AVTALSRÖRELSE

Industrin om avtalsrörelsen: "Vill inte konkurrera med svag krona"

Låg produktivitet, svag tillväxt, försämrad konkurrenskraft, lågkonjunktur och för många anställda. När Sverige snart går in i en avtalsrörelse är det inte utan utmaningar. ”Facken har ju gått ut och sagt att det finns skäl för uppväxling, och det tycker inte vi”, säger Per Hidesten på Industriarbetsgivarna.

Efter ett par år av ovanligt höga löneökningar bör nu industrin komma tillbaka till något som kan liknas vid ett normalläge. Det menar Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten och IKEM:s vd Jonas Hagelqvist. Under fredagen presenterade de hur de ser på förutsättningarna inför den kommande avtalsrörelsen.

– Det avtal vi slöt 2023 och som sträcker sig över 2024 är det högsta sedan Industriavtalet kom till, med en årstakt på 3,7 procent. Det är klart över det normala, säger Per Hidesten.

Sedan Industriavtalet kom till 1997 har årstakten fram tills för ett par år sedan legat på strax över två procent, vilket i praktiken har inneburit reallöneökningar på någonstans runt 60 procent på drygt 25 år.

Per Hidesten konstaterar att det fanns flera orsaker till att bryta trenden 2023.

– Omständigheterna var ganska besvärliga. Vi hade det geopolitiska läget och den inflation som var, säger han.

”Vi hade ett konjunkturläge i slutet av förra året där våra företag trodde att det skulle komma en vändning till årsskiftet. Men när vi nu tittar tillbaka på det första kvartalet, så kan vi konstatera att det inte blev så.”

Men nu är det dags att blicka framåt. LO-facken menar att det fortsatt finns utrymme för en högre lönetakt än tidigare, men det håller inte Industriarbetsgivarna och IKEM med om. Per Hidesten understryker att Industriavtalets syfte är att stärka industrins internationella konkurrenskraft.

– Det måste vi alltid ha med oss. Men sedan ska det bidra till goda anställningsvillkor – som en gynnsam effekt, säger han.

Jonas Haqelqvist konstaterar att det trots att det har gått mer än ett kvartssekel sedan avtalet först tecknades, så gäller grundprinciperna fortfarande.

– Det handlar i grund och botten om att vi ska titta på den svenska kostnadsbilden relativt vår omvärld, säger han.

Viktigt att titta globalt

Och när arbetsgivarna inom industrin gör det kan de konstatera att det är irrelevant att tala om ett löneutrymme i termer av omständigheter som bara finns på den svenska marknaden. De konstaterar också att ur ett globalt perspektiv har Sverige relativt höga arbetskraftskostnader. Numera ligger vi något bättre till i Europa än för ett antal år sedan – även om det inte nödvändigtvis beror på positiva omständigheter.

– Det kan i stort sett helt förklaras med växelkursen. Kronan har försvagats upp till 22 procent sedan 2016 och det gör att det ser lite bättre ut, säger Per Hidesten och fortsätter:

– Tittar man på de nominella löneökningstalen, så har vi legat något högre än konkurrentländerna.

En annan aspekt är att Sverige under en tid har haft en svag produktivitetsutveckling.

– Produktivitetsutvecklingen den sista tiden är negativ. Och det är en viktig bild att ha med sig – det ser inte likadant ut som för tio år sedan, säger Jonas Hagelqvist.

Per Hidesten betonar att produktionsvolymerna minskade mellan år 2022 och 2023. Samtidigt är det många företag som behåller medarbetare som kanske inte behövs längre, så kallad labour hoarding, förmodligen på grund av den underliggande kompetenskrisen och en förhoppning om att lågkonjunkturen snart kommer att vända.

– Vi har alltså producerat mindre, men behållit samma personal. Det är en utmaning för arbetsgivarna. Vid en normal produktion så har man kompetensbrist, säger Per Hidesten.

Svag krona räddar läget

Allt sammantaget – den låga produktiviteten och de relativt höga arbetskraftskostnaderna – gör att Sverige tappar i konkurrenskraft.

– Det är egentligen kronans försvagning som gör att vi klarar relativförändringen. Om vi hade haft euro så hade vi legat på minus, säger Per Hidesten.

– Vi vill ju konkurrera med en bra produktivitet, att vi producerar bra varor och tjänster, inte med en svag krona.

Jonas Haqelqvist påtalar att Sverige är i en lågkonjunktur.

– Vi har en väldigt svag tillväxt det här året. Prognosmakarna säger att det blir något bättre nästa år. Våra företag hade fallande produktionsvolymer under förra året, säger han.

– Vi hade ett konjunkturläge i slutet av förra året där våra företag trodde att det skulle komma en vändning till årsskiftet. Men när vi nu tittar tillbaka på det första kvartalet, så kan vi konstatera att det inte blev så.

”Produktivitetsutvecklingen den sista tiden är negativ. Och det är en viktig bild att ha med sig – det ser inte likadant ut som för tio år sedan.”

Om lite drygt ett halvår ska industrins parter växla krav och yrkanden. Då sätter avtalsrörelsen i gång på allvar. Då är det viktigt att titta framåt, inte bakåt, menar Per Hidesten. Och vill alltså tillbaka till något slags normalläge, där det är viktigt med en en löneökningstakt som såg ut som den gjorde innan pandemin, det vill säga någonstans strax över två procent.

– Vi ser ingenting som talar för att vi har en annan situation, eller att det finns en möjlighet till högre löneökningsnivåer.

Han är dock noga med att påtala att det inte går att sätta exakta siffror i dagsläget. Men att löneökningstakten skulle hamna på de nivåer som gäller under innevarande avtal är inte tänkbart.

– Facken har ju gått ut och sagt att det finns skäl för uppväxling, och det tycker inte vi, säger han.