DEBATTEN OM UPPHANDLINGARNA
Kriminella tar över upphandlingar – lagen ger grönt ljus
Kriminaliteten i offentlig upphandling ökar år för år. Men det går inte att stoppa den. För när den ena lagen ställer krav på upphandlare, så finns det andra lagar som sätter stopp. ”Stuprören i statsförvaltningen är solida, minst sagt”, säger en upphandlare som TN har pratat med.
Offentlig upphandling omsätter runt 800 miljarder kronor varje år. Det sker genom cirka 19 000 annonserade upphandlingar plus mängder av mindre inköp och handlar om allt från glödlampor till projektering av stora infrastrukturprojekt. I snitt lämnas 4,5 anbud per upphandling och siffran har ökat de senaste åren.
De flesta som lämnar anbud är självklart hederliga företagare, men bland dem nästlar det sig in kriminella anbudsgivare, organiserade eller inte. Trots att det här har varit känt länge är det i princip omöjligt att visa – eller ens uppskatta – hur stor brottsligheten inom offentlig upphandling är.
Skatteverket gav sig på att försöka och publicerade förra året en rapport om det så kallade ”Skattefelet”, som beräknar skillnaden mellan teoretisk skatt och fastställd skatt, alltså hur mycket skatt som enligt teoretiska beräkningar ska komma in till statskassan och hur mycket som i själva verket betalades in under åren 2014 – 2018. Beräkningen visade att när det gäller bolagsskatt, arbetsgivaravgift och egenavgift är skattefelet 9,1 miljarder. Det saknas alltså nästan 10 miljarder kronor. Allt är sannolikt inte kriminellt försnillat men Skatteverkets siffra ger en liten uppfattning om storleken på de pengar som försvinner.
Men även om det är svårt att visa på kriminalitet är det desto lättare att visa på orsaken: Att det nästan alltid är lägsta pris som gäller.
– Ja, de senaste tio, femton åren har det funnits en växande kritik från företagen mot prispressen, att priset har så stor betydelse i förhållande till kvalitet, säger Henrik Grönberg, upphandlingsjurist på Upphandlingsmyndigheten.
Väljer att tacka nej
I en situation där ett lågt pris ger största chans att vinna en upphandling får de seriösa leverantörerna allt svårare att möta anbud från dem som väljer att ta genvägar, vare sig de är i gråzonen eller rent olagliga. När seriösa företagare betalar skatt, kollektivavtalsenliga löner och arbetsgivaravgifter, så kommer de kriminella undan med att anställa svartarbetare.
– För en del seriösa företag blir det en moralisk fråga om de ska delta i en upphandling eller inte. En del väljer att tacka nej, hellre än att lockas att tänja på gränserna, säger Henrik Grönberg.
”För en del seriösa företag blir det en moralisk fråga om de ska delta i en upphandling eller inte”
Kort sagt, med rådande prispress finns hela tiden risken att även seriösa företag låter sig korrumperas, menar han.
Men kan brottslighet kopplad till upphandling stoppas?
Regelverket är mycket tydligt. I kapitel 13 i LOU, Lagen om offentlig upphandling, finns kravet att den upphandlande myndigheten ska utesluta en leverantör om leverantören är dömd för till exempel korruption, bedrägeri, terroristbrott över huvud taget olika former av organiserad brottslighet. Är det ett aktiebolag ska företaget stoppas från upphandlingen om företrädaren är dömd för något av de i lagen uppräknade brotten.
Omöjlig ekvation
Problemet är bara att kapitel 13 i LOU inte går att omsätta i praktiken.
Ansvaret för att hålla kriminella borta ligger på den person som arbetar med den enskilda upphandlingen. I Sverige finns bara ett kontrollsystem att använda: Sanningsförsäkran, det vill säga att leverantören på heder och samvete intygar att de uppgifter som har lämnats är riktiga. Den som eventuellt avslöjas av att ha ljugit i sitt anbud, eller kommit med en ”osann eller vårdslös försäkran” kan dömas till böter eller fängelse i maximalt sex månader. Knappast en straffskala som avskräcker de med ambition att lura till sig en större offentlig beställning, enligt de upphandlare som har TN talat med.
När det gäller den organiserade brottsligheten är bekymret just att den är organiserad. Kriminellt belastade personer kan gömmas undan längre ner i leverantörskedjan, bakom en seriös front eller genom ett kapat företag. Den som inte vill bli upptäckt blir det med största sannolikhet inte. Och frågan är om det är de olika upphandlande myndigheternas främsta uppgift att jaga oseriösa anbudsgivare. Dessutom är de verktyg som de har till sitt förfogande tandlösa.
– Upphandlare måste kunna få tillgång till den information i belastningsregistret som behövs, och vi anser även att det behövs en bättre ordning för att få tillgång till information från Skatteverket och Kronofogdemyndigheten, säger Henrik Grönberg uppgivet.
Kafkaliknande situation
Upphandlarna är alltså å ena sidan enligt lag skyldiga att stoppa oseriösa anbudsgivare, men enligt andra lagar förhindrade att söka de uppgifter som behövs. Den något Kafkaliknande situationen beror delvis på det svenska systemet där olika myndigheter inte har skyldighet, eller ens möjlighet, att dela uppgifter mellan varandra.
– Stuprören i statsförvaltningen är solida, minst sagt, säger en upphandlare, som TN har pratat med och som vill vara anonym.
Fram till 2019 fanns en möjlighet att hämta ut uppgifter från Skatteverket om att ett företags skatter och avgifter var betalda, ett absolut minimikrav för att få delta i en upphandling. Men så utredde Skatteverket det systemet och kom fram till att det inte finns lagstöd för att lämna ut den typen av uppgifter och informationskanalen stängdes av.
Idag finns en del av det informationsflöde som då ströps tillgängligt hos Kronofogdemyndigheten. Det gör å andra sidan situationen än mer absurd när en myndighet, Skatteverket, anser att vissa uppgifter är sekretessbelagda och alltså vägrar att lämna ut dem medan samma uppgifter är tillgängliga hos Kronofogdemyndigheten. Det leder till att upphandlare på Skatteverket inte kan kontrollera uppgifter om olika leverantörer på sin egen myndighet. Istället måste de gå till Kronofogden för att få ut den information som behövs för att kunna göra ett bra jobb – trots att Skatteverket alltså faktiskt har informationen.
Inget svar från statsråd
Men redan innan Skatteverket bakband sig själv hade både Polisen och Upphandlingsmyndigheten försökt visa på problemen. I en gemensam skrivelse till regeringen redogjordes för svårigheterna att stoppa kriminell verksamhet i upphandlingsärenden. Den landade på regeringens bord 2017 och har inte, trots upprepade påstötningar orsakat någon aktivitet, än mindre något svar från berörda statsråd.
– Det är stor frustration kring detta. De flesta tycker att myndigheterna ju måste kunna tala med varandra. Det är ju närmast en hygienfaktor och en förutsättning för att vi ska kunna stoppa ohederligheten, säger Henrik Grönberg.
”De flesta tycker att myndigheterna ju måste kunna tala med varandra”
De tjänstemän som arbetar med upphandling och försöker uppfylla LOU:s krav på att stoppa brottslighet från att delta, får istället ägna sig åt att tala med kollegor, beställa kostsamma utdrag från olika rättsdatatjänster och läsa de vanliga tidningarna. Eller så väljer de helt enkelt att lita på det där med ”heder och samvete”.
Ser en tydlig trend
Det är en situation som upprör säkerhetsexperten Dick Malmlund. Han ser en tydlig trend där traditionell kriminalitet som stölder, rån och häleri, alltmer ersätts av manschettbrottslighet där det främsta redskapet är en dator.
– Det är väl fullkomligt självklart att det ska vara tillåtet med bakgrundskontroller. Hur ska vi annars stoppa bovarna? frågar han retoriskt och pekar på den öppenhet och offentlighet som i mångt och mycket präglar det svenska samhället men som i fallet med brottsbekämpning inte fungerar.
– Det gör ju att våra offentliga system plötsligt blir de kriminellas bästa vän. Det är skamligt.
Den ökande kriminaliteten riktad mot upphandling skapar i sin tur ett merarbete som går ut över själva jobbet: att genomföra så bra affärer med offentliga medel som möjligt. De goda föresatserna i LOU blir ett problem när ansvaret läggs på upphandlarna och inte där de hör hemma, hos Polisen. Det menar upphandlaren Rikard Blom som redan för fem år sedan uppmärksammade situationen i ett debattinlägg på inkopsradet.se.
Man kan med fog säga att tillämpningen av vissa delar av LOU leder till osunda offentliga upphandlingar.
– Man kan med fog säga att tillämpningen av vissa delar av LOU leder till osunda offentliga upphandlingar. I försöket att lösa en omöjlig uppgift som lagts på upphandlaren, ökar upphandlingens omfattning men inte dess innehåll. Det osunda ligger i illusionen av kontroll. Den leder i sin ur till att politiker och ledning inte behöver tackla problemet med att tillsätta resurser som gör skillnad.
Dick Malmlund håller med.
– Vi ser den utvecklingen i hela samhället. Det läggs alltmer ansvar på enskilda myndigheter och organisationer men utan att resurserna ökar. Det finns en stor naivitet i tron på att saker och ting ska lösa sig själva. I sin tur gör det att vi inte riktigt vet hur utbredd kriminaliteten inom upphandlingen är. Vi har bara en aning, säger han.
Går det att komma till rätta med den här typen av brottslighet?
– Tveksamt. Inte utan ökade resurser och bättre samarbete myndigheterna emellan, säger Dick Malmlund.
TN söker näringsminister Ibrahim Baylan för en kommentar.
