”Pusslet på arbetsmarknaden inte färdiglagt än”

Bitarna för en långsiktigt förbättrad kompetensförsörjning och arbetsmarknad har börjat falla på plats. För att det ska bli så bra som möjligt behöver man tydliggöra vad man vill ska uppnås. Det skriver Charlotta Stern.

Under perioden 2012-2017 pågick Ratios forskningsprogram ”Kompetens för tillväxt”. Ambitionen var att genom forskning identifiera och undersöka hinder och möjligheter för att genom förbättrad kompetensförsörjning stärka tillväxten. Slutrapporten heter ”Kompetenspusslet – den viktigaste framtidsfrågan.” Framsidan pryds således av ett pussel med fem bitar. På mittenbiten står målet angivet: Kompetens för tillväxt. Målbiten omges av fyra pusselbitar som var och en innehåller en pusselbit som krävs för att nå målet: Uppdatering och fortsatt lärande, Utbildningars kvalitet, effektivitet och relevans, Arbetsgivares medverkan och delaktighet och En fungerande arbetsmarknad.

Trots en ekonomi som genomgått en pandemikris är kompetensbristen skriande hög och verkar öka för var dag som går

Fem år senare kan man konstatera att pusselbitarna ännu inte kommit på plats. Enligt Arbetsförmedlingens halvårsrapportering har 40 procent av arbetsgivare inom offentlig sektor upplevt brist vid rekryteringar under våren 2021. Motsvarande siffror för privat sektor är 20,7. Trots en ekonomi som genomgått en pandemikris är kompetensbristen skriande hög och verkar öka för var dag som går. Det finns alltså, milt uttryckt, fortsatt utvecklingspotential på kompetensområdet.

Det är i det perspektivet härligt att så här i vintermörkret få en anledning att känna lite tillförsikt om framtiden. Pusselbiten som handlar om uppdatering och fortsatt lärande och pusselbiten som betonar en (bättre) fungerande arbetsmarknad har genom LAS-överenskommelsen börjat lägga sig tillrätta.

Om avtalet kommer tillstånd har svenska medarbetare i ett bräde fått stärkta möjligheter att ställa om, utveckla nya kompetenser och investera i sitt humankapital. Det något slitna uttrycket ”livslångt lärande” konkretiseras genom att anställda som jobbat länge (åtta år) ges möjlighet till betald kompetensutveckling under anställning. Det är en bra utveckling. Trots allt är de flesta på svensk arbetsmarknad etablerade på sina jobb; genomsnittstiden för en anställd är runt 10 år. Med det omvandlingstryck som digitalisering och automatisering bär med sig innebär det att individen, företagen och i förlängningen svensk utvecklingskraft förstärks tydligt.

Som forskare hoppas jag nu att två saker händer när kompetenssatsningarna släpps loss, dels att efterfrågan svaras upp med ett bra utbud av relevanta kurser av hög kvalitet, dels att krav ställs på att hög kvalitet faktiskt definieras i förväg.

Att vi inte kan fånga allt betyder dock inte att vi inte ens ska försöka att studera sådant som faktiskt går att mäta

Utbildningars kvalitet, effektivitet och relevans behöver kunna utvärderas. Utvärdering sker bäst om man på förhand bestämt mål och önskade utfall. Gärna genom att ha ett tydligt före-utbildningsinsats-efter i stil med ett klassiskt experiment. Hoppas vi att utbildningsinsatsen ska öka rörligheten? Minska kompetensbristen i några av våra många bristyrken? Kanske ge högre lön eller bättre hälsa? Ökad produktivitet i företagen? Jo, jag vet att kompetens har många komponenter som inte alla är lätta att mäta. Det får vi acceptera. Att vi inte kan fånga allt betyder dock inte att vi inte ens ska försöka att studera sådant som faktiskt går att mäta.

Jag inser också att det inte kommer att gå att utforma naturliga experiment överallt. Om det är svårt med före-efter-mätningar kan vi åtminstone ha någon slags hypotes om vad kompetenshöjningen ska åstadkomma.

Här har forskningen fortsatt en mycket stor roll att spela.

Utvärderingsforskning handlar om att kunna dra slutsatser om vad som fungerar och vad som inte gör det. Det är inte att påstå att det är enkelt att utvärdera, men det är viktigt.

När vi nu med stor sannolikhet närmar oss en framtid där stora investeringar sätts in för att lösa samhällets försörjning av kompetens – och med den stärkt svensk utvecklingskraft – vore det inte dumt att satsa lite energi på att fundera på hur vi ska kunna avgöra om våra investeringar ger avkastning. Som vanligt alltså: mer forskning för bättre policyunderlag!