DET SVENSKA SKATTETRYCKET

”Ökad rikedom hos miljardärer ger draghjälp för hela Sverige”

Det är ett problem att antalet fattiga i Sverige blir fler. Att antalet miljardärer växer är däremot inget samhällsproblem. Faktum är att Sverige som helhet vunnit på rika människors existens. Det skriver Johan Schück.

Sverige har fått ökade ekonomiska skillnader. Problemet med detta är främst att de fattiga blir fler, inte att antalet miljardärer växer. Men i debatten låter det allt oftare som om ökad rikedom skulle vara vårt stora samhällsproblem.

Fördelningsfrågor behöver diskuteras, men utifrån vad man faktiskt vet om verkligheten. Sverige är fortfarande ett land med måttliga skillnader, jämfört med de flesta rika länder. Samtidigt har gapet mellan låga och höga inkomster ändå vuxit under de senaste decennierna.

Bekymren finns främst på botten av skalan, där många är beroende av offentliga stöd för sin försörjning. Dessa bidrag har i många fall inte räknats upp i takt med löner och andra inkomster. Dessutom har den stora flyktinginvandringen betytt att antalet mottagare av bidrag har kraftigt stigit.

Den ökade skillnaden mellan löner och bidrag har varit helt avsiktlig. Framför allt jobbskatteavdragen har haft som syfte att göra det mer lönsamt att arbeta, jämfört med att stå utan jobb. Bidragen har höjts långsammare än lönerna och därmed släpat efter i storlek.

Frågan är nu hur långt som detta kan drivas. Längst ner i inkomstskalan har skillnaderna blivit så stora att det råder fattigdom bland en del av dem som inte kommer in på arbetsmarknaden. Många barn växer upp under svåra förhållanden som inte är värdig för ett välståndsland som Sverige.

Högutbildade måste också få ersättning för sina långa studietider och de stora ansträngningar som krävs.

För alla som har arbete är läget däremot betydligt bättre. Deras reallöner har länge kunnat öka varje år, med 2022 som ett enstaka undantag. För löntagare, både med lägre och högre inkomster, har levnadsstandarden stigit kontinuerligt.

Allas löner har naturligtvis inte ökat lika snabbt. Personer i bristyrken, inte minst i den offentliga sektorn, har på senare år fått större inkomstökningar. Det gäller exempelvis för lärare, poliser och en del vårdanställda.

Högutbildade måste också få ersättning för sina långa studietider och de stora ansträngningar som krävs. En utbildningspremie är nödvändig som drivkraft för att det ska bli lönsamt att bygga upp kunskaper som är värdefulla för individen, men också för samhället i stort.

De låga skatter som somliga av dem betalar – vilket man ibland kan reta sig på – uppvägs av andra värden, såsom tillskottet av kompetens och av nya jobb.

Så här långt hänger nog de flesta med i resonemanget. Men den ojämlikhet som väcker större irritation gäller inte detta, utan i stället de höga kapitalinkomster som går till entreprenörer. Bland dem blir vissa miljardärer, något som är temat för journalisten Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” (Natur & Kultur).

Problemet med Cervenkas uppmärksammade bok är dock att han fokuserar helt på förmögenheterna och bortser från hur dessa har uppkommit. Läsaren får inte vet vilka insatser som har gjorts av de entreprenörer som har berikat även det svenska samhället genom sina innovationer.

Faktum är ju att Sverige som helhet har vunnit på dessa rika personers insatser. De låga skatter som somliga av dem betalar – vilket man ibland kan reta sig på – uppvägs av andra värden, såsom tillskottet av kompetens och av nya jobb.

Utöver detta går det givetvis att önska sig att ännu fler visar samhällsengagemang genom att donera till nyttiga ändamål som kommer andra till del. Men höga skatter som driver ut rika personer från Sverige finns inget att vinna på, även det ger jämnare inkomster bland oss finns kvar i landet.