RÄNTAN OCH INFLATIONEN

Toppekonomer: Därför måste Riksbanken sluta höja räntan

Inflationen är redan på nedgång och tidigare räntehöjningar har ännu inte slagit igenom fullt ut, varnar flera ekonomer som TN har talat med. ”Lågkonjunkturen märks nu i fler och fler branscher”, säger ekonomen Patrick Joyce.

Trots att inflationen är på väg ned i rask takt räknar de flesta ekonomer med att Riksbanken höjer räntan den 21 september med 0,25 punkter, och sedan eventuellt följer upp med ytterligare en höjning.

Samtidigt varnar allt fler i ekonomkåren för att centralbanken går för hårt fram.

– Det kraftiga fallet i inflationen i augusti visar att Riksbanken bör avvakta med att höja räntan. Lågkonjunkturen märks nu i fler och fler branscher. Ytterligare en höjning kan fördjupa krisen, säger Patrick Joyce, chefsekonom på Almega, och fortsätter:

– De höjda räntorna har slagit hårt mot bostadsbyggandet och även tjänstebranscher som arbetar med byggsektorn. Arkitektföretag anställer ingen längre. Hushållen är också pressade vilket särskilt drabbat handeln och även har börjat märkas i besöksnäringen. Besöksnäringen drabbades hårt av pandemin och har små reserver idag. En kris där kommer snabbt att leda till ökad arbetslöshet.

”Därför är ytterligare en höjning onödig.”

Framför allt får Riksbanken kritik för att besluten i penningpolitiken i för hög grad lutar sig mot tillbakablickande statistik om inflationen, i stället för att blicka framåt.

– Inflationen är redan på stark nedgång och tidigare höjningar har ännu inte slagit igenom fullt ut. Därför är ytterligare en höjning onödig enligt mitt sätt att se på det. Men Riksbanken lär höja av rädsla för att kronan annars ska försvagas när ECB höjde räntan förra veckan, säger Robert Boije, chefsekonom på SBAB.

Han tror dock inte på en dubbelhöjning, det vill säga att Riksbanken flaggar för att höja räntan även i november.

– Sannolikheten för det har minskat, i synnerhet eftersom ECB ganska tydligt markerade att räntan nu inte avses att höjas mer. Denna signal från ECB är också gynnsam för kronans utveckling och det minskar pressen på Riksbanken att fortsätta att höja sin styrränta med allt vad det innebär för riskerna i den svenska fastighetssektorn, säger han.

Att ECB nu signalerar om att räntehöjningarna kommer att pausas är välkommet, anser Robert Boije. Men han är fortfarande kritisk mot att Riksbanken ofta blint följer i spåren av den europeiska centralbanken.

– Den stora risken med detta beteende är att Riksbanken inte tar ordentlig hänsyn till specifika nationella förhållanden som att Sverige har en betydligt mer räntekänslig ekonomi än genomsnittslandet i euroområdet, säger han.

Svenska företagen räntekänsliga

Även Michael Grahn, chefsekonom på Danske Bank, tror att Riksbankens åtstramning är nära toppen. På torsdag (den 21 september) sker troligtvis den sista höjningen, menar han. Samtidigt efterfrågar han tydligare konsekvensanalyser av hur ytterligare räntehöjningar skulle slå.

– Det är välkänt att svenska hushåll är räntekänsliga i en internationell jämförelse, men kanske mindre känt att företagens banklån är ännu mer räntekänsliga, cirka 75 procent är rörliga lån. För företagen är det uppenbart att det är bostadsbyggandet och fastighetsbolagen som träffats hårdast.

– Men i grund och botten drabbas alla verksamheter som har lånefinansiering av något slag av stigande räntor. Detta leder till stigande kostnader som bolagen måste kompensera sig för om de kan, det vill säga det riskerar att höja inflationstrycket precis som till exempel stigande elpriser eller stigande priser på insatsvaror gör. Tyvärr påpekas alltför sällan denna ”baksida” av Riksbankens åtstramningar, fortsätter Michael Grahn.

Enligt hans bedömning är den höga inflationen nästan uteslutande orsakad av globala utbudsproblem från pandemi och kriget i Ukraina och har inget med stigande efterfrågan att göra, vilket gör att räntehöjningar riskerar att missa målet.

– Jag tror att finanspolitiken skulle kunna ha en mer precis inflationsdämpande effekt. Tyvärr lyser sådana åtgärder till stor del med sin frånvaro, säger han.

”Man skulle kunna hävda att inflationsmålet är en orimlig politikregel och att penningpolitiken även borde väga in realekonomin.”

Mats Kinnwall, chefsekonom på Teknikföretagen, betonar att Riksbanken enbart agerar utifrån sitt huvudmål, att få ned inflationstakten till 2 procent (KPIF, konsumentprisindex med fast ränta, ligger på 4,7 procent enligt den senaste mätningen).

– Givet att inflationsmålet är Riksbankens styråra och givet deras egna prognoser kan man hävda att det finns argument för ytterligare en höjning. Visserligen har inflationen fallit rejält och kan förväntas fortsätta att falla snabbt mot målet. Det är dock än så länge främst baseffekter och fallande energipriser som pressar nedåt. Även ”kärninflationen” mattades i augusti men tjänstepriserna, som speglar inhemskt pristryck, är fortfarande ihärdiga, säger han.

När det gäller tjänstepriserna har riksbankschefen Erik Thedéen uttryckt en del oro den senaste tiden, vilket inte undgått Patrick Joyce på Almega.

– Det är sant att prisökningen på de tjänster som enbart säljs till konsumenter avtar långsammare än övriga priser just nu. Det beror på att höjda hyror och höjda löner har slagit igenom på företagens kostnader med fördröjning. Prisökningarna på alla tjänster, de som säljs till hushåll och företag, avtar däremot snabbare. På ett år har prisökningen halverats till fyra procent i årstakt och nedgången fortsätter. Tjänsteföretagens försäljningspriser bör vara nere på en årlig ökningstakt på drygt två procent i början av nästa år, säger han.

Svårt att recensera politiken

Enligt Mats Kinnwall måste man komma ihåg vems glasögon man har på sig när man recenserar Riksbankens val och agerande. Men att det är svårt att utvärdera penningpolitiken är ett uppenbart problem, påpekar han.

– Man får komma ihåg att Riksbanken inte har något mål för realekonomin utan endast för inflationen. Bedömer man att det krävs en rejäl smäll för hushållen och svensk ekonomi för att nå målet kan man inte hävda att de gör fel – givet att deras inflationsprognoser visar sig hyfsat pricksäkra. Det gör att man inte kan avdöma politiken förrän i efterhand, säger han och utvecklar:

– Om inflationen i efterhand visar sig skjuta påtagligt under målet nästa år skulle man kunna hävda att Riksbanken gjort ett policymisstag. Å andra sidan kan det ju inträffa diverse händelser som påverkar inflationen framöver och som centralbanken inte kunde förutse när räntebesluten fattades, vilket gör det svårt att utdöma politiken även då.

Mats Kinnwall anser att själva inflationsmålet kan vara problemet, och efterfrågar en djupare analys där fler parametrar ingår.

– Man skulle kunna hävda att inflationsmålet är en orimlig politikregel och att penningpolitiken även borde väga in realekonomin. I det fallet kan man hävda att Riksbanken tar i för mycket och att priset är för högt. Men det är ju en annan, om än viktig, diskussion som bör föras, säger han.

”Det är den samlade höjningen de senaste åren som svider.”

Även Patrick Joyce menar att konsekvenserna av räntebesluten måste analyseras mer noga.

– Besluten har stor påverkan på ekonomin, de påverkar företagens investeringsbeslut och effekterna kan bli långvariga. Det talar för att Riksbanken bör avvakta med en räntehöjning denna gång tills det blir tydligare hur inflationen och konjunkturen utvecklas, säger han.

Ytterligare 25 räntepunkter skulle i sig inte göra någon gigantisk skillnad för ekonomin, menar Mats Kinnwall. Men den sammantagna bördan har byggts upp under flera år.

– Det är den samlade höjningen de senaste åren som svider. Däremot kan 25 punkter till få betydande konsekvenser för hushåll som har små marginaler och redan hänger på gärdesgården. Även byggindustrin som redan har stark motvind är utsatt. Min bedömning är att detta blir det sista höjningen, säger han.

När det kommer till kronan menar Mats Kinnwall att det är svårt att se stora inflationseffekter.

– Vi kan konstatera att svensk inflation inte är högre än inom Eurozonen, säger han.

Enligt Michael Grahn är det för mycket ”navelskådande” i Sverige om kronan.

– Glöm inte bort en sak, den norska kronan är utsatt för precis samma bekymmer som den svenska, men är det någon som kallar den för en ”skvalpvaluta”?

Krävs strukturreformer

Även när det gäller tillväxten är Michael Grahn mer positiv än många andra ekonomer.

– Nettoexporten av varor ser ut att vara i en uppåtgående trend. Bruttoinvesteringarna i näringslivet tillsammans med infrastrukturinvesteringarna visar på en stigande trend vid sidan av kollapsen i bostadsbyggandet. Stigande huspriser, konsumtion och detaljhandelsförsäljning vittnar om att vi inte står inför ett stup som EU-kommissionen bedömer. Min bedömning är snarare att svensk ekonomi passerat den kritiska punkten och att vi snarare kommer att stå och trampa vatten ett tag, säger han.

Mats Kinnwall menar att Sveriges ekonomi drabbas hårt på kort sikt av den penningpolitiska åtstramningen men spår att vi kommer att komma tillbaka starkt så snart den episoden är över.

– Man måste helt enkelt skilja på konjunkturen där Sverige släpar, och tillväxten där Sverige är bättre än Eurozonen, säger han.

Men det kommer att krävas reformer för att få fart på tillväxten.

– Det behövs en rad strukturreformer. Tjänstesektorn har länge hämmats av brist på arbetskraft, så sänkt skatt på arbete och förändringar av bidragssystemet som gör det lönsammare att arbeta är särskilt viktiga för att få fram mer kompetens när konjunkturen vänder, säger Patrick Joyce.

Vi måste vara offensiva både på kort och lång sikt, enligt Robert Boije. Det handlar inte minst om åtgärder som främjar byggnation av bostäder och som kan locka kompetens till tillväxtorter där många klimatinvesteringar nu sker. Han trycker även på utbyggnad av infrastruktur och av utbildningssystemet och forskningen.

– Tyvärr riskerar åtgärder för att åstadkomma detta att lysa med sin frånvaro när resurser nu i stället behöver satsas på gängkriminalitet, skjutningar, Ukrainakriget och uppbyggnad av försvaret. Det senare kan visserligen bidra med tillväxt, säger han.