DEN SVENSKA ARBETSMARKNADEN

Forskning: Arbetslöshet största källan till ojämlikhet

Varaktig arbetslöshet är svensk jämlikhetspolitiks stora misslyckande, menar ekonomiprofessor Daniel Waldenström i en intervju med TN. Och han varnar för låglönesatsningar i ett läge där stora grupper står utanför. ”Det finns en klar motsättning mellan arbetslinjen och låglönesatsningar”, säger han.

Nyligen inträffade den internationella lyckodagen. Det är en dag som FN inrättade för tio år sedan för att sätta fokus på vad som är viktigt bakom traditionella mått som BNP-tillväxt och realinkomstutveckling. Hur mår vi egentligen? Hur nöjda är vi med livet, är vi nära eller långt ifrån en situation i livet där vi allra helst vill vara?

Att ha ett arbete är inte bara att ha en fast inkomst, har en stor påverkan på hur du upplever ditt eget liv. Eller om vi vänder på resonemanget: En av de mest bekräftade observationerna inom lyckoforskningen är det negativa sambandet mellan arbetslöshet och nöjdhet med livet. Den minskade nöjdheten är mycket större än vad som kan förklaras med den inkomstminskning som arbetslösheten medför.

Som figur 1 nedan visar har arbetslöshet till och med större negativ effekt än upplevd diskriminering eller dålig hälsa.

”Varaktig arbetslöshet är väldigt skadligt”

Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi med ekonomisk ojämlikhet som ett fokusområde, konstaterar att detta är Sveriges stora akilleshäl, oavsett om det gäller ekonomisk jämlikhet med traditionella inkomstmått eller med välmåendemått:

– Det är absolut en viktig faktor för såväl upplevt välmående som traditionella mått på ekonomisk ojämlikhet. Varaktig arbetslöshet är väldigt skadligt. Och där har svensk politik misslyckats, säger han.

Arbetslöshet har det starkaste negativa sambandet med livsnöjdhet

Dessutom är det så att arbetslöshet är ett undantag från vår annars stora förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar. Exempelvis inkomstförändringar, eller förändringar i boyta, ger normalt bara korta effekter på upplevd livsnöjdhet eftersom vi efter en tid anpassar oss och får allt svårare att glädja oss åt en materiell standardhöjning (och vice versa). Men så icke med arbetslöshet, vilket har konstaterats i flera studier. World Happiness Report 2017 hade ett kapitel dedikerat till jobb och konstaterade då:

”Individers nöjdhet anpassar sig över tid väldigt lite till att vara arbetslös och tidigare perioder av arbetslöshet kan ha en bestående effekt även efter att de åter fått ett jobb. Data visar också att stigande arbetslöshet påverkar alla negativt, även de som fortfarande är sysselsatta. Dessa resultat erhålls på individnivå, men de slår också igenom på makroekonomisk nivå, där nationella arbetslöshetsnivåer är negativt korrelerade med genomsnittligt nationellt välbefinnande över hela världen”.

Är inte allt detta självklart? Vem ifrågasätter att arbetslöshet är något dåligt? Nej, ingen påstår såklart att arbetslöshet är något bra, men när det pratas om vidgade klyftor och orättvisor är det påfallande sällan som arbetslöshetens roll kommer på tal.

– När det gäller inkomstfördelning, familjebakgrunders betydelse och hälsoskillnader tillhör Sverige de allra jämlikaste samhällena i världen, och ännu mer så om man räknar med tillgången på skattefinansierade välfärdstjänster. Men när det gäller varaktig arbetslöshet har Sverige misslyckats, säger Daniel Waldenström och fortsätter:

– Utanförskapets oförändrade storlek var Alliansregeringens största misslyckande. När jag tog upp detta med Elisabeth Svantesson för inte så länge sedan menade hon att det hade externa orsaker. Hon menar att utanförskapet minskade men fylldes på av en ovanligt hög invandring – och det ligger det något i. Men svensk politik som helhet har misslyckats i det här avseendet. Med parternas goda minne.

Inkomstskillnader spelar roll

Även om vi bortser från vad arbetslösheten gör för välmåendet och bara tittar på de mer traditionella måtten för ekonomisk ojämlikhet så spelar arbetslösheten en större roll än vad som syns i den återkommande diskussionen om ökade klyftor, menar Daniel Waldenström.

– Sett till inkomstskillnaderna i stort spelar arbetslösheten en större roll än löneskillnader. Försäkringssystemen dämpar en väldigt stor del av inkomsteffekten av arbetslösheten, men trots det ökar inkomstskillnaderna när färre har jobb, säger han.

Skadeeffekterna är dessutom långtgående för drabbade grupper.

– Ett varaktigt utanförskap hotar förstöra livet för både de drabbade vuxna och i förlängningen också deras barn som växer upp i hem där föräldrarna står utanför.

I svensk politik har den så kallade arbetslinjen – strävan att få in arbetslösa i någon form av avlönat arbete i stället för rent finansiellt stöd – hållits högt ända sedan 1920-talet. Hur rimmar egentligen kravet på låglönesatsningar med den principen?

”Ett varaktigt utanförskap hotar förstöra livet för både de drabbade vuxna och i förlängningen också deras barn.”

– Det finns en klar motsättning mellan arbetslinjen och låglönesatsningar. Det gäller både privat och offentlig sektor. Det finns stora behov av enklare tjänster inom såväl vården som i företag och även hemma hos folk. Men om dessa tjänster blir för dyra så kommer de inte att utföras alls, säger Daniel Waldenström och fortsätter:

– När Sverige hade ett fåtal i utanförskap, vilket var fallet före 1990-talet, så var inte låglönesatsningar lika kostsamma. Idag däremot stängs stora grupper ute eftersom de inte har en chans att få ett jobb när arbetsgivarnas kostnader trycks upp av låglönesatsningarna.

Marknaden kan trycka upp löner

Lägstalönerna kan dock tryckas upp också av marknadsskäl, vilket är en annan sak bland annat eftersom det inte driver arbetslöshet:

– Vissa tjänster med låg timlön kan gott komma att se högre timlöner alldeles utan särskilda låglönesatsningar, exempelvis inom hotell och restaurang. Där råder en brist på personal och arbetsgivarna får helt enkelt betala mer för att locka till sig arbetskraft. Det är ju precis så en fri marknad ska fungera; i lägen med arbetskraftsbrist kommer lönerna att stiga.

En annan viktig och aktuell jämlikhetsfråga är vad som händer när företag behöver dra ned till följd av sämre konjunktur. H&M har utsatts för mycket kritik för att skära ned på antalet arbetstimmar, så kallad hyvling. Men den ekonomiska forskningen, inte minst utvärderingarna av covid-krisens verkningar, ger stöd för att hyvling borde förordas av den som eftersträvar jämlikhet.

– Jag gillar egentligen inte att det kallas hyvling eftersom det låter negativt, men det var under corona-krisen bra ur jämlikhetssynpunkt. Att minska såväl arbetstid och lön proportionerligt är ett sätt att anpassa ekonomin till en sämre konjunktur som ger ett mer jämlikt utfall än alternativet – att fler blir uppsagda, säger Daniel Waldenström.