Dramatisk lönebildning i Finland

Finland har misslyckats med att få till en modell som liknar den svenska och nu är hela systemet i gungning efter att stora arbetsgivarorganisationer har sagt upp sina kollektivavtal. ”Det visar på vikten av att värna ett gott samarbetsklimat”, säger Nils Karlson på Ratio.

I Finland pågår en dramatisk utveckling kring hela lönebildningen. I rapporten ”Den finska kollektivavtalsmodellen i stöpsleven” pekar forskningsinstitutet Ratio på flera händelser under det senaste året som kan bli startskottet för en ny era i finsk lönebildning.

Den 1 oktober 2020 sa den finska arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin ensidigt upp kollektivavtalen på central nivå. Organisationen vill att förhandlingar ska ske lokalt på företagen för att öka flexibiliteten och stärka konkurrenskraften.

Strax därefter meddelande det största företaget i skogsbranschen, UPM, sin ambition om att enbart ha individuella avtal för tjänstemännen.

I mars 2021 sa även Teknikföretagens finska motsvarighet Teknologiindustrin upp sina centrala kollektivavtal för att i stället överlåta förhandlingarna till medlemsföretagen. Samtidigt presenterades en ny organisation som medlemsföretag kan ansluta sig till för att i stället teckna kollektivavtal på sektornivå.

– Det betyder att hela lönebildningsmodellen är i gungning i Finland eftersom de här branscherna är så tongivande, säger Nils Karlson, professor på Ratio.

Problem med konkurrenskraften

Liksom i Sverige är organisationsgraden hög i Finland både hos fack och arbetsgivarorganisationer. Båda länderna har också väldigt tillåtande konfliktregler, även vad gäller sympatistrejker. Annars är det mycket som skiljer.

Finland har en betydligt mer centraliserad lönebildning med stark politisk inblandningen och återkommande problem med konkurrenskraften. Dessutom har Finlands motsvarighet till det svenska Medlingsinstitutet en betydligt svagare ställning.

Att skogsindustrin under många år har präglats av konflikter på arbetsmarknaden beror mycket på de omfattande, detaljerade och föråldrade kollektivavtalen, enligt Nils Karlson. Situationen liknar i viss utsträckning den svenska byggsektorns, med långa, komplicerade avtal och konfliktbenägna fackliga organisationer.

– Det arbetsgivarna i Finland, framför allt Skogsarbetsgivarna, är ute efter är att öka lokala flexibiliteten och att kunna anpassa exempelvis arbetstider, schemaläggning och produktion utan centrala avtal.

Även Teknologiindustrins kollektivavtal är omfattande och detaljerade även om de är modernare och ger fler möjligheter till lokala överenskommelser. Utifrån att medlemsföretagen här står för 50 procent av landets export har Finland försökt att använda Teknologiindustrins löner som märke men inte lyckats, konstaterar Martin Björklund, forskare på Ratio.

– Den allmänna uppfattningen är att hela kollektivavtalsmodellen har nått vägs ände – det finns en generell trötthet med hur modellen fungerar. Samtidigt har fack och arbetsgivare olika syn på hur nästa steg ska tas.

Facken kritiska till decentralisering

Även om både arbetsgivare och arbetstagare tror att försöken att decentralisera modellen kommer att lyckas, så finns det samtidigt en oro för att utvecklingen kan leda till ökade transaktionskostnader, konflikter och inkomstskillnader. Flera branscher avvaktar därför för att se hur de kommande förhandlingarna går.

Utvecklingen mot en decentraliserad lönebildning har också lett till stark kritik från fackligt håll. Finland har flera gånger försökt att få till en svensk lönebildningsmodell men misslyckats. Tjänstemännen ser möjligheter med den medan andra fackförbund fortsatt vill se avtal på industrinivå.

– En oförmåga till modernisering av kollektivavtalen och fackens motvilja till förhandlingar på lokal nivå kan helt klart sätta kollektivavtalsmodellen i gungning. Det visar på vikten av att värna ett gott samarbetsklimat mellan parterna i Sverige, säger Nils Karlson.