DEN SVENSKA INDUSTRIN

Professorer: Så hotas marknadsekonomin – blir dyrt för skattebetalarna

När staten pekar med hela handen kring innovationer och driver företag brukar det sluta i slöseri och felsatsningar, menar professor Magnus Henrekson. Men 1970-talets storskaliga industripolitik är tillbaka, varnar forskaren Karl Wennberg. ”En otäck utveckling”, säger han till TN.

Nyligen presenterades regeringens nya industristrategi ”Framtidens industri” som ska ”peka ut riktningen för svensk industripolitik”. Utgångspunkten är att framtida satsningar ska ske inom fyra utvalda fokusområden och att strategin ska vara ”en plattform för framtida utveckling och avstamp för processer, diskussioner och förhandlingar”. Även på EU-nivå har man pekat ut en ny riktning för industrin.

Den storskaliga industripolitiken har gjort en återkomst under de senaste åren, menar Karl Wennberg, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

– Det vi ser nu är att den typen av storskalig industripolitik som var populär på 1970-talet har kommit tillbaka och nu med ännu större projekt och specifika investeringar i specifika branscher. Trots att den politiken är populär så saknar den helt vetenskapligt stöd.

Han beskriver det som ”en ganska otäck utveckling”.

– Man kan beskriva det som att man både demokratiskt och ekonomiskt kissar i byxan. Det stora problemet handlar om att politiker ger valfläsk och företag söker bidrag istället för att satsa på att göra bättre produkter och tjänster. Långsiktigt förlorar vi alla då vi får lågproduktiva storföretag och risk för korruption i politiken. Sverige har tjänat på frihandel och demokrati, men nu är vi på väg att nedmontera det som gjort oss framgångsrika.

”Det är mycket bättre att det finns många innovationer och att marknaden sållar ut vilka som är riktigt bra”

Även Magnus Henrekson, professor på Institutet för näringslivsforskning, ser farhågor med” den storskaliga industripolitikens återkomst”.

– Det innebär att staten och dess myndigheter inte bara tar initiativ för att se vad som behöver göras utan även hur det ska göras. Det blir helt fel och det är mycket bättre att det finns många innovationer och att marknaden sållar ut vilka som är riktigt bra.

Skattebetalarna får betala för misstagen

Han menar att ett tydligt exempel på den nya storskaliga industripolitiken är Hybrit vars mål är att ta fram ett projekt för fossilfri stålproduktion. Bolaget drivs av de statliga bolagen Vattenfall, LKAB samt SSAB, som är kontrollerat av den svenska staten och där finländska regeringen numera är stor ägare.

– Det finns i princip inga exempel på att statligt företagande i nydanade och innovativa branscher blivit framgångsrikt i nutid. Och man kan absolut fråga sig varför det skulle bli rätt den här gången.

– Man får inte glömma bort att statliga företag jobbar med skattepengar. När politikerna försöker driva företag så är det skattebetalarna som får betala förlusten. Det resulterar allt för ofta i mycket slöseri och stora felsatsningar.

Nyligen släpptes boken ”Questioning the Entrepreneurial State” där en rad andra ledande internationella forskare visar på att det vetenskapliga stödet för storskalig industripolitik är svagt.

– Boken har fått ett enormt genomslag, både i Sverige och internationellt. Jag tror att flera har efterlyst en motreaktion mot den italiensk-amerikanska professorn Mariana Mazzucatos syn att staten varit den främsta drivkraften bakom innovation och teknisk utveckling, vilket varit drivande för industripolitikens återinträde, säger Magnus Henrekson.

Vant oss vid stöd

Karl Wennberg menar att vi efter pandemin vant oss vid stöd som en del av narrativet.

– Det är tragiskt att restauranger och liknande företag går omkull. Men man ska komma ihåg att ju mer stöd man ger desto mer kissar man i byxan. Om bolag inte tillåts gå i konkurs kommer de heller inte se en produktivitetsökning.

Fenomenet bryter mot grundidéerna kring marknadsekonomin, konstaterar han.

– Det bryter även mot den svenska modellen, där tanken är att de produktiva bolagen ska slå ut de oproduktiva och att vi skall stödja arbetsstyrkans kompetens och omställningsförmåga, inte lågproduktiva bolag, och därmed ska kunna ha höga löneökningar. I teorin borde både politiker på höger och vänster-sidan vara emot den här typen av politik. Dessutom så har det en direkt negativ effekt på innovationskraften.

Stöden under pandemin kommer även med långsiktigt negativa bieffekter.

– När du får lön för att inte jobba så minskar incitamenten att jobba. Företag fungerar likadant och vi ser nu tydligt att produktivitet är en ’färskvara’ - processer, rutiner, personal- och kundkontakt försämras om man sätter verksamheten på paus eller sparlåga i över ett år. Det är därför det är farligt med stora stöd. I och med krisstöden öppnade man dessutom Pandoras låda och nu kommer önskemål från företagen om att de ska få stöd så fort det blir jobbigt.