AVTALSRÖRELSE

Industrins parter långt ifrån varandra – ”Två frågor blir stökigast”

På torsdagen gick startskottet för avtalsrörelsen när fack och arbetsgivare inom industrin växlade krav. Facken vill ha historiskt höga lönehöjningar – något som bekymrar arbetsgivarna. ”4,2 procent är fullkomligt orealistiskt”, säger IKEM:s förhandlingschef Henrik Stävberg.

Sedan 1997, när Industriavtalet infördes, har parterna i industrin kommit att bli den gren inom svensk arbetsmarknad som sätter agendan för alla andra arbetstagare och arbetsgivare. Drygt 3,4 miljoner anställda, inom i stort sett alla branscher, ska få nya löner nästa år.

Det som den konkurrensutsatta industrin kommer överens om i form av löneökningarnas storlek har blivit norm, det så kallade märket, som alla andra branscher sedan haft att förhålla sig till.

De tre tunga industrifacken, IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer enades för drygt en månad sedan om att kräva 4,2 procent i löneökningar i 2025 års avtalsrörelse. Det har arbetsgivarna redan reagerat kraftfullt på – det är i tider av svag konjunktur orealistiskt högt.

På torsdagsmorgonen överlämnades, i samband med en pressträff, formellt parternas yrkanden som även består av andra ingredienser som rör arbetstider och andra arbetsvillkor.

– Nu är uppvärmningen över, inleder IF Metalls ordförande Marie Nilsson presskonferensen.

”Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen.”

Teknikföretagen siffersatte vid förra avtalsrörelsen sina yrkanden. Det väljer arbetsgivarorganisationen att inte göra den här gången, men konstaterar att fackens krav på 4,2 är väldigt höga. Förhandlingschefen Tomas Undin konstaterar att det finns två profilfrågor under denna avtalsrörelse: lönefrågan och frågan om arbetstidsförkortning.

– Det är de två frågor som blir stökigast, säger han under presskonferensen.

– Det har blivit väldigt tydligt vilka skilda perspektiv vi har på löneökningarna, fortsätter han och menar att arbetstagarsidan blickar väldigt mycket bakåt, samtidigt som avtalsrörelsen ska blicka framåt.

Precis som sina fackliga motparter är arbetsgivarna inom industrin oroliga för att lagstiftaren ska införa en lagstadgad arbetstidsförkortning. Men med hotet om lagstiftning i sikte yrkar Teknikföretagen på ändringar i kollektivavtalet, för att inte hamna i en situation där det finns arbetstidsförkortningar både i kollektivavtalen och i lagen.

– Det föreligger ett hot om lagstiftning om arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka med bibehållen lön. Vi måste sänka riskerna i detta för våra medlemsföretag. Därför är utmönstring av befintliga överenskommelser om arbetstidsförkortning ett av våra krav inför den kommande avtalsrörelsen, säger Tomas Undin i en kommentar.

Det handlar alltså om att ta bort befintliga skrivningar i kollektivavtalen förutsatt att det blir en lagstiftning.

Risk för stökig avtalsrörelse

Det var många som blev förvånade när facken tidigare i höst presenterade sina historiskt höga lönekrav. Med det har också många flaggat för att det kan bli en stökig avtalsrörelse.

− Det finns ett tryck från fackföreningarnas medlemmar att de vill ha något slags kompensation för historisk tid. Men vi tecknar avtal för framtiden och vi befinner oss i en lågkonjunktur. Allting tyder på att det kommer att ta lång tid innan det vänder, säger Teknikföretagens biträdande förhandlingschef Anna Nordin till TN.

Ni står långt ifrån varandra. Hur svårt kommer det att bli?

− Det kommer säkert att vara väldigt svårt att hitta en nivå som vi kommer att kunna bära hem på ömse sidor, men vi lyckas ju alltid slut. Men det kommer att bli långa och svåra diskussioner.

Det finns många arbetsgivare inom industrin och det går kanske ännu sämre för till exempel Livsmedelsföretagens och Gröna arbetsgivares medlemmar än det gör för Teknikföretagen. Hur ska det gå att hitta en balans utifrån det perspektivet?

− Teknikföretagen har väldigt många medlemsföretag. Och vi har många företag som har en väldigt pressad situation just nu. Orderstockarna har företagen betat av och de fylls inte på. Många försöker övervintra och behålla personal, det som kallas för labour hoarding, för man vill behålla högkompetent personal, trots att man inte behöver alla nu. Så det måste komma rimliga avtal, för annars är det risk att företagen behöver säga upp i högre utsträckning.

Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand menade på presskonferensen att det går bra för svenskt industri. Det är en bild som skiljer sig stort från arbetsgivarnas.

– Vi måste titta övergripande på alla branscher som vi representerar. Det gäller att hitta en linje som kan bli accepterad av samhället. Bedömningen som vi har gjort är att kravet på 4,2 procent är väl avvägt i den situation som vi befinner oss i nu, säger hon till TN.

Unionens avtalssekreterare Peter Hellberg säger att när det kommer en vändning, så har svenska företag en stor möjlighet att ta marknadsandelar.

– Vi har relativt sett lägre arbetskraftskostnader än snittet i Europa, vi har högre produktivitet och vi har god innovationsförmåga i svenska företag, så positioneringen inför att det vänder tycker vi ser god ut, säger han till TN.

Att Sverige skulle ha lägre arbetskraftskostnader än snittet i Europa är dock en sanning med modifikation. Mellan åren 2011 och 2023 ökade enhetsarbetskostnaderna i nationell valuta i Sverige med drygt tio procent mer än i euroområdet.

Det finns de som varnar för att det kan bli konflikt även inom industrin, vilket inte händer så ofta. Hur orolig är du för det?

− Vi förhandlar ju inom ett speciellt system, där vi också har opartiska ordföranden som jobbar med parterna. Ett väldigt viktigt mål är att vi ska undvika konflikt, för det är extremt skadligt för industriföretag, särskilt de som jobbar med export. De måste ju kunna leverera enligt sina kontrakt, säger Anna Nordin.

– Vi står alltid långt ifrån varandra, men jag upplever att vi har ett bra och pragmatiskt diskussionsklimat under förhandlingarna, så får vi se var vi hamnar, säger Peter Hellberg.

Han vill inte bedöma hur stor risken för konflikt är.

– Vi har det verktyget att ta till. Det är inte ofta vi behöver ta till det, vilket också visar på att gott förhandlingsklimat.

”Fullkomligt orealistiskt”

Även IKEM, Innovations- och kemiindustrierna, växlade under dagen krav med sina fackliga motparter. Där reagerar förhandlingschef Henrik Stävberg starkt på fackens oväntat höga krav.

– Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen. Fackförbunden måste sikta på lönekrav som inte driver små- och medelstora företag ur landet, säger han i en kommentar.

IKEM:s medlemmar har stora utmaningar, inte minst på grund av lågkonjunkturen som har bitit sig fast och att det viktigaste exportlandet Tyskland är i kris. Samtidigt har många av företagen behållit medarbetare i väntan på bättre tider. Risken finns att det blir fler varsel om företagens kostnader skjuter i höjden.

– Fackförbunden behöver ta ansvar i förhandlingarna. Industrin befinner sig i en tuff internationell konkurrens och den låga produktivitetsutvecklingen riskerar drabba både jobb och välstånd. Vi kan konstatera att det, utöver ett realistiskt märke, krävs flertalet åtgärder för att komma till rätta med problematiken, säger Henrik Stävberg.

”Svensk konkurrenskraft står på spel”

Anna Freij, förhandlingschef på Trä- och möbelföretagen, TMF, och på Grafiska Företagen, instämmer i att det är viktigt att ta ansvar. Hon anser att fackens krav på 4,2 procent vittnar om att de inte inser allvaret. Förutom att lågkonjunkturen är en utmaning påverkas företagen fortfarande av ökade kostnader och ett mycket osäkert internationellt läge.

− Svensk konkurrenskraft står på spel. Fackens lönekrav skulle innebära den högsta löneökningsnivån sedan Industriavtalet kom till och det var för 30 år sedan. Det är såklart inte realistiskt sett till den verklighet våra företag lever i efter en lång period av sinade orderböcker, ökade kostnader och varsel, säger Anna Freij i en kommentar.

”Fackens krav på låglönesatsning skulle slå särskilt hårt mot många företag som står utanför industriavtalet.”

− Förra avtalsrörelsen tog vi gemensamt ansvar och Sverige stod pall. Det jobbet måste göras igen, fortsätter hon.

Hon reagerar också på fackens krav om en arbetstidsförkortning, något hon menar skulle förvärra den kompetensbrist som redan finns inom industrin.

− Arbetstidsförkortning är oerhört kostsamt och innebär utebliven produktion. I princip alla studier som gjorts visar att sysselsättningseffekten är negativ - det blir färre, dyrare jobb i företag som tappar konkurrenskraft på grund av ökade produktionskostnader. Det är helt enkelt en ekvation som inte går ihop, säger Anna Freij.

Bland Gröna arbetsgivares medlemsföretag är det bara 17 procent som kommer att öka sina investeringar under det kommande året– ett tydligt tecken på att läget i branschen inte är bra. För höga löneökningar skulle kunna drabba Sveriges konkurrenskraft ytterligare, menar förhandlingschef Anna Vargö.

Hon instämmer i att det inte är ansvarsfullt av facken att lägga historiskt höga lönekrav. Samtidigt konstaterar hon att den låglönesatsning som facken inom industrin har föreslagit skulle drabba företagen inom de gröna näringarna extra mycket. Många av företagen driver sina verksamheter med små marginaler och deras lönelägen ligger oftast under industrins nivåer.

− Fackens krav på låglönesatsning skulle slå särskilt hårt mot många företag som står utanför industriavtalet. Därför är det viktigt att det finns en tydlighet kring att alla kostnader ska räknas in i det märke som förhandlas fram, säger Anna Vargö.

Risk att företag lämnar Sverige

Ytterligare en bransch som har haft det tufft länge är livsmedelsindustrin. De senaste tre åren har varit en av de allra svåraste perioderna under efterkrigstiden, skriver Livsmedelsföretagen i ett pressmeddelande.

”Rimliga och realistiska löneökningar är avgörande för att behålla den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft.”

Att det går så dåligt för livsmedelsbranschen påverkar Livsmedelsföretagens ingång i avtalsrörelsen. De övergripande yrkandena handlar om rimliga löneökningar samt flexibla och smidiga avtalslösningar.

− Om verklighetsfrämmande lönehöjningar skulle bli verklighet finns det en uppenbar risk att många livsmedelsföretag med verksamhet i Sverige lägger ner sin verksamhet, flyttar till ett annat land eller helt enkelt går i konkurs. Rimliga och realistiska löneökningar är avgörande för att behålla den svenska livsmedelsindustrins konkurrenskraft samt arbetstillfällen i Sverige, säger Livsmedelsföretagens förhandlingschef Henrik van Rijswijk i ett pressmeddelande.

Att företagen inom livsmedelsindustrin finns kvar i Sverige är inte minst viktigt, eftersom de har en central roll i Sveriges livsmedelsberedskap och försörjningsförmåga, menar Livsmedelsföretagen.

Ulrika Lindstrand menar att det är viktigt att företagen utvecklas tekniskt men understryker samtidigt att det finns möjlighet för företag i att i dåliga tider förhandla fram lokala avtal under märket.

– Det fina med Industriavtalet är att det finns en gummibandseffekt, säger hon.

– Den stora bredden av företagstyper gör att det är extra angeläget för svensk livsmedelsindustri att omfattas av kollektivavtal som underlättar för företagen att göra det de är bäst på – att driva företag, säger Henrik van Rijswijk.

Senast den 31 mars ska förhandlingarna vara klara, är planen. Då löper det gamla tvååriga avtalet ut, som innebar samlade löneökningar på 7,4 procent.