DEN SVENSKA UTBILDNINGEN

”Den goda auktoriteten i skolan”

Samhället behöver goda auktoriteter och lärare kan spela den rollen – om de får chansen. Det skriver Inger Enkvist i en krönika.

Auktoritet är ett begrepp som används allt mer sällan, och det förekommer som bekant att man blandar ihop auktoritarism och auktoritet. Auktoritarism leder tanken till tvång, medan auktoritet innebär att man finner det naturligt att följa anvisningar från en person som är speciellt kunnig på ett visst område, har en viss ställning eller besitter lång erfarenhet.

I skolan behöver elever lärarens auktoritet. Elever ska koncentrera sig på något som de inte känner till och förstå något som de aldrig tidigare har förstått. Detta är arbetsamt. Att lyssna till en lärare som förklarar det nya är ofta lättare än att själv läsa sig till kunskapen. Läraren fungerar som en ”bro” mellan eleverna och det som ska läras in, som en personifiering av kunskapen och en garanti för att få det nya presenterat i en begriplig ordning. En lärare borde vara en person med auktoritet inför eleverna: det är en vuxen person, en person som står för kunskap och en person som representerar staten.

”Läraren är alltid där, pålitlig och oföränderligt lugn.”

Låt oss se på ett exempel på hur det borde vara och hur lågstadielärare kan åstadkomma underverk i årskurs 1 genom att vara en god auktoritet. Skolan är den plats där den unge för första gången möter samhället på egen hand och utan sin familj, och lågstadieläraren öppnar dörren och visar hur man ska uppföra sig i den nya situationen. Eleverna lär sig att lyssna till en instruktion och att genomföra en uppgift. De blir mer kompetenta. Ett leende eller en nick från läraren visar eleverna att de är accepterade medlemmar i den för eleverna prestigefyllda gruppen elever i första klass. De blir som det heter i populärpsykologi bekräftade eller sedda. I den processen är läraren central. Läraren är alltid där, pålitlig och oföränderligt lugn.

Kort sagt är lågstadieläraren en god auktoritet och skapar en anknytning mellan eleverna och samhället. Läraren förmedlar intrycket att världen är ordnad och välvillig. Eleverna accepterar steg för steg idén att de inte ska göra mot andra det som de inte vill att andra ska göra mot dem.

En fransk forskare, Lucienne Bui Trong, har studerat utsatta områden där det här miraklet inte alltid sker. Enligt henne är det första tecknet på social missanpassning att elever inte accepterar lågstadielärarens auktoritet. De visar i stället sin känsla av utanförskap genom att provocera samhällets representanter med ”du kan inte bestämma över mig” och ”vem tror du att du är?”.

Det gäller dock för samhället att med alla medel se till att miraklet i första klass sker. En förutsättning är att elever har ett tillräckligt ordförråd när de börjar skolan. Vissa kommer med 2000 ord när andra barn disponerar 6000 eller 8000 ord. Det är inte så konstigt att de som inte förstår lika bra som andra känner sig utanför. Det vore därför bra med ett skolmognadsprov där en del skulle vara ett ordkunskapsprov. En del barn behöver mer tid innan de börjar årskurs 1.

”Olämpliga regler och orealistiska krav underminerade politikerna lärarnas auktoritet.”

I Sverige har lärarnas auktoritet gradvis minskat sedan 1962, när grundskolan infördes och man började placera elever i klasser efter deras ålder och inte efter förkunskaper eller förmåga att anpassa sig i klassrummet. En ytterligare ”utmaning” för lärarna kom med beslutet om ”inkludering”, som innebar att även elever med allvarliga problem med uppförande och inlärning skulle studera i samma klassrum som andra. För lärarna innebar detta att de samtidigt skulle hålla en lektion om ett ämne för hela gruppen och hjälpa elever med olika problem.

Alla skulle studera i samma klassrum, och skolan skulle anpassas till eleverna i stället för tvärt om. Elever utan problem fick mindre av lärarens tid och uppmärksamhet och skulle dessutom studera i klassrum där det var svårare att koncentrera sig. Det har aldrig bevisats att det är möjligt att organisera god utbildning på det sättet. Med olämpliga regler och orealistiska krav underminerade politikerna lärarnas auktoritet och gjorde lärararbetet besvärligare.

”Lärarna kan fylla den rollen.”

I den nya situationen har läraren inte längre någon auktoritet att hänvisa till utan måste förhandla för att hålla olika parter lugna. Gällande läroplan säger uttryckligen att lärare är skyldiga att förhandla med elever och föräldrar. Detta är motsägelsefullt. Varför skulle någon utbilda sig till lärare om elevers och föräldrars åsikter väger lika tungt? Lärare i svensk skola är utarbetade, allt fler lärare upplever utbrändhet, och fler lämnar yrket.

Sammanfattningsvis behöver samhället goda auktoriteter och lärarna kan fylla den rollen, om de bara får chansen. För att ge dem den möjligheten behöver en rad lagar ändras på utbildningsområdet.