planerna är ett svårt ingrepp i den svenska modellen. Och de svenska facken är lika kritiska som arbetsgivarna. Dagarna före julhelgerna förra året bestämde sig LO för att klippa medlemsavgiften till Europafacket som driver frågan om ett direktiv hårdare än någon annan organisation i EU.
Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO, kan inte förstå varför Sverige ska acceptera försämringar bara för att arbetstagare i andra delar av EU, framför allt i Östeuropa, måste få det bättre:
– Vi har en modell som fungerar bra så varför ska vi acceptera det här? Det är som om vi skulle tvinga alla svenskar att äta penicillin för alltid bara för att vi har en massa förkylningar i Malmö, sa han under ett seminarium arrangerat av Arena Idé.
”Vi borde kunna tåla det rådet har presenterat, men börjar man förhandla bort den positionen så får vi bekymmer ganska snart.”
Den svenska regeringen har krokat arm med fack och arbetsgivare. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) har drivit på för att skrota planerna, men regeringen valde ändå i december att ställa sig bakom ministerrådets kompromissförslag. Just nu nöts det mot Europaparlamentets radikala förslag i de pågående förhandlingarna.
Ministerrådets förslag är just ett ramverk, vilket gör det lättare att acceptera för de svenska parterna på arbetsmarknaden.
– Vi borde kunna tåla det rådet har presenterat, men börjar man förhandla bort den positionen så får vi bekymmer ganska snart, sa Torbjörn Johansson.
Mattias Dahl framhåller hur viktigt det är att Sverige inte viker från rådets förslag.
– Det är både svårt och lätt. Svårt för att det gäller att hålla i, men lätt eftersom det inte är så mycket att prata om, säger han och betonar samtidigt att han är trygg med den svenska hållningen:
– Här och nu är vi trygga med att regeringen har lämnat beskedet att det är rådets position som gäller – då behöver vi inte implementera direktivet i Sverige. Om det skulle visa sig vara fel så får vi titta på det.
I den senaste förhandlingsrundan så var just den för Sverige känsliga artikeln 4 upp till diskussion. Den rör när lagstiftaren måste agera för att få upp kollektivavtalstäckningen i landet. Men enligt Agence Europe ledde förhandlingarna inte fram till några resultat.
Domstolens bedömning avgör
Med tanke på hur långt processen har gått så är det svårt att se att Sverige kan stå utanför någon form av direktiv om minimilöner, även om det kommer att bli avsevärt svagare i sitt innehåll än vad EU-kommissionen ursprungligen aviserade, enligt Carl von Scheele, som har skrivit rapporten ”EUs direktiv om minimilöner – ett hot mot den svenska modellen eller mot EU?”.
Men hur mycket kommer Europaparlamentet att påverka slutresultatet? Tydligt är att parlamentet har gått på offensiven. I länder där kollektivförhandlingar täcker mindre än 80 procent av arbetstagarna måste ”aktiva åtgärder vidtas för att främja detta verktyg”. I EU-kommissionens ursprungsförslag är nivån 70 procent, enligt ovan nämnda artikel 4.
Men farhågorna är fler, och många rör av artiklarna i EU-kommissionens förslag. Störst är rädslan för hur EU-domstolen sedan kommer att tolka reglerna. Det är då det avgörs hur illa tilltyglad den svenska modellen blir.
Det är svårt att lita på EU-domstolen. Jag skulle säga att den har så låg driftsäkerhet att det är en cykel med punka på båda hjulen.
Förtroendet för EU-domstolens förmåga att göra korrekta bedömningar är litet bland fack och arbetsgivare i Sverige. Facken minns särskilt striden om Lex Laval 2007 som ledde till att EU-domstolen klargjorde att principerna på den inre marknaden går före rätten att konflikta.
– Det är svårt att lita på EU-domstolen. Jag skulle säga att den har så låg driftsäkerhet att det är en cykel med punka på båda hjulen. Det går inte att cykla på skiten, sa Torbjörn Johansson på seminariet.
Till exempel säger första artikeln i EU-kommissionens förslag till direktiv att arbetstagare ska omfattas av minimilöneskyddet. Vad det innebär i praktiken kan komma att avgöras av EU-domstolen. Om utfallet blir att alla arbetstagare omfattas – vilket är de svenska parternas tolkning – räcker inte den svenska kollektivavtalstäckningen på 90 procent, enligt parterna.
Ett annat orosmoln rör tvistlösningen. I Sverige är det facken som driver tvister, inte den enskilda individen, vilket är det som gäller i EU-kommissionens förslag. Även här kan ett avgörande i domstolen få enorma konsekvenser för den svenska modellen.
– Jag tror att vi aldrig kan vara säkra på vad EU-domstolen kommer att använda sig av i direktivet. Direktivet kommer att vara ett osäkrat vapen eftersom EU-domstolen är så oförutsägbar, sa Petra Herzfeld Olsson, professor i juridik på Stockholms universitet, under seminariet. Hon menar att det mesta kommer att handla om skademinimering, till exempel genom att i skrivningar tydliggöra vad som gäller i Sverige.
Svårt att förstå svenska förhållanden
I andra länder kan expertisen ha en annan syn än de svenska experterna. Till exempel menar jurister som professor Catherine Barnard, från universitet i Cambridge, och professor Emanuele Menegatti, från universitetet i Bologna, att EU-kommissionen har gått Sverige till mötes på flera punkter, men det håller inte Birgitta Nyström, professor i juridik på Lunds universitet, med om.
– Om man tittar på professorernas synpunkter så har de helt andra utgångspunkter. De ser inte de svenska farhågorna eftersom de utgår från direktivet och de förhållanden som de känner till. De känner inte till hur den svenska modellen är konstruerad, sa hon under seminariet.
Och även om det blir ett urvattnat förslag som Sverige, och svenska arbetsgivare och fack, i värsta fall kan leva med, så är det likväl en försämring, menar Mattias Dahl.
– Vi i Sverige är överens om vår modell. Den svenska modellen är ett regelverk som både är skrivet och oskrivet. Det finns en historisk kontext och en praxis. Vi gillar det. Modellen är bra, inte perfekt, men det är så vi vill reglera frågor på arbetsmarknaden, säger han.
– Man kan också uttrycka sig så här: Det finns ingenting i det här som kommer att utveckla den svenska modellen.
Han varnar för att minimilönerna bara är en början på en EU-offensiv som startade med det som kallas för den sociala pelaren.
– Regeringen har aktivt ropat efter sociala pelaren och nu får vi svaret i form av bindande lagstiftning. Nu ser vi det i minimilönefrågan. Och det kommer fler frågor senare som slår mot den svenska modellen.
Med våra svenska fackliga ögon är det på gränsen till naivt att höra att Europafacket så gärna vill lägga lönefrågorna hos EU-kommissionen.
Martin Linder, ordförande för Unionen och PTK, förstår att det finns ett behov att ta tag i missförhållandena i länder med utbredd fattigdom. Men i Sverige existerar knappt fattigdom, framhåller både fack och arbetsgivare i det här sammanhanget. En procent av svenska arbetstagare har löner under EU:s fattigdomsgräns eller riskerar fattigdom.
Samtidigt ser de europeiska facken en möjlighet att via direktivet stärka den fackliga organisationsgraden. I Centraleuropa täcks enbart 20 procent av arbetstagarna av kollektivavtal, till exempel. Men det är helt fel väg att gå, enligt både Martin Linder och Torbjörn Johansson. Ansvaret att attrahera arbetstagare att organisera sig fackligt är fackens uppgift. Ingen annans.
– Att facken där tycker att det är bra är att ge upp den fackliga idén om att kunna påverka sin egen tillvaro och att mobilisera den fackliga styrkan är för oss direkt skadligt, sa Torbjörn Johansson.
– Med våra svenska fackliga ögon är det på gränsen till naivt att höra att Europafacket så gärna vill lägga lönefrågorna hos EU-kommissionen, sa Martin Linder.
