AVTALSRÖRELSE

Ekonomerna: Därför ska inflationen inte styra lönerna

Snabbt stigande priser, dyrare produktion och lägre lönsamhet. ”Det är en global kostnadschock”, säger Mats Kinnwall, chefsekonom på Teknikföretagen, om förutsättningarna inför den stundande avtalsrörelsen.

Det kan tyckas som att det var alldeles nyss det var avtalsrörelse och parterna enades om ett treårigt avtal. Men snart är det faktiskt dags igen. Efter sommaren ska LO försöka samordna sig och i december i år ska parterna inom industrin växla avtalskrav, för att sedan kunna sätta märket, det vill säga lönenormeringen på svensk arbetsmarknad några månader senare. Mer än två miljoner löntagare är direkt kopplade till de cirka 450 avtal som ska förhandlas inom Avtal 23. Men i själva verket är de förhandlingar som görs inom ramen för Industriavtalet grunden för all lönebildning i Sverige.

Men vad finns det då för ekonomiska förutsättningar inför den kommande avtalsrörelsen? Den frågan försökte Industriekonomerna, det vill säga ekonomerna på Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna, besvara under ett seminarium nyligen.

– De ekonomiska förutsättningarna för Industriavtalet är grunden för en väl fungerande lönebildning i Sverige och det är den internationella konkurrenskraften som ska avgöra vad lönerna ska hamna på, sa Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

– Det är många saker i debatten som antas kunna påverka lönebildningen, men det är ett fåtal faktorer som de facto, enligt Industriavtalet ska göra det, sa Teknikföretagens chefsekonom Mats Kinnwall.

Utgår från industrins konkurrenskraft

I Industriavtalet står att syftet ”är att förena industrins parter (”parterna”) i en strävan att förstärka industrins konkurrenskraft och skapa goda villkor för företagens anställda”. I det ingår att undvika konflikter och att skapa det så kallade märket, kostnadsnormeringen för den svenska lönebildningen. Sedan Industriavtalet tecknades 1997 har de svenska reallönerna ökat med i genomsnitt två procent per år, vilket är betydligt högre än decennierna som föregick avtalet. Och en viktig orsak är just att det bygger på att lönebildningen i Sverige utgår från industrins konkurrenskraft i förhållande till andra länder.

– Det är inte relevant att tala om ett löneutrymme baserat på utvecklingen i Sverige. Eftersom konkurrenskraft är ett relativt begrepp måste vi alltid fundera på Sverige jämfört med omvärlden, sa Mats Kinnwall.

Han poängterar också att det inte är så att löneavtalen till exempel ska hjälpa Riksbanken att nå inflationsmålet.

Och ingångsvärdena för Avtal 23, då? Enligt Mats Kinnwall handlar det bland annat om att vi har relativt höga arbetskraftskostnader i Sverige jämfört med euro-länderna, att Sverige och euroområdet har haft en nedväxling i produktivitet det senaste decenniet och att de snabbt stigande priserna ger ökade produktionskostnader och lägre reallöner.

– Det är en global kostnadschock, säger Mats Kinnwall.

Dessutom räknar Industriekonomerna med en betydligt svagare tillväxt i Sverige och världen under 2022 och 2023.

Problem med flaskhalsar

Nyligen publicerade Industriekonomerna en konjunkturrapport på temat ”ur askan i elden”.

Kerstin Hallsten, chefsekonom på Industriarbetsgivarna, konstaterar att ett problem just nu är att flaskhalsar i transporter klipper värdekedjor.

– Redan under pandemin fick vi en massa flaskhalsar och brist på insatsvaror. Det har fortsatt nu, dels i och med kriget i Ukraina, dels med den nolltoleranspolitik som drivs i Kina, sa hon och visade en bild på trängseln i Shanghais hamn, som är en bidragande orsak till problematiken.

De senaste åren har såväl råvarupriserna som energipriserna ökat kraftigt. Dessutom har vi den senaste tiden sett en kraftig global inflation, framför allt beroende på de höga energipriserna.

– Först ser man direkta effekter av stigande råvarupriser, men håller det på under en längre tid kommer även indirekta effekter. Och det ser vi just nu, som ökande kostnader för transporter. Energi sipprar ju in i all typ av produktion och det är klart att det också kommer slå igenom överallt sedan, säger Kerstin Hallsten och konstaterar att det är tre P:n som bromsar världsekonomin: Putin, pandemin och penningpolitiken.

– Med ökande kostnader kommer företagens lönsamhet att dämpas, vilket minskar deras möjlighet att investera. Hushållen påverkas också genom svagare inkomster, vilket håller tillbaka konsumtionen.

”Negativa utbudschocker”

Tidigare har penningpolitiken kunnat stötta den realekonomiska utvecklingen, enligt Kerstin Hallsten.

– Men nu har vi fått flera negativa utbudschocker, som gjort att det blir en svagare realekonomisk utveckling och högre inflation. Värsta läget för en centralbank, alltså.

– Det är uppenbart att centralbankerna nu fokuserar på inflationen och redan har börjat höja räntorna, vilket dämpar konsumtion och investeringar.

Tillbakagång i USA och recession i euroområdet är också delar som påverkar konjunkturen.

– Vår bedömning är att BNP-tillväxten i Euroområdet uppgår till en procent i år. Om gasen från Ryssland till Europa stängs av är bedömningen istället ett fall med två procent i BNP, säger Kerstin Hallsten.

Sverige drabbas av allt som händer i omvärlden, inte minst för att vi är mycket exportberoende.

– Men sedan har vi en egen del i det här och det handlar om att det kommer att bli brist på cement och det kommer att hålla tillbaka bygginvesteringarna.

– Vår prognos är att vi får en svag utveckling i Sverige också, säger Kerstin Hallsten och konstaterar att BNP-utvecklingen också är sämre än prognoserna sa för bara ett par veckor sedan.

Snabbare ökning av arbetskraftskostnader

Men hur står sig då svensk industris konkurrenskraft i internationell jämförelse? Enligt Industriekonomerna har Sverige haft en snabbare ökning av arbetskraftskostnader än i euroområdet och andra EU-länder under lång tid. Dessutom är de svenska lönerna inom tillverkningsindustrin bland de högsta i Europa, på femte eller sjätte plats, enligt Conference Board och Eurostats olika beräkningar.

– En annan viktig komponent är produktiviteten, konstaterar Kerstin Hallsten.

Hon poängterar att det finns en tydlig nedväxling på senare tid, både i Sverige och andra länder, även om Sverige har haft en svagare utveckling än i euroområdet.

– Vi hade en väldigt svag utveckling i industrin efter finanskrisen och den statsfinansiella krisen. Möjligtvis kan en komponent ha varit att vi hamnade på väldigt höga ökningstal i den avtalsrörelse som var 2007. Det kan ha påverkat konkurrenskraften för svensk industri och produktionen.

Sverige har tagit igen en del sedan dess, men den svenska produktiviteten ligger ändå relativt svagt.

– Vi måste jämföra oss med dem som vi konkurrerar med – hur deras arbetskraftskostnader och produktivitet utvecklas. Det är bara USA som inte har haft kraftigare kostnadsökningar än Sverige, säger Kerstin Hallsten.