AVTALSRÖRELSE

Industriekonomer stänger dörren för stora lönelyft

Ekonomi (TT)

Det mullrar i de fackliga leden. Nordeas ekonomer varnar för att vi står inför en ovanligt stökig avtalsrörelse 2023.

Men ledande branschekonomer inom industrin ser inget utrymme för att kompensera löntagare för högre inflation och räntor i nästa års löneavtal.

Löneökningstakten har växlat upp. Siktet är nu inställt på 3,8 procent, vilket kan jämföras med ett årsgenomsnitt på 2,5 procent på senare år, enligt en färsk prognos från Nordea.

Reallöner faller

Det handlar än så länge om så kallad löneglidning, det vill säga löneökningar ovanpå avtalade nivåer som görs när folk byter jobb. Drivkraften är en urstark arbetsmarknad, med rekordhög sysselsättningsgrad i kombination med en öppen arbetslöshet som är den lägsta sedan sommaren 2008.

– Företagens anställningsplaner slog nytt rekord i april. Och antalet arbetslösa per ledigt jobb är på de lägsta nivåerna på åtminstone 30 år, säger Nordeas chefsanalytiker Susanne Spector..

Men inflationen har lyft ännu mer. Detta gör att löntagarnas reallöner – det vill säga deras inflationsjusterade lön eller köpkraft – faller påtagligt av de snabbt stigande priserna.

– Det sätter en stor press på den avtalsrörelse som vi är på väg in i och som ska konkludera våren 2023, säger Spector.

– Det finns en gräns för hur stora reallönesänkningar arbetstagarna kan acceptera, tillägger hon.

"Ska leda till bättre konkurrenskraft"

Branschekonomer från industrin försöker redan nu mota Olle i grind.

– Om man håller sig till vad som står i Industriavtalet så står det ingenstans att löntagarna ska kompenseras för hög inflation. Det står att löneavtalen ska leda till bättre konkurrenskraft för den internationellt konkurrensutsatta sektorn, säger Mats Kinnwall, chefsekonom på Teknikföretagen.

Industriavtalet berör direkt miljontals svenska löntagare och har sedan slutet av 1990-talet fungerat som ett riktmärke vad gäller utrymmet för löneökningarna i de flesta avtal på den svenska arbetsmarknaden.

– Det är knappast så att det finns utrymme för ytterligare kostnadsökningar för företagen, som redan har drabbats väldigt hårt av de stigande råvarupriserna som vi har sett det senaste året – särskilt nu på slutet när konjunkturen har gått ned, säger han.

Han tillägger att det än så länge inte kommit några signaler från fackliga motparter inom industrin på inflationskompensation.

Kerstin Hallsten, chefsekonom på Industriarbetsgivarna, tror att det finns en utbredd facklig acceptans för detta synsätt.

– På den fackliga sidan finns det en förståelse för att utgångspunkten för en lönehöjning ska vara ökad produktivitet. Man kan inte komma att säga att jag behöver mer i lön för att jag har fått högre kostnader, säger hon.

– Det är väl en av Sveriges styrkor det här att vi har ett bra samarbete och förståelse för vilka förutsättningar som krävs för att vi ska kunna ha ett framgångsrikt och bra näringsliv och en bra industri i Sverige, tillägger hon.

Svårt att förklara för medlemmarna

Nordeas chefsekonom Annika Winsth ger delvis kollegorna från industrin rätt.

– De stora fackförbunden är mycket väl medvetna om att den här strukturen vi har haft har tjänat oss väl. Jag skulle bli mycket förvånad om till exempel ett förbund som IF Metall stökar till det på riktigt, säger hon.

Fast hon pekar samtidigt på att LO redan sagt att kommande avtal måste ta höjd för Riksbankens räntehöjningar och att hon tror att andra – mindre förbund – kan komma att höja tonläget i avtalsrörelsen.

– Det är så klart svårt att förklara för medlemmarna att de ska få ett reallönefall och att de ska acceptera det. Det är aldrig enkelt. Många vet ju inte ens att man kan få negativa reallöner, säger Winsth.

Joakim Goksör/TT