DEBATTEN OM INKOMSTSKILLNADERNA

Professorn sågar påståenden om ökade klyftor: ”Politisk propaganda”

Ekonomiprofessorn Daniel Waldenström är mycket kritisk mot hur diskussionen om ekonomiska klyftor förs i medierna: ”Man vill låta påskina att klyftorna ökar även när de med vedertagna mått inte gör det”, säger han till TN.

Daniel Waldenström är professor i nationalekonomi och programchef för forskningsprogrammet ”Skatter och samhälle” vid Institutet För Näringslivsforskning (IFN). Som forskare i ekonomisk ojämlikhet har han följt och ibland deltagit i den mediala diskussionen om klyftor.

– Klyftor är ett vanskligt begrepp. I ett gott samhälle kommer klyftan mot de som helt saknar inkomst – till exempel hemlösa – alltid öka. Skillnaden mellan toppen och botten blir därmed större i en framgångsrik ekonomi. På samma sätt som att en boll som kastas upp i luften av en vuxen kommer högre upp än en boll som kastas av ett barn, säger Daniel Waldenström.

Ett annat problem med fokus på klyftor är att man jämför statiska bilder, medan verkligheten är dynamisk:

– Många är bara låginkomsttagare under en kortare period, exempelvis ett år. Nästa år har de fått högre inkomster, säger han.

Hur kommer det sig att klyftorna alltid tycks öka oavsett konjunktur, om man läser rubriker på debattsidor? Stämmer det, eller handlar det om att debattörerna byter perspektiv?

– Nej, det stämmer inte. Debattörerna hoppar mellan olika mått och inte sällan på rentav intellektuellt ohederliga sätt. Det är politisk propaganda. Man vill låta påskina att klyftorna ökar även när de med vedertagna mått inte gör det.

– De senaste 1-2 åren har ju förmögenhetsskillnaderna minskat eftersom alla med mycket tillgångar på börs och i fastigheter sett sjunkande värden.

Man ser väl ingen som jublar över det när klyftor diskuteras?

– Jag ogillar att skylla på medierna, men ibland blir deras rubriker och texter alltför effektsökande. Vilka problem är det egentligen vi ska fokusera på? Är det skillnaderna i sig? Att botten är för låg? Eller toppen för hög? Det bör enligt mig inte vara det senare. Problemet kan knappast vara att några företag är väldigt framgångsrika, säger Daniel Waldenström.

Men när var egentligen Sverige som mest jämlikt?

– Väldigt bra fråga. Det här med ojämlikhet är ju så flerdimensionellt. 1980 fungerade Sverige inte så bra. Flera industrier hade kostnadskriser, politikerna agerade kortsiktigt, finansbranschen var i dvala och skatterna var extremt höga. Vi hade helt enkelt inte så många uppsidor i den stagnerande ekonomin. Det skapade rent mekaniskt en miljö där inkomstskillnaderna var små. Jo, då var inkomstskillnaderna minst, kanske någonsin, resonerar Daniel Waldenström, och fortsätter:

– Men i en sådan ekonomisk miljö hade man stängt chansen att förverkliga sig själv. Väldigt få hade möjligheten att pröva sina vingar.

Vad är maximal jämlikhet?

En jämlikhetsdefinition som gör att maximal jämlikhet innebär en situation när väldigt få har möjligheten att pröva sina vingar, har ibland rest frågan om vad som är viktigt. Vore inte ett samhälle där många har möjligheten att "ta chansen” mer jämlikt? Är inte samhället idag utifrån just det perspektivet mer jämlikt än samhället 1980? Daniel Waldenström hänvisar till boken Flyt – Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet av Theodor Paues och Fabian Wallén, från 2009, som ett kompletterande perspektiv till de etablerade jämlikhetsmåtten.

”Efter 00-talet har inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.”

Nyligen presenterade Magdalena Andersson en ny riktning för Sverige och Socialdemokraterna inför 2030 och sade då att ”om vi blickar tillbaka så var ju Sverige runt 1980-talet ett av världens mest jämlika länder, ett land som vi ofta skröt om när vi åkte utomlands.”

– 1980 har blivit en viktig referenspunkt. Inkomstskillnaderna var lägst i världshistorien och Sverige stack ut som ett extremt land. Sedan dess har skillnaden mellan Sverige och andra länder minskat. Efter 00-talet har inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls, berättar Daniel Waldenström, som trots allt föredrar inkomstskillnader som jämlikhetsmått utifrån att det är ett objektivt och lätt mätbart mått.

Som figur 1 visar är utvecklingen under 1970-talet en viktig faktor bakom att 1980 blivit en referenspunkt. Inkomstskillnaderna sjönk mycket snabbt under 1970-talet och vi har aldrig kommit tillbaka till den inkomstojämlikhet som rådde under tillväxtdecennierna 1950-70.

– Sverige tillhör idag de allra jämlikaste samhällena i världen, om man tittar på inkomstfördelningen, familjebakgrundens betydelse, hälsoskillnader med mera – och ännu mer så om man lägger till tillgången på skattefinansierade välfärdstjänster, säger Daniel Waldenström.

– Förmögenhetsfördelningen är på många sätt svårare att studera men inte heller där visar de vanliga måtten att klyftorna har vidgats i Sverige. Anledningen är att även om vissa företagare har blivit enormt rika, har också den breda befolkningens förmögenheter vuxit mycket kraftigt. Bostadsägande är den stora faktorn, men även pensionssparandet är viktigt. Idag utgör bostäder och pensionssparande de största tillgångsklasserna i hela befolkningen. Och där dominerar ju medelklassen, vilket är alla som har en inkomst och dessutom har köpt en bostad, säger han.

Rätt insatser ger resultat

Han håller på med en bok om jämlikhetseffekten av att stora delar av befolkningen ökat sina tillgångar, Richer and More Equal, och berättar lite om vad han där kommer beskriva:

– Jämlikhetseffekten genom historien kommer inte av att de förmögnas tillgångar hållits tillbaka – utan av förmögenhetsökningar i folkflertalet via utbildningsreformer, finansiella avregleringar och pensionssparande. Sedan förstärktes den av värdepapperiseringen av pensionssparandet. Trots att förmögenhetsmassan ökar kraftigt så har inte fördelningen blivit mer skev. Tre fjärdedelar av förmögenheterna utgörs av bostäder och pensionssparande som ägs av vanligt folk.

Långtidsarbetslösa i hyresrätter har däremot missat uppgången under lågränteperioden, påpekar han i nästa andetag. Hur allvarligt detta är bör man ha koll på men en del av dessa är unga individer som ännu inte hunnit ackumulera tillgångar, och problemet dämpas också avsevärt av att i välfärdsstater som Sverige behövs inte mycket egen förmögenhet eftersom den offentliga sektorn tillhandahåller välfärd.

Enligt Daniel Waldenström är alltså åtminstone en viss typ av växande klyftor oundvikliga i en växande, välmående ekonomi. Samtidigt anser han att jämlikhetsfrågorna är viktiga.

– Innovatörerna kommer att kunna skapa otroliga vinster. Men utmaningen ligger inte i att några företag är väldigt framgångsrika, utan hur vi ska se till att alla får chansen att vara en del i välståndsökningen.

Är jämlikhet bra för den ekonomiska utvecklingen?

– Det beror på. Forskningen ger inga tydliga svar på det. Det rör sig om komplexa aggregerade utfall även om ytterligheter i form av mycket stor eller mycket liten ojämlikhet nästan alltid leder till sämre ekonomisk utveckling, säger Daniel Waldenström och för in diskussionen på tillit, som ett bättre och viktigare fokus än klyftor och inkomstförändringar i sig.

– Tillit – att lita på varandra, att våga göra saker utan att ha med sig en jurist – gagnas av jämlikhet. Hög grad av invandring verkar minska tilliten. Stora inkomstskillnader kan ge upphov till lägre tillit och i förlängningen kan det hämma den ekonomiska tillväxten. Men här återstår mycket forskning innan vi kan uttala oss mer säkert.