DEN GLOBALA KONJUNKTUREN

”Bonanzan för arbetare visar att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader”

Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – har alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna. Det skriver Janerik Larsson i en utblick mot omvärlden.

Under två veckor i Washington DC har mina samtal i stort sett handlat om hur deprimerande alla jag mött tycker att utsikterna är inför presidentvalet i november nästa år. Demokraterna tycker att Joe Biden är inte bara för gammal utan också en i övrigt är allt annat än entusiasmerande. Den avsaknaden av entusiasm gäller också hans vicepresident Kamala Harris. En god vän har dock pekat på ett profilporträtt av henne i The Atlantic av Elaina Plott Calabro som hävdar att vicepresidenten är underskattad och kan överraska om hon efter valet får ta över presidentämbetet. Men det är många om…

På den republikanska kanten är entusiasmen bland de jag mött inför tanken på fyra år till med Donald Trump obefintlig. Det kommer att handla om dennes narcissistiska ego och hans utkrävande av hämnd på de som inte minst efter presidentvalet den 3 november 2020 enligt Trumps åsikt svek honom genom att inte underkänna valresultatet. Nu ska hämnden utkrävas. Riktigt vad det kommer att handla om vet ingen riktigt men att det amerikanska demokratiska systemet kommer att vara hotet är det många som oroas av. Kommer USA att bli en diktatur är en allt vanligare fråga.

”Nu kan man se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande.”

Men om man vänder bort blicken inför det perspektivet – utfallet av presidentvalet – är det en hel del som är spännande i amerikansk politik. Jag har särskilt fäst mig vid de olika analyser som pekar på hur traditionella föreställningar om vilka delar av väljarna som traditionellt röstar på det ena eller andra av de båda stora partierna håller på att förändras.

Opinionsanalytikern Patrick Ruffini har i sin nyutkomna bok ”Party of the people – inside the multiracial populist coalition remaking the GOP” skisserat möjligheterna för det republikanska partiet att växa på ett oanat sätt. Då är perspektivet inte presidentvalet utan valen nästa höst till kongressen. Hela representanthuset väljs vartannat år och en tredjedel av senaten. Hur kongressvalen utfaller är viktigt för hur stark presidentmakten skulle kunna vara efter att den nye eller snarast nygamle presidenten installerats i januari 2025. Presidenten är inte allsmäktig vilket exempelvis Barack Obama fick uppleva som president med republikansk kongressmajoritet.

Inför det perspektivet läste jag med intresse en artikel i senaste The Economist om hur man nu kan se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande. Ruffini är inne på sådana tankegångar i sin bok.

Han pekar också ut områden i amerikanskt arbetsliv där orättvisorna lätt skulle kunna hanteras exempelvis genom att man inför ett bättre system för yrkesutbildning så att fördelarna för de högskoleutbildade inte skulle vara så stora som idag. Den tyska modellen med lärlingsutbildning är en sådan förebild menar han.

”Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare.”

Få idéer är, skriver Economist, mer orubbliga än föreställningen att de rika blir allt rikare medan vanliga människor hamnar allt längre efter. Tron att kapitalismen är riggad för att gynna de rika och straffa arbetarna har format hur miljoner människor ser på världen, vilka de röstar på och vilka de skakar nävarna åt. Det har varit en sporre för politiska projekt på både vänster- och högerkanten, från Joe Bidens statsingripanden i ekonomin till Donald Trumps retoriska populism – och båda presidenternas handelspolitiska protektionism. Men är det sant?

Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare. Löneklyftorna krymper. Sedan 2016 har de reala veckolönerna för dem som befinner sig längst ner i den amerikanska lönefördelningen ökat snabbare än för dem som befinner sig högst upp. Sedan covid-19-pandemin har denna lönekompression gått på högvarv; enligt en uppskattning har det varit tillräckligt för att vända en extraordinär 40 % av den löneskillnad före skatt som uppstod under de föregående 40 åren. Det pågår en bonanza för arbetarna.

The Economist pekar också på en liknande utveckling i Europa. I Storbritannien har lönetillväxten varit sundare i botten av arbetsmarknaden; i Kontinentaleuropa bygger löneavtalen på högre ökningar för de lågavlönade. Långvariga trender i ojämlikhet ifrågasätts också.

För ett decennium sedan blev Thomas Piketty, en fransk ekonom, ett känt namn genom att hävda att ojämlikheten hade ökat kraftigt. Nu läggs allt större vikt vid forskning som visar att de amerikanska inkomstskillnaderna, efter skatter och statliga transfereringar, knappt har ökat sedan 1960-talet. Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna.

”I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin.”

Efter en stillastående inflation i mitten av 2010-talet bestämde sig USA:s centralbank för att elda på ekonomin i hopp om att det skulle få fler människor i arbete. Sedan, efter att covid-19 slagit till, släppte regeringarna i den rika världen på plånboken. I år är pandemin ett minne blott, men USA har fortsatt att ha underskott av en storlek som vanligtvis ses i depressioner eller krigstid. Som en följd av detta har efterfrågan på arbetskraft förblivit hög även när centralbankerna har höjt räntorna. Den högre efterfrågan har mötts av ett begränsat utbud på grund av demografiska förändringar. Under 2015 upphörde en långvarig global demografisk utdelning när Kinas befolkning i arbetsför ålder nådde sin topp.

I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin och kommer förmodligen att börja minska i slutet av årtiondet. Detta bidrar till en stramare arbetsmarknad. Arbetslösheten i den rika världen, på mindre än 5%, är historiskt låg och sysselsättningsgraden i arbetsför ålder i mer än hälften av OECD-länderna är nära en rekordhög nivå. I takt med att befolkningen krymper kommer klyftorna i arbetskraften sannolikt att bli så stora att det är svårt att föreställa sig att politikerna släpper in tillräckligt många invandrare för att fylla dem.

Samtidigt har digitaliseringen förändrat vem som tjänar mest på dagens arbetsmarknad. I slutet av 1900-talet ledde informationsrevolutionen till en kraftigt ökad efterfrågan på högskoleutbildade med hjärnor och datorkunskaper. Från Wall Street till den stora varuhuskedjan Walmart fick dessa stjärnor arbeta med att förändra hur företag gjorde affärer, med hjälp av nya verktyg som e-post och kalkylblad. I mitten av 2010-talet hade dock revolutionen mognat och lönepremien för högskoleutbildade började krympa.

”Denna guldålder kan vara sårbar.”

År 2015 hade den genomsnittliga arbetaren i den rika världen med en kandidatexamen eller högre två tredjedelar mer i lön än den genomsnittliga gymnasieeleven; fyra år senare hade skillnaden minskat till hälften. Enligt en uppskattning har premien för vita akademiker som föddes i Amerika på 1980-talet varit lägre än den som de som föddes under något av de föregående fem decennierna åtnjöt.

Generativ artificiell intelligens kommer sannolikt att förstärka denna utjämnande trend. Tidig forskning tyder på att AI-robotar ger en större produktivitetsökning för lågpresterare, vilket hjälper eftersläntrarna att komma ikapp de främsta. Och tills robottekniken har mognat kan AI öka värdet på den typ av uppgifter som bara människor kan utföra, t.ex. manuellt arbete eller känslomässigt stöd.

Denna guldålder kan vara sårbar. En risk är att en lågkonjunktur slår till och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vid en nedgång tenderar de lägst betalda att drabbas hårdast. Ett annat hot är att regeringarna tar död på den. Joe Bidens industripolitik är ett problem. Faktum är att många möjligheter och stigande löner gör det onödigt att spendera skattebetalarnas pengar på att främja arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin.

”Bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan.”

Skydd, tullmurar och allmosor kommer att göra ekonomin mindre produktiv och mer sklerotisk, vilket innebär mindre av en belöning för alla. Om arbetarklassens tidsålder består kommer effekten att bli djupgående. Idén att kapitalismen sviker arbetarna är så genomgripande att den kan förklara varför människor konsekvent säger att de är missnöjda med tillståndet i ekonomin – även om de själva fortsätter att spendera fritt och gynnas av låg arbetslöshet. Idén har format åsikter om allt från farorna med invandring och lågkostnadstillverkare, till önskvärdheten av mer allmosor och högre tullar.

Bonanzan för arbetare visar dock att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader för att arbetare ska klara sig bra – och att den bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan. Om man bråkar för mycket om fördelningen riskerar man att guldåldern får ett för tidigt slut sammanfattar The Economist sin analys av en möjlig framtid.

Frågan är givetvis också ur ett svenskt perspektiv när dessa tankar tränger in i den svenska samhällsdebatten. Där finns också stora möjligheter för drastiska förändringar av konventionellt tänkande.