AVTALSRÖRELSE

Industrin: Långdragen lågkonjunktur påverkar avtalsrörelsen

Jonas Hagelqvist, vd på IKEM, och Per Hidesten, vd på Industriarbetsgivarna. Bild: Bengt Säll, Rikard Westman

Snart ska lönerna för nästan tre och en halv miljoner anställda förhandlas. Men det finns många utmaningar, menar arbetsgivarna inom industrin. ”Vi har sett tappade produktionsvolymer, tappad lönsamhet och tappad produktivitet”, säger Jonas Haqelqvist på IKEM.

Det börjar dra ihop sig till avtalsrörelse. 2025 kommer att bli ett superavtalsår. Förutom att industriavtalet som vanligt går ut sista mars nästa år, så går också SKR:s avtal ut. Totalt är det 502 avtal som omfattar 3,4 miljoner anställda, som ska omförhandlas. Redan nu har parterna inlett dialoger med medlemmar och andra intressenter och om någon månad eller två bör vi höra mer konkret information kring vad facken kommer att ställa för krav.

”Löneavtalen måste återspegla att vi har en lågkonjunktur och att vi har en arbetslöshet som stiger.”

Årets avtalsrörelse är den första på åtta år som kan anses ske under någorlunda normala förhållanden. Förra gången stod vi inför en skenande inflation och gången dessförinnan fick förhandlingarna skjutas upp på grund av covid-pandemin.

– Vi är i ett läge där förutsättningarna borde vara mindre osäkra. Det är klart att de geopolitiska frågorna alltid kan vara en form av osäkerhetsmoment för en exportindustri, men jag bedömer det som att vi kommer att ha mer normala förberedelser inför avtalsförhandlingarna nu.

Det säger Per Hidesten, som är vd för Industriarbetsgivarna, som är en av de arbetsgivarorganisationer som förhandlar industriavtalet och alltså sätter det så kallade märket, lönenormeringen på svensk arbetsmarknad.

Finns det ett uppdämt behov nu? Har vissa saker fått stå tillbaka under de onormala åren?

– Vi lämnar det innevarande avtalet, som är det högsta löneavtalet som vi har haft inom industrin. Och det är klart att det är en ryggsäck som vi har byggt på och som gör att vi har bland de högsta arbetskraftskostnaderna i jämförbara länder. Då måste vi jobba med arbetskraftskostnaderna och produktiviteten, så att vi kan stärka vår konkurrenskraft, säger Per Hidesten.

– Båda parter måste se till det långsiktiga värdet av industriavtalet. Det går bara genom att ha en löneökningstakt som företagen kan bära, säger Jonas Hagelqvist, vd på IKEM.

Tidigare kriser påverkar industrin

Per Hidesten konstaterar att de kriser som har varit fortfarande påverkar inte bara den svenska industrin, utan att de har varit och fortfarande är påfrestande för ekonomin i många länder.

– Vi dras med en lågkonjunktur. Och tysk industri, som är ett av våra största exportområden, har det jättejobbigt. Samtidigt har vi stor konkurrens från omvärlden och behöver göra stora investeringar. Så det finns gott om utmaningar. Men lågkonjunkturen finns ju här och nu i Sverige.

Han får medhåll från Jonas Hagelqvist, som är vd för IKEM. Där har inte minst plast- och kemiföretagen ett par tuffa år bakom sig.

– Vi har ju sett tappade produktionsvolymer, vi har sett tappad lönsamhet, vi har sett tappad produktivitet, i alla fall per arbetad timme, säger han och understryker att lågkonjunkturen ser ut att bli långdragen.

Är lågkonjunkturen den svåraste utmaningen?

– Löneavtalen måste återspegla att vi har en lågkonjunktur och att vi har en arbetslöshet som stiger och som enligt bedömningen toppar i början av 2025. Men det primära med löneavtalen är att den internationella konkurrenskraften ska stärkas, säger Per Hidesten.

Nyligen skrev Unionen i ett pressmeddelande om ”en ökad optimism i näringslivet”. Unionens chefsekonom Tobias Brännemo menar att konjunkturfallets botten nu har passerats, skrev fackförbundet. Men samma dag som Unionen presenterade sin optimistiska bild kom Konjunkturinstitutets augustibarometer, som visade på ett ”fortsatt dystrare stämningsläge än normalt.” Och Per Hidesten känner inte igen sig i Unionens bild.

– Vi känner inte igen oss i det som Unionen vill förmedla. Vi tolkar det som ett sätt att försöka höja förväntningarna i avtalsrörelsen – som ett argument för dem att kunna höja kraven, helt enkelt, säger han.

Fackliga krav inte rimliga

Inför årets avtalsrörelse har tongångarna från vissa fackförbund varit höga. Vissa fackförbund kräver att lönerna ska öka med fyra procent – vilket skulle vara högt över den normala nominella ökningen, som sedan Industriavtalet skapades i slutet av 1990-talet har legat på runt två procent.

Skulle ökningar på fyra procent vara rimligt?

– Nej, jag tycker inte det. Det motsvarar inte de förutsättningar vi har i den här avtalsrörelsen. Men än så länge är det där med fyra procent bara spekulationer, säger Per Hidesten.

– Vi måste långsiktigt vårda industriavtalet. Fram till inflationskrisen har vi levererat en löneökningstakt med en fantastisk utveckling, med en reallöneökning på runt 1,5 procent per år. Det måste vi komma tillbaka till, säger Jonas Hagelqvist.

Han tycker också att det är viktigt att hålla isär centrala avtal och lokala avtal.

– På vissa företag finns det både behov och utrymme att lägga på lite mer än i de centrala avtalen, säger han.

Höga reallöneökningar

I förra veckan kom siffror från Medlingsinstitutet att reallöneökningarna nu är högre än på tio år. Per Hidesten menar att det är ett tydligt tecken på att det centrala avtal som slöts under förra avtalsrörelsen, med en löneökningstakt långt över normala år, har fungerat.

– Och nu när inflationen är en bra bit under två procent, så blir det så här. Då uppstår en situation med förstärkt köpkraft, säger han och fortsätter:

– Samtidigt uppstår ju en situation där industrins konkurrenskraft förlorar. Hade löneökningstakten varit lägre så hade vi haft en större möjlighet att konkurrera.

Per Hidesten vill inte säga hur stor löneökningstakt som arbetsgivarna kommer att föreslå.

– Men den måste spegla en stärkt internationell konkurrenskraft och den ekonomiska utvecklingen i samhället, säger han.

”Alla måste förstå att om man sänker arbetstiden så uppstår det en kostnad. Och då är frågan om vi kan klara det ur ett konkurrenskraftsperspektiv.”

Under året har frågan om arbetstidsförkortning blivit alltmer aktuell. Vårdförbundet krävde och fick kortare arbetstid under sin konflikt med SKR under våren och i slutet av sommaren kom konkreta förslag från vissa håll inom socialdemokratin om att förändra lagstiftningen för att korta arbetstiden. Det är därför troligt att frågan kommer att bli en förhandlingsfråga i avtalsrörelsen. Det bekymrar Per Hidesten.

– Arbetstidsförkortning är precis tvärtemot vad Sverige behöver. Vi behöver fler arbetade timmar. I det läget som vi befinner oss, inte minst med den gröna omställningen, behöver vi mer tillgänglig arbetskraft. Men det viktigaste är att politikerna håller sig borta från frågan. Annars kommer det att få enorma konsekvenser, säger han och menar att det är upp till parterna att avgöra frågan om arbetstid precis som det är parternas ansvar att sätta lönerna.

Han konstaterar att sänkt arbetstid inte är gjort hur lätt som helst. Det handlar inte bara om att tusentals människor ska jobba färre timmar.

– Alla måste förstå att om man sänker arbetstiden så uppstår det en kostnad. Och då är frågan om vi kan klara det ur ett konkurrenskraftsperspektiv, säger han.

Den här avtalsrörelsen blir gigantisk i och med att SKR:s avtal går ut samtidigt som industriavtalet.

Innebär det något särskilt? Kan det finnas risk för fler konflikter?

– Vi är ganska vana vid stora avtalsförhandlingar. Det är många parter och många förhandlingar. Det är klart att det kan uppstå konflikter, men jag är inte orolig.

Jonas Hagelqvist är inte heller orolig, men menar att det är viktigt att hålla tempo.

– Det är många andra avtal som löper ut samtidigt som industriavtalet. Därför är det viktigt att vi lyckas skriva avtal i tid. Den pressen har vi på oss i alla förhandlingar och det blir likadant nästa år, säger han.