DEN SVENSKA EKONOMIN

”I detta läge talar mycket för ett balansmål”

Överskottsmålet leder i längden till att de offentliga finanserna blir starkare än vad som troligen behövs, skriver Johan Schück i en krönika.

Vem ska styra den ekonomiska politiken? Hittills har det främst varit Riksbanken, med hjälp av räntan. Men nu vill krafter inom finansdepartementet få större inflytande.

Långtidsutredningen 2023 från finansdepartementet, kallad LU, är en tjänstemannaprodukt där finansminister Elisabeth Svantesson inte har ansvar för förslagen.

Hon har tvärtom markerat en distans till LU:s idéer om att de offentliga finanserna ska gå från överskott till underskott. Inte heller verkar hon pigg på att låta regeringen använda finanspolitiken för att styra konjunkturen, såsom man tänker sig från LU.

”En annan möjlighet är att man lägger sig däremellan och stannar för ett balansmål som ligger på noll.”

Finansdepartementet talar nu med två olika röster: dels finansministerns, dels en grupp av ledande tjänstemäns. Men något beslut att omedelbart ändra på finanspolitikens inriktning är inte aktuellt. Den vårbudget som Svantesson ska lägga fram i mitten av april påverkas inte av LU, knappast heller det budgetförslag för 2025 som hon ska presentera i september.

Däremot kan debatten få betydelse längre fram i mandatperioden. Före valet hösten 2026 ska det gällande ramverket för de offentliga finanserna utvärderas, enligt en redan bestämd tidsplan. En parlamentariskt sammansatt kommitté har tillsatts för den uppgiften.

En viktig fråga blir då hur målet för de offentliga finanserna ska se ut. Ska det som hittills vara ett överskott på 0,33 procent av BNP eller bör det ändras till ett underskott på -0,5 procent vilket LU föreslår? En annan möjlighet är att man lägger sig däremellan och stannar för ett balansmål som ligger på noll.

”Överskottsmålet leder i längden till att de offentliga finanserna blir starkare än vad som troligen behövs.”

För den nuvarande ordningen med ett överskottsmål talar att den leder till att starka offentliga finanser. Tack vare detta har Sverige numera en stabil situation med låg offentlig skuldsättning och rejäla buffertar. Det ger en trygghet inför kriser som förr eller senare inträffar.

Argument för ett byte till underskottsmål är, å andra sidan, att läget har hunnit ändras sedan det gällande målet sattes upp. Sverige har knappast behov av ännu starkare offentliga finanser, utan det främsta behovet är nu att öka de offentliga investeringarna. Det gäller alltifrån upprustning av försvaret till ökning av klimatsatsningarna.

Båda resonemangen är rimliga, men kan också väcka invändningar. Överskottsmålet leder i längden till att de offentliga finanserna blir starkare än vad som troligen behövs.

Underskottsmålet innebär å andra sidan att man försvagar de offentliga finanserna, utan att man vilka krav som kan komma längre fram.

”I detta läge talar mycket för ett balansmål.”

Stora investeringar behöver visserligen göras i infrastruktur. Men erfarenheten visar att det ofta inte blir särskilt lönsamma satsningar som premieras. I stället blir det en politisk dragkamp där helt annat än samhällsekonomiska aspekter fäller avgörandet.

I detta läge talar mycket för ett balansmål, i stället för överskott eller underskott. Målet ska då vara att saldot i de offentliga finanserna ska hållas kring noll, sett över en konjunkturcykel. Det betyder att begränsade underskott kan släppas fram när det motiveras av konjunkturläget.

Jämfört med dagens överskottsmål skulle ett balansmål betyda att cirka 20 miljarder kronor per år frigörs för offentliga investeringar. Det är inget väldigt belopp, men mer borde gå att få fram genom omprioriteringar i statens budget liksom genom effektivisering.

För att en ökad produktivitet ska komma fram, behövs det någon som ställer bestämda krav. Det gäller i den offentliga sektorn, likväl som i andra verksamheter. Där finns en stor uppgift för finansdepartementet som ingen annan tar på sig.