KRIGET I UKRAINA

Flydde två gånger – så fick Hanna och 30 andra jobb i Sverige

När Hanna Lukina och hennes son lämnade Ukraina strax efter att kriget bröt ut var det inte första gången de befann sig på flykt. Väl i Stockholm är hon en av många som har fått jobb inom Scandic. ”Jobbet ger mig hopp om framtiden”, säger hon till TN.

När kriget i Ukraina bröt ut och hennes sociala medier började fyllas av människor på flykt – människor som fanns i Sverige och som sökte jobb – fick Olena Vorobyova en idé. Skulle det kunna gå att fylla hennes eget skriande behov av städpersonal och samtidigt se till att några ukrainska flyktingar fick en fot in på svensk arbetsmarknad?

Sagt och gjort. Idag har fler än 30 ukrainare, företrädesvis kvinnor, anställts av olika Scandic-hotell i Stockholm. Och fler är på väg.

– Glädjande nog har vi sett ett uppsving på alla våra hotell sedan restriktionerna släpptes, säger Ann Österberg, vd på Scandic Sjöfartshotellet och Olena Vorobyovas chef.

”Ingen välgörenhet”

Men med uppsvinget kommer också dilemmat att fylla alla de vakanser som har uppstått efter pandemin. Under coronakrisen blev många uppsagda och valde att gå vidare till studier eller andra yrken. Därför lider hela besöksnäringen av en enorm kompetenskris.

– Det är ingen välgörenhet vi sysslar med, utan det är ett behov vi har. Och det är viktigt för de här kvinnorna att ha en meningsfull sysselsättning medan de är här. Och det känns bra att vi, via Olenas kontakter, har kunnat hjälpa dem samtidigt som vi har hjälpt oss själva, säger Ann Österberg.

Scandic-koncernens HR-chef Fredrik Wetterlundh håller med.

– Det är en win-win-situation. Vi har ett otroligt behov av att få in duktiga medarbetare och här kan vi samtidigt hjälpa till i en situation som är fruktansvärd. Alla vinner på det här, säger han.

Sökte i sociala medier

Olena Vorobyova är själv från östra Ukraina och har därför gott om ukrainska kontakter i sociala medier, som volontärarbetare och genom ett svenskt nätverk av rysktalande, Nash MeetUp.

– Jag har sagt till människor att det finns jobb att få och vi skapade även en annons, säger hon.

Tack vare Olena Vorobyova har Scandic Sjöfartshotellet blivit ett centrum för Scandic Sveriges arbete med att rekrytera ukrainare. I dagsläget rör det sig framför allt om hotell i Stockholms city, men snart kopplas även hotell i ytterstaden in och framöver kan det även bli aktuellt med hotell utanför Stockholm.

– Vi vill göra det här till alla våra hotell, för vi har behovet. Men vi uppfinner inga roller, utan de vi anställer går in i riktiga roller där de gör skillnad, säger Fredrik Wetterlundh.

– Vi har i första hand tänkt på städjobb, eftersom det finns en del krav på språk, men självklart kan man lära sig annat här på plats, säger Olena Vorobyova och berättar samtidigt att hon har satt ihop en lista på svenska ord som kan vara bra att kunna.

Samordningsnummer tar tid

Ett problem under arbetets gång har varit de så kallade samordningsnumren. Förvisso kan företag anställa utan samordningsnummer, men för Scandic som bolags krävs det för att de ska kunna betala ut löner.

– Det är extremt viktigt för oss att den här rekryteringen sker på samma sätt som all annan rekrytering sker inom Scandic, säger Ann Österberg.

Väntan på samordningsnummer innebär att det nu finns ett 20-tal personer som ännu inte har kunnat anställas, trots att de har klarat alla tester och annat som Scandic genomför.

– Väntetiden i Stockholm är i dagsläget 6–8 veckor, säger Ann Österberg.

– Vi har kämpat jättehårt med samordningsnumren. Och det ser olika ut i olika städer. I vissa städer får vi besked om att det kan ta upp till 16 veckor, säger Fredrik Wetterlundh.

I praktiken innebär det att alla anställningar fördröjs i väntan på att Skatteverket ska handlägga ukrainarnas ärenden.

Lämnade allt

En av de sju som har fått samordningsnummer och som har anställts på just Scandic Sjöfartshotellet är Hanna Lukina. Hon och hennes man lämnade Donbass i östra Ukraina redan 2015, när läget blev för osäkert.

– Det var krig och vi bestämde oss för att lämna. Vi lämnade allt – vårt hem, våra föräldrar, våra saker – och reste till västra Ukraina. Vi tänkte att det var säkrare där.

De skapade sig ett liv i västra Ukraina. De köpte en lägenhet, maken fick jobb i en stor butik och Hanna Lukina byggde upp ett eget företag genom att sy sovkläder för hand och sälja dem genom Instagram.

– Jag älskade mitt jobb, säger hon.

Men den 24 februari i år började allt om på nytt.

– Vi visste inte vad vi skulle göra och vi var mycket rädda. Jag fick flashbacks från förra gången i Donbass och jag förstod att det var väldigt farligt att vara kvar.

Flydde igen

Efter ett par veckor bestämde Hanna Lukina och hennes man att hon och den nioårige sonen skulle lämna landet. Målet var hela tiden att komma till Sverige, för här har hon vänner och här firade hon nyår för fem år sedan. Och det är hos de vännerna som Hanna Lukina och sonen nu bor.

– Förra gången vi flydde var jag deprimerad. Nu är jag inte deprimerad. Jag vill göra något, jag kan inte bara sitta och göra ingenting, säger Hanna Lukina och understryker att säkerhet är det viktigaste för henne just nu.

Hennes föräldrar är kvar i Donbass, där kriget har varit en verklighet i nästan ett decennium.

– De är inte säkra, men människor kan vänja sig vid nästan vad som helst. Så var det också för oss när vi bodde där, men jag vill skapa en bättre framtid för min son.

Sedan några veckor tillbaka arbetar Hanna Lukina nu på Scandic Sjöfartshotellet.

Vad betyder jobbet för dig?

– Det betyder att jag kan tjäna pengar, att jag kan vara mer självständig och det ger mig ett hopp om framtiden. Allt är möjligt.

– Jobbet betyder att jag inte blir stillastående, att jag inte behöver bli beroende av andras pengar och att jag får annat att tänka på än kriget. Jag vill klara mig på egen hand. Om mina vänner vill hjälpa mig säger jag inte nej, men jag har aldrig bett om hjälp. Och i den situation som vi nu befinner oss i, så gör jag vad jag kan, säger Hanna Lukina och berättar att känner att hon har fått mer kraft och energi sedan hon fick jobb i Sverige.

Hon och sonen trivs här och han har börjat skolan. Men det är fortfarande bara en tillfällig lösning.

Hur ser du på framtiden?

– Jag vet inte. Varar kriget länge blir jag kvar här, men jag vill att min son ska växa upp i Ukraina. Ukrainare ska leva i Ukraina, det tror jag på.